Bra cykling

Idag slöt jag och Angelica upp med Hofvets egen Kaspar Fritz – högsta toppen på Gran Canaria skulle plockas. Inga konstigheter, tänkte vi och satte av!

Upp till utsiktsplatån norr om Maspalomas, vidare förbi kamelfarmen och sedan klättringen som tog oss förbi Fataga och upp till nästa utsiktsplats. Allt i ett makligt tempo.

När vi kom till Ayacata gled vi in på en av restaurangerna precis vid utkanten på byn och där åt jag bästa biten mat hittils på Gran Canaria. Fantastisk korv, lagom kryddad och rejält saftig. Angelica och Kaspar drog i sig Bocadillo (bröd) med serranoskinka, och det visade sig snabbt vara ett smart drag, då Kaspar hade fått nya styrkor och vispade på fint första biten upp mot Pico de Las Nieves (Snötoppen) på 1949 meters höjd.

Ju högre upp vi kom, desto sämre blev sikten 😉 Ju högre upp vi kom, desto kyligare blev det. Det gjorde såklart ingenting när vi cyklade uppför, men vi skulle ner sedan också..

Till toppen kom vi! Tyvärr 5 m sikt då det var ett tjockt dim- och molntöcke över oss. Vi försökte även muta oss förbi spärrvakten in till militärområdet på toppen, men det var inte okej att ta sig in för cyklister 😉

Hur som helst – med 6 plusgrader och nästan 2000 höjdmetrar att cykla nerför började vår fasansfulla och minnesvärda utförskörning. Det gick nästan lika snabbt att köra utför som uppför! Med 20 km/h nerför, nu noll meters sikt och en termometer som stadigt gick nedåt (nytt lägsta på Gran Canaria: 4,9 plusgrader!) var det lätt att be lite till vädergudarna. Men de var oss inte nådiga!

Tänk er kondens som bildas på bromshandtagen, tänk er rejält skakig asfalt, tänk er ännu mer skak för att man huttrar hejdlöst – då kommer ni ganska nära den oslagbara känslan 🙂 Nära Viking Tour 2011-känsla, faktiskt!

Det var rätt underbart att  komma ner på en rimlig havsnivå och se kontrasten efteråt – uppåt tunga, mörka moln och nedåt fantastiskt ljus och mycket sol 🙂 En punktering på det och vi fick huttra lite till, men sedan brände vi hem nästan raka vägen med ett pit stop. Ingenio är för övrigt en riktigt cool stad att cykla genom – lite San Francisco-känsla.

Det känns också rätt bra att se sig själv hela tiden slå rekord i klättringar man gjort tidigare på ön. Hoppas det fortsätter så de kommande dagarna här nere 🙂

Min Strava-registrering skvallrar om 2800 höjdmetrar, 117 km och 5,5 h cykling.

Kaspar. Vi tog det lätt uppför första stigningen till platån 🙂

2400 höjdmetrar senare: på Snötoppen! Jag och Angelica.

Det här är när sikten var som bäst på toppen. Kaspar och så Angelica som kan skymtas i förgrunden.

Dagens kartläsare!

Äntligen blev det en riktig bergsetapp här! Jag äter fortfarande antibiotika, men det känns bättre och bättre för varje dag.

Idag blev det jag, Angelica, Stefan, Janne och så P14-ungdomarna Jesper och Jack! Först längsmed södraste kustvägen, upp och ner, upp och ner, och sen svängde vi av mot Soria. Precis efter att man svänger av är det en dal, mestadels platt eller svagt, svagt uppför – och  så motvind. Så med tanke på vad som vi visste väntade under dagen så tog vi det lugnt här 🙂 Sen släpptes kalvarna loss på riktigt!

För 1,5 år sen körde jag stigningen upp mot Soria senast. Nu var det dags att bekänna lite färg alltså. Då var det mitt i vintern med ingen träning på 2,5 månader, denna gång med vinterträning bakom mig – och snart 3 veckor med bakterier i kroppen. Jag öppnade starkt men fick ge mig efter en bit – hade öppnat alldeles för starkt 😉 sakta men säkert gick jag ner lite i puls och fortsatte att mata på. Resultatet blev inget att vara stolt över just nu: 21:33 – men det var ca 1,5 min snabbare än för 1,5 år sen. Hyfsat godkänt ändå 🙂

Vi gled ner till Soria och det torra vattenfallet innan vi fyllde på med en varsin cola inför Gran Canarias förmodligen brantaste stigning (det är i alla fall känslan) upp till Tauro pass. Kort: 2,3 km endast – men med lutning på upp till 17 % här och var!
Här tog vi det lugnt och flera av oss började känna sig lite möra efter denna stigning. Bra då att det var en låååång sträckning ända bort till Ayacata, delvis platt, delvis en del uppför. I Ayacata lite vätskepåfyllning och huttrande när temperaturen gick ner till 13 grader – och sen bara att slänga sig utför ca 1300 höjdmetrar i nästan ett svep 🙂

Allt som allt 105 km och 2100 höjdmetrar. 4,5 h och ett gediget pass!

Imorrn väntar Gran Canarias högsta topp för mig, Angelica och Hofvets Kaspar. De andra tar det lite lugnare 🙂

Stefan och Jesper.

Angelica fick sota för att hon tryckte i sig en banan precis innan första klättringen

Palmer – check. Schysst reservoar – check. 22 grader – check. En Hofvare i sin rätta miljö – check.

Vem skär målsnöret först? 😉

En hjälpande hand.

Dagens sista, med de erövrade bergen i fjärran.

Imorse vaknade vi till absolut hällregn, ett väder som höll i sig framåt lunchtid. Då bestämde vi oss för att ändå sticka ut, denna dag på en till lättare runda. Perfekt för en stackare som äter antibiotika.

Det tog en stund innan vi hittade ut till rätt väg, vi plockade bla en 300 m backe med 14 % i snitt (helt i ”onödan”) – men till slut hamnade vi rätt! Uppåt mot Monte Leon 🙂 På vägen dit blev det både regnskurar, cykelmeck och fotolägen. Sedan fick jag bråttom, så jag rev av 150 höjdmetrar till toppen och gasade på i motvinden tillbaka till Maspalomas. Däremellan drog jag och min nye vän Willy en fet stenbumling av vägen. Den låg mitt i vägen i slutet av en utförskörning.. livsfarligt!

Eftermiddagen bjöd på fotboll (på tv) och helt enkelt återhämtning inför första riktiga träningsdagen som blir imorgon! Då väntar åtminstone 11-12 mil i bergen 🙂

Axel matade idag igen, bara att lägga sig på rulle!

Jesper!

Willy och jag med vår stenbumling som låg mitt i vägen. Schysst kille! Från Colombia och jobbar som kypare här i Maspalomas.

Idag blev det lätt. Bra första dagen och för egen del dessutom när jag äter antibiotika.

Vi satte av från Maspalomas mot St Bartolome, en väg som innebär stadig klättring från i princip kilometer noll. Dvs, en bra uppvärmning på vilken runda som helst och perfekt uppvärmning första dagen av sex på träningsläger.

Jag, Angelica, Stefan, Janne och så kidsen Jack, Jesper, Daniel och Axel fick njuta av den klassiska klättringen till utsiktsplatån en liten bit upp i bergen norr om Maspalomas. Det var varmt, det var lagom och det var fin belöning med utsikten 🙂

Dagens kämpainsatser stod Axel och Daniel för, den ena yngst med aluminiumhoj och den andra nybörjare med hybridhoj.

På hemvägen stötte jag på Hofvets egen Kaspar som tydligen kom ner med samma flyg. Skoj att inte alla Hofvare åkte till Mallis 😉

Min Strava-registrering för rundan skvallrar om ett behagligt tempo med några snabbare sekvenser. Knappt 4 mil, 800 höjdmetrar och 2 h avklarade första dagen 🙂

Jack leder gänget.

Axel och Stefan!

Jack, Angelica, Jesper

Undertecknad.

När Axel matar ligger man bara på rulle!

Nu har vi anlänt! 13 svenskar har tagit över Maspalomas och imorrn beger sig de flesta av oss ut på cyklarna för en första träningsrunda. Mer imorrn!

Så här såg det ut idag när Angelica skruvade ihop sin hoj:

Det har inte riktigt gått som tänkt med säsongsuppladdningen sedan jag kom hem från Nice, varpå kommande vecka på Gran Canaria blir lite mer bygga upp-fas än förbered för tävling-fas.

Imorrn bitti åker jag, Angelica och ett gäng SCK:are till ner till varmare breddgrader 🙂 Håll utkik – det kommer att bloggas därifrån med!

Väderprognosen ser ”helt ok” ut: