Bergsetapp över Soria och Ayacata: lycka!
Äntligen blev det en riktig bergsetapp här! Jag äter fortfarande antibiotika, men det känns bättre och bättre för varje dag.
Idag blev det jag, Angelica, Stefan, Janne och så P14-ungdomarna Jesper och Jack! Först längsmed södraste kustvägen, upp och ner, upp och ner, och sen svängde vi av mot Soria. Precis efter att man svänger av är det en dal, mestadels platt eller svagt, svagt uppför – och så motvind. Så med tanke på vad som vi visste väntade under dagen så tog vi det lugnt här 🙂 Sen släpptes kalvarna loss på riktigt!
För 1,5 år sen körde jag stigningen upp mot Soria senast. Nu var det dags att bekänna lite färg alltså. Då var det mitt i vintern med ingen träning på 2,5 månader, denna gång med vinterträning bakom mig – och snart 3 veckor med bakterier i kroppen. Jag öppnade starkt men fick ge mig efter en bit – hade öppnat alldeles för starkt 😉 sakta men säkert gick jag ner lite i puls och fortsatte att mata på. Resultatet blev inget att vara stolt över just nu: 21:33 – men det var ca 1,5 min snabbare än för 1,5 år sen. Hyfsat godkänt ändå 🙂
Vi gled ner till Soria och det torra vattenfallet innan vi fyllde på med en varsin cola inför Gran Canarias förmodligen brantaste stigning (det är i alla fall känslan) upp till Tauro pass. Kort: 2,3 km endast – men med lutning på upp till 17 % här och var!
Här tog vi det lugnt och flera av oss började känna sig lite möra efter denna stigning. Bra då att det var en låååång sträckning ända bort till Ayacata, delvis platt, delvis en del uppför. I Ayacata lite vätskepåfyllning och huttrande när temperaturen gick ner till 13 grader – och sen bara att slänga sig utför ca 1300 höjdmetrar i nästan ett svep 🙂
Allt som allt 105 km och 2100 höjdmetrar. 4,5 h och ett gediget pass!
Imorrn väntar Gran Canarias högsta topp för mig, Angelica och Hofvets Kaspar. De andra tar det lite lugnare 🙂
Stefan och Jesper.
Angelica fick sota för att hon tryckte i sig en banan precis innan första klättringen
Palmer – check. Schysst reservoar – check. 22 grader – check. En Hofvare i sin rätta miljö – check.
Vem skär målsnöret först? 😉
En hjälpande hand.
Dagens sista, med de erövrade bergen i fjärran.
Regnmolnen över Monte Leon (och resten av södra Gran Canaria)
Imorse vaknade vi till absolut hällregn, ett väder som höll i sig framåt lunchtid. Då bestämde vi oss för att ändå sticka ut, denna dag på en till lättare runda. Perfekt för en stackare som äter antibiotika.
Det tog en stund innan vi hittade ut till rätt väg, vi plockade bla en 300 m backe med 14 % i snitt (helt i ”onödan”) – men till slut hamnade vi rätt! Uppåt mot Monte Leon 🙂 På vägen dit blev det både regnskurar, cykelmeck och fotolägen. Sedan fick jag bråttom, så jag rev av 150 höjdmetrar till toppen och gasade på i motvinden tillbaka till Maspalomas. Däremellan drog jag och min nye vän Willy en fet stenbumling av vägen. Den låg mitt i vägen i slutet av en utförskörning.. livsfarligt!
Eftermiddagen bjöd på fotboll (på tv) och helt enkelt återhämtning inför första riktiga träningsdagen som blir imorgon! Då väntar åtminstone 11-12 mil i bergen 🙂
Axel matade idag igen, bara att lägga sig på rulle!
Jesper!
Willy och jag med vår stenbumling som låg mitt i vägen. Schysst kille! Från Colombia och jobbar som kypare här i Maspalomas.
Premiärtur till utsiktsplatån på Gran Canaria
Idag blev det lätt. Bra första dagen och för egen del dessutom när jag äter antibiotika.
Vi satte av från Maspalomas mot St Bartolome, en väg som innebär stadig klättring från i princip kilometer noll. Dvs, en bra uppvärmning på vilken runda som helst och perfekt uppvärmning första dagen av sex på träningsläger.
Jag, Angelica, Stefan, Janne och så kidsen Jack, Jesper, Daniel och Axel fick njuta av den klassiska klättringen till utsiktsplatån en liten bit upp i bergen norr om Maspalomas. Det var varmt, det var lagom och det var fin belöning med utsikten 🙂
Dagens kämpainsatser stod Axel och Daniel för, den ena yngst med aluminiumhoj och den andra nybörjare med hybridhoj.
På hemvägen stötte jag på Hofvets egen Kaspar som tydligen kom ner med samma flyg. Skoj att inte alla Hofvare åkte till Mallis 😉
Min Strava-registrering för rundan skvallrar om ett behagligt tempo med några snabbare sekvenser. Knappt 4 mil, 800 höjdmetrar och 2 h avklarade första dagen 🙂
Jack leder gänget.
Axel och Stefan!
Jack, Angelica, Jesper
Undertecknad.
När Axel matar ligger man bara på rulle!
Anlänt till Maspalomas
Nu har vi anlänt! 13 svenskar har tagit över Maspalomas och imorrn beger sig de flesta av oss ut på cyklarna för en första träningsrunda. Mer imorrn!
Så här såg det ut idag när Angelica skruvade ihop sin hoj:
Gran Canaria nästa
Det har inte riktigt gått som tänkt med säsongsuppladdningen sedan jag kom hem från Nice, varpå kommande vecka på Gran Canaria blir lite mer bygga upp-fas än förbered för tävling-fas.
Imorrn bitti åker jag, Angelica och ett gäng SCK:are till ner till varmare breddgrader 🙂 Håll utkik – det kommer att bloggas därifrån med!
Väderprognosen ser ”helt ok” ut:
Snabbdistans på Södertörn med bakterier i kroppen = halvbonk
Under de 2 veckor jag varit hemma sedan Nice har jag tyvärr varit träningsfri p g a förkylning/feber och annat krafs. Började känna mig bättre mot senaste helgen så det blev två pass i Södertälje-trakten i helgen.
I lördags alltså inomhuscykling så som vädrets makter ville – men söndagen bjöd på desto mer kalas cykling.
Jag tror vi var 17 landsvägscyklister som startade från klubblokalen i Södertälje, varav 4 st från elitlaget. Jag hade sedan tidigare sagt att jag skulle ta det lugnt under rundan, tyvärr blev det verkligen inte så 
Men vi fick en kanonrunda ändå!
Första 30 km var jag uppe och tog två förningar á ca 10 min, båda på ca 90 % av max. Kändes inte helt ok i kroppen och blåst på det = hög puls. När det blev dags för första lagtempointervallen så kunde jag inte göra något alls när det attackerades bakifrån och splittringen i 2 grupper var ett faktum. Det tog ett tag innan min puls gick ner på en hyfsad nivå och sedan fick vi jättefin cykling på en sträcka förbi Sjunda och Sjundaskogen. Denna gången havererade inte min bakväxel heller så ännu mer njutbart! Per C, Mulle mfl såg ut att trivas rätt bra!
När vi närmade oss Södertälje kände jag att jag fick börja sota för några förningar tidigare under dagen. Med kanske 15 km kvar kunde jag inte göra så mycket när takten ökades. Utblottad, ensam och förnedrad fick jag finna mig i att ligga där i knappa 27 km/h och mata. Jag tryckte också i mig en gel, det kan vara smart att äta något mer än 1 bar under en 11 mil lång runda precis efter sjukdom. Med förnyade krafter och vägvisare i form av de andra i gruppen kom vi in till klubblokalen igen och ett väl uträttat pass. För egen del blev det sedan solo ytterligare 1 mil till Rönninge, där det bjöds på Flandern Runt, isterband, belgiska pannkakor och Flygande Jakob. Trevligt deluxe!
Dagen efter passet fick jag också reda på varför jag känt mig rätt botten senaste 2 veckorna – en bakterie härjar i kroppen och antibiotikakur är nu startad. Så var det med det..
Hur som helst drygt 11 mil med precis över 30 i snitt – godkänt. Men jag borde med facit i hand låtit bli!
Nollgradigt och sol på Södertörn!
Stridsberg sladdar in på Statoil-macken för fika med snabbgruppen.
Mulle & Per längst fram. Vi slapp i alla fall snöblasket!
Sponsorevent blev inomhuspass i vårrusket
I förmiddags samlades delar av laget hos en av våra sponsorer Cykeltjänst, för att snacka lite och ta oss ut på en tur med dem som dök upp till butikens cykelevent. Men med termometern på nollgradigt och snöblandat regn så blev det lite antiklimax och vi satte oss att köra ett inomhuspass i klubblokalen istället.
1 h 45 min på testcykeln bakom Tommies allt finare bakdel blev det!
Tommie, vår turbomotor
Ek den äldste och Ek den yngste
Tobias är numera så bra tränad att han kan Facebooka under intervallerna!
Som ni ser hade vi även Günther på plats!
Bra cykling 