Bra cykling

Barnvakt! Då passade Angelica och jag på att leta upp nya MTB-spåret i Rinkebyskogen i Danderyd. Vi parkerade vid Enebybergs IP och tog oss sedan via sidan på de bortre fotbollsplanerna in i skogen. Rätt snart korsade vi svartskyltade MTB-leden och började följa den. Leden går motsols, bra att veta.

Det går också att starta vid Danderyds golfklubb. Kommer man med bil så kanske parkeringen delas med golfentusiaster. Annars rekommenderas så klart cykling som uppvärmning till leden (även om vi inte gjorde så just idag).

Leden är rätt vänlig, med en del lite trixigare passager, som jag tycker är välkomna! Jämn i svårighetsgraden och knappt några backar. En hel del flyt och inte minst lätthittat – bra jobbat av Danderyds kommun med vänner som gjort detta möjligt!

Vi trampade runt två varv. Vi stötte på totalt tre personer som gick i MTB-spåret, inga problem.

Det här kommer bli vårt närmaste MTB-spår framöver, så här ska trampas och nötas 🙂

Strava

Efter lite scoutande bestämde jag och min svåger Ludwig för att prova på lite downhill i Tänndalen. För egen del första downhill för i år och även första passet på MTB på flera månader – klart ovanligt!

Efter lite onödig tid i uthyrningen (de verkar precis ha öppnat för säsongen) så kunde vi hämta ut våra förbokade liftkort och en rejäl endurocykel (Scott Genius-modell). Jag själv körde på min trotjänare Scott Spark modell 2015, heldämpad med 120 mm slag fram – vilket räcker utmärkt för lite snällare utförsåkning.

Vi noterar genast att det går väldigt snabbt att komma upp med liften, som tar 2 cyklar och dessutom är väderskyddad. Riktigt bra!

Vi börjar med kanske vänligaste och mest centrala leden Fäbodflytet, graderad blå, och tar oss nerför den två gånger. Bra start. Rätt bra berms, en hel del hopp och bra rull. Några vallar som kunde ha byggts upp lite bättre.

Lite längre ner i Fäbodflytet kan du rulla på Popcorn eller Drömskogen (blåa), som båda har sin egen karaktär och tjusning. Jag kanske gillade båda dem mer än att åka bara Fäbodflytet hela vägen ner! Liten varning bara för Drömskogen som blir lite väl tvärkurvig i några partier och således ganska långsam, men avslutar desto bättre.

För den lite mer avancerade åkaren så finns röda Downdays med lite mer stökig stig, samt röda Rödräven med sina höga hopp – börja med dessa och hamna sedan på Fäbodflytet lite längre ner.

På andra sidan berget (åt höger/norr) finns långa, blåa Fjällflyt, där du får trampa en hel del – kanske onödigt mycket om du förväntar dig downhill och inte så mycket trampande/transportsträckor.. Leden börjar rätt plant uppe på bergstoppen, för att sedan ta dig nedåt med lite mer fart. Denna led har också två röda avstickare, Renen och Mardrömmen. Jag hade lite svårt att hitta rätt här uppe faktiskt, jag åkte fel mer än en gång – så läs skyltarna noga.

Långt ner på Fjällflyt finns även gröna Guldgruvan, som inte riktigt kändes färdiggrävd – med sina låga berms och en jättekonstig kurva. Kanske kul som variation någon enstaka gång om man åker på denna sida av berget några gånger.

Som vanligt finns även ett teknikområde (”Skills area”) och en liten flytstig (flow trail) för de mindre.

På det stora taget är en heldag för mycket i Tänndalen, 3 timmar på förmiddagen eller eftermiddagen räcker.

Vi fick toppenväder, blandat sol från en strålande himmel till gråmulet och på slutet en regnskur. Klä dig rätt och ha med dig rätt plagg att sätta på om det blir svalt och blött.

Tänndalen plus:

• Lättåkt
• Hoppvänligt
• Riktigt bra lift
• Inga köer
• God lunchburgare
• Schysst personal

Tänndalen minus:

• Behövs fler leder, gärna 1-2 riktigt bra som kan komplettera Fäbodflytet och känns dunder
• Lite dåligt byggda leder – bättre vallar behövs och även bättre placering på en del hopp som var för nära kurvor

Vi säger tack till Tänndalen för denna gången!

Till slut fick jag till lite fin åkning i Högbo! Ärligt talat så är jag just nu mer inne på roliga bike parks med flowstigar än renodlad XC, men renodlad XC är ju så sjukt kul det med, speciellt en sådan här magisk sommarkväll!

Lagom svalt i luften, sol, inga cyklister i spåren – bara att ösa på favoritstigarna Maja och Lollan. Jag cyklade även svarta Kemi, kanske aningens roligare nu än när jag cyklade den för första gången för några år sedan och inte visste hur svart ”svart” var.

Det blev till och med PB på Maja och Kemi, lite konstigt då jag tappade kedjan tidigt på Maja och stannade till på Kemi för fotografering och även messade lite på en grusväg.. är det banorna som blivit mer lättåkta eller är det bara jag som trampat långsamt tidigare år? I kväll vred jag ur trasan lite åtminstone men jag har svårt att tänka mig att jag är i någon form. Får testa hemmabanorna snart och se vad som händer..

Högbo tycker jag nästan alltid levererar. Dagtid under sommaren kan det vara lite väl mycket cyklister på lederna närmast parkeringen, men ju längre bort och närmare svart man kommer, desto bättre. Bäst kanske ändå Högbo MTB-banan är (alltså MTB-loppet), men den har jag inte cyklat på länge nu. Blir nog dags att prova den igen 🙂

Strava

Det har varit i görningen i några år och till slut så har Kungsberget öppnat upp portarna till sin nya bike park, så att vi cyklister har något att göra på berget även sommartid.

Jag har varit förbi tidigare somrar för att kolla in leder och annat, men då har berget ekat tomt. Så desto roligare att se parkeringen och berget idag, i sin sommarskrud.

Liften Kungsåttan har byggts om för att kunna ta 4 cyklar på varannan liftstol. Lite kortare människor kan ha lite svårigheter att hänga upp cykeln i cykelstället bakpå liftstolen, det finns också givetvis personal som hjälper till på plats.

Du behöver inte sitta speciellt länge i liften förrän det är dags att kliva av. När du kliver av har du ett gäng blåa, röda och svarta leder till vänster, och rakt fram/höger har du två svarta leder till, som kräver att du cyklar uppför en kort bit för att komma till starten.

Jag inleder dagen med längsta leden, som självklart heter Kungsleden. Den är graderad grön (mycket lätt). Andra graderingar är så klart blå (lätt), röd (medelsvår) och svart (svår). Gröna Kungsleden är flowig med enstaka möjligheter till hopp. Efter första biten utför till en korsning med en bro ovanför (där man kan ta en röd led i stället) planar det ut och du cyklar tvärs över berget, delvis nedför men också delvis uppför, innan sista långa nedfarten tillbaka till liften.

En bit ner på Kungsleden, kan du åka av för att ta blåa leden Nintendo, som du kan cykla hela vägen ner, eller vika av för att cykla lite roligare Yoshi på slutet.

Således blir det en hel del åk på Kungsleden för att komma åt de andra lederna. För att variera kan du i stället cykla röda Velodromen direkt till vänster från liften. Velodromen ger efter en kort bit möjlighet att vika av för att ta en annan led. Jag skulle säga att Velodromen är snabbast av lederna på berget. Leden har så klart många (velodrom)kurvor och några få hopp. Det går verkligen att åka snabbt på den, vilket givetvis ger en till dimension till leden.

Av de tre blåa lederna, så var Blåbär tyvärr avstängd. Jag kikade på den ändå, och den är under uppbyggnad, med ofärdigt underlag.

Av de svarta lederna provade jag enbart en, Kungsstigen, som går högst upp på berget. Den går på mestadels stig och har några få handbyggda sektioner och rejälare hopp. Den är stundtals brant utför med lite stökiga stenar och rötter att forcera. Jag klarade av att cykla den hela vägen ner, tills Kungsleden tog vid. För den tekniske XC-cyklisten så går det, och än lättare är det om du har dropper post eller helt enkelt sänkt sadeln. 🙂

De övriga svarta lederna har en hel del hopp och drop. Jag provade Slash en bit, men klev av inför ett drop och cyklade tillbaka uppför berget.

Favoritlederna är helt klart hela Kungsleden (utan avstickare) samt Velodromen.

Till kommande år lär Kungsberget bygga ut och det är välkommet.

Jämfört med annan downhill jag åkt (Lindvallen) så ger Kungsberget kortare leder, eftersom berget helt enkelt inte är så högt. Det finns mycket för familjer och småbarn (nedanför berget finns en mängd korta, gröna leder för de mindre eller nybörjare).

En heldag kanske blir lite tjatigt efter ett tag då det blir mycket av samma åk. Man kan välja att åka förmiddag eller eftermiddag med. Jag tycker också det var väldigt få hopp i lederna, flera något lättare hopp skulle vara välkommet. När jag ville tvätta cykeln så fanns det cykeltvätt, men inget vatten. Så Kungsberget har lite att jobba på där till en annan gång.

Vidare finns också några XC-leder att cykla, jag tog en avstickare till Blå berget och hamnade på Berget runt tillsammans med en britt på elcykel. Berget runt är en röd XC-led med lite småstök, kul variation!

Det blir klart fler gånger i Kungsberget Bike Park. 🙂

Så är den premiären avklarad – liftburen cykling är inget jag (eller Angelica) provat tidigare, men skidorterna i Sverige började även att satsa på sommaraktiviteter för en sisådär 5 år sedan, och här är vi nu, där vart och vartannat berg, har en bike park med liftburen cykling.
Tyvärr missade vi att cykla utför i Ramundberget, men nu är vi i Lindvallen och här är man på sommaren för att cykla. Punkt. (Ok, det finns bra vandringar och annat med, men cykel är det som gäller här på sommaren.)

Lindvallen har 10 leder på sitt berg, lederna är graderade blåa (5 st), röda (4 st) och svarta (1 st) och liften är öppen 10-16 normalt sett. Jag tar förmiddagen och Angelica eftermiddagen, bestämmer vi.

Jag inleder med blåa åk så klart, för att värma upp. Jag cyklade uppför berget kvällen innan och tog mig nerför Pipeline (blå), en väldigt ringlande (och kul!) historia, så den kan vänta. I stället inleder jag med Herr Melin (blå) i två åk. Superskojig inledning med bra fart och lite stök och hopp, innan den går över i helt maskingrävda Easy Ride (blå). Första åket är det knappt någon kö till liften, men snart ringlar sig kön lång. F-n, tänker jag, men det går ändå rätt snabbt så är man på toppen av berget igen.

När jag värmt upp och vill ha lite mer fart och utmaningar, så testar jag att svänga av Herr Melin för att cykla Charter (röd) i stället. Den blir min favorit! Mycket mer hopp, fart och wallrides, samt mindre trängsel än de blå lederna 😉

Efter bara 3 åk, så har tiden stuckit iväg och frun messar och frågar när jag kommer tillbaka för lunch. Bara 2 åk till, messar jag tillbaka och cyklar först Pipeline, som nästan är lite tråkig efter att ha provat på de andra lederna, och sedan bestämmer jag mig för att prova Hugin (röd), längst bort på berget.

Hugin börjar roligt, men övergår snabbt i riktigt stökig, stenig, rotig och hal, brant downhill på singletrack. Alltså, ordentligt tekniskt och inte alls det jag vill ha. Efter att ha tagit mig nerför en bit, tänker jag att det här ska inte bli mitt sista åk. Eftersom tiden är lite knapp, bestämmer jag mig för att ta mig upp igen samma väg i stället för ner och att ta liften igen..

Med andan i halsgropen kommer jag ut på början av leden igen och cyklar tillbaka till liften, för att ta dagens favorit, Charter, igen. Nu är jag ju van och gasar på lite, vilket gör det hela ännu lite roligare. Jag avslutar med svarta Northshore-bygget längst ner och rullar med mersmak tillbaka till stugan för lunch och byte av cyklist.

Val av cykel, förresten. En heldämpad XC fungerar finfint, min Scott Spark modell 2015 var alltså kanon (har 120 mm fram, 100 mm bak), den har dessutom gamla Fox CTD-systemet (Climb/Trail/Descend) för dämpning, där jag alltså cyklade med Descend-läget hela tiden.
Hardtail fungerar om man rullar genom hoppen eller är en grym åkare. Äkta AM/trail-cykel eller downhill-cykel i all ära, men för de flesta ”normala” åkare (läs, XC-cyklister), så kommer man långt med en heldämpad XC på blåa och röda lederna här. Dropper post – nice to have. Jag har ingen sådan och sänkte sadeln kanske 5 mm från normalläget, det fungerade kanon!

Har man en modern Garmin får man lite mer valuta vid sådan här åkning – det räknas nämligen antal hopp, hang time och längd på hoppen. Superkul för en statistikjunkie som jag! Lite statistik:

• 123 hopp fördelade på blott 5 åk
• 354,2 m hopplängd totalt
• 52,3 sek ”hang time” (alltså tid uppe i luften) totalt 🙂

Superskoj på det hela taget! Jag är dock lite besviken på att 3 av lederna inte var öppna (2 röda och 1 blå, hemsidan sa att alla förutom en var öppna). En illröd teknisk (Hugin, som jag alltså avbröt), en svart (ej aktuell) och en led som slutar på ett helt annat ställe än liften, ger att 6 av totalt 10 leder antingen var avstängda eller inte aktuella för mig. Lite tråkigt, faktiskt – men med lite mer tid hade jag kunnat cykla 5 av 10 leder åtminstone.

Det blir helt klart mer av detta framöver!

Nya återbesök varje runda i Ramundberget. Nästan, i alla fall! Sista dagen på vistelsen här uppe så hade vi planerat för en topptur i Funäsdalen, med 2 småungar, 2 cyklar, extrakläder, vandringspackning inkl Trangia-köket för schyssta lunchplanerna. Det gick att komma upp med gondolen, även om det var lite bökigt med allt vi hade med oss, samt en bebis som passerat sin ordinarie sovtid 🙂

Väl på toppen cyklar först Angelica en runda medan jag och barnen vandrar en bit och hittar en bra plats för lunch, precis nedanför toppen på en av vandringslederna. Efter god lunch (pytt för barnen, krämig pasta med kronärtskockor, parmesan och pinje för vuxna), är det min tur att cykla runt, ca 1 h är planen. Men efter 35 min är jag klar med två leder och mer därtill och tänker att jag letar rätt på familjen i stället för att cykla ett varv till.
Sjukt kul i alla fall på leden Panoraman (blå) samt leden Bergspasset (röd). Panoraman är lite mer flowig medan Bergspasset har betydligt med all mountain-karaktär, vassa stenar och annat skoj.

Vi kommer hem någon timme senare och jag börjar fundera på om jag inte ska passa på att cykla lite av Fjällturen ändå, som har varit planen inför veckan (men som jag inte riktigt lyckats med än). Checkar av med familjen, det är bra läge – så jag sticker ut igen.

I Fjällturens spår – då tänker jag mest på episka panoraman vid Livsäterån (nedanför Lillskarven och Storskarven), Mittåkläppsvägen, Vitäggen (med utsikt mot Mittåkläppen!) samt halvt galna nedfarten från gruvorna mot mål i Ramundberget.

Jag startar i Ramundberget och tar finasfalterade och böljande 4-motionspåret bort mot Mittåkläppsvägen. Efter lite navigering hamnar jag till slut på den stekheta Mittåkläppsvägen och börjar jobba mig bort mot Mittåkläppen, på den böljande vägen.

Ljust grus som reflekterar solen en varm juli-eftermiddag – jo, jag tackar jag! Stekhett så att jag nästan kokar över i backarna, som avlöser varandra. Jag försöker hålla igen lite, men det går så långsamt då, så jag får mata på lite med hög puls, för att fixa schemat (borta ca 1,5 h har jag meddelat familjen).

In på ett sidospår efter ett tag, helt ok med ömsom bred stökig väg och omsom stig, fast jag förväntar mig inte denna avstickare, som jag inte heller minns från det Fjällturen-lopp jag genomförde för bra många år sedan. Hur som helst, efter en stund är jag ute på Mittåkläppsvägen igen, och en vansinnigt snabb, böljande sträcka ner mot Vitäggen och leden som kallas för Säterturen. Otroligt kul att försöka behålla hög fart samtidigt som jag tar kurvor, lite hopp och annat skoj på vägen.

Sedan upp på vackra Vitäggen, det har jag väntat på hela veckan. Så fint! Förbi Våffelstugan i Djupdalsvallen och så mot Ramundberget på den galna nerförsåkningen från gruvorna. Jag minns den inte så här galen heller, men nedfarten har blivit bättre med åren – denna gången slipper jag gräva ner framhjulet på något olämpligt ställe.

Väl hemma, nöjd och glad att ha fått trampa delar av Fjällturen-banan igen. När jag kollar Strava så har jag varit ca 20 % långsammare på bl a Mittåkläppsvägen och nedfarten från gruvorna. Jag måste ha haft bra pang i benet under loppet för ett gäng år sedan, och nu är jag ju en far i småbarnsåren.. stor skillnad.

Strava

Tack Ramundberget för denna gång!

Jag har missat några tillfällen till fin cykling här uppe, men i kväll fick jag äntligen till fin MTB igen! Och vilken MTB sedan..

Jag kikade på Ramundberget på Trailforks för att se hur jag kunde få en längre topptur på berget, än här om kvällen då jag bara tog flowtrail ner. Planen: trampa uppför berget igen och sedan ta Kvarnbäcksleden bort till Osthang (där vi bor i stuga en bit ner på berget) och sedan leden Mittåkläppen ner till byn igen.

Med magen full av ordentlig SOS-tallrik deluxe, satte jag av uppför berget efter lite uppvärmning. Herregud vad jobbigt det var, kanske årets värsta. Jag trampade uppför och tänkte att jag hoppas slippa något bakslag för denna dumhet, så jobbigt var det. Jag är inte heller i pangform efter en del VAB och så egen sjukdom med antibiotikakur och efterföljande förkylning strax innan vi åkte hit..

Nåväl, upp kom jag till slut, och tydligen lite snabbare än för några dagar sedan (och med högre puls, kanske för att kroppen matsmälte för fullt? 😉 ). Dessutom blev jag sådan där Strava Local Hero på en sträcka. Inte många idioter som trampar uppför berget var tredje dag..

Väl på toppen, började sedan magin. Cykla uppe på fjället, är ju bara helt otroligt, och denna kväll dessutom kvällssol och fri sikt. Kvarnbäcksleden bort mot Osthang bjöd på det mesta, några surhål, en och annan bäck, fin flytstig och lite stök. Sedan tvär vänstersväng in på leden som kallas Mittåkläppen och så trampa uppför en kort bit, för att få njuta av riktig själaro till utsikt. Fjällen med fri sikt och bra väder en julikväll.. inte mycket som slår det.

När det är så här fint, så skulle man egentligen cykla två varv – ett för att ta bilder och ett för att trampa på och inte stanna 🙂 Tyvärr hade jag inte riktigt tid eller ork till ett andra varv idag. Kanske nästa gång får bli med hjälp av liften? Jag får se..

Nedför Mittåkläppen – fint och bra det med, även om jag tyckte flowtrail här om kvällen var bättre.

Hur som helst, verkligen bästa cyklingen på länge. Rekommenderas starkt. (Minus kanske att trampa uppför berget själv, det är rätt jobbigt.)

Strava