Bra cykling

Smaka på det. Col du Tourmalet, Luz Ardiden, Hautacam. Sista dagen i Pyrenéerna. Det var tufft, det var i Tourens fotspår, det blev en fin avslutning på en riktigt schysst vecka i Pyrenéerna.

Givetvis tog vi det klassiska fotot på toppen av Tourmalet. Nedförskörningen var blandad, mycket grusåkning då vintern inte varit snäll mot vägarna här. Luz Ardiden var nog schysstast. Mest efterlängtat var supportbilen i mitten av Hautacam-klättringen, när allt mitt vatten gick åt till några få klunkar och resten kyla ner sig..

Strava.

Bjuder på lite bilder och så kommer en summering av veckan längre fram!

Angelica kommer upp till toppen av Tourmalet. Vi tog inte den ”klassiska” vägen upp, och det var tur det, för den väg upp som vi tog var bättre väg.

Obligatoriska Col du Tourmalet-fotot 😉

Förmodligen min favorit för dagen – Luz Ardiden. Allt var helt dött på toppen, inget öppet, inga människor – bara en vinteranläggning under sommartid.

Ytterligare en helt otrolig dag till ända i Pyrenéerna. Alltså, detta är ju för magiskt. Idag blev det fyra klättringar, och mina ben var inte riktigt med mig till en början. Men det blev bättre efter tre berg och på sista, Col d’Aspin, njöt jag extra mycket 🙂

Sällskapet idag var mestadels Angelica, Andy och Dave, som tidigare dagar. Riktigt nice, med andra ord.

Orkar inte riktigt posta mer info om alla berg, ni får kolla på dagens höjdkurva och statistik på Strava 😉

Enkelt på Col d’Azet.. Angelica.

Så otroligt välförtjänt efter svårt svåra Pla d’Adet. 10 % snittlutning i 40 graders hetta i Pyrenéerna är helt sjukt. Här Andy, Angelica och Dave.

Col d’Aspin, där jag tryckte på lite. Riktigt kul klättring, passar perfekt för mig med sina 6-8 % generellt sett. Ruggigt vackert, dessutom..

Obligatorisk toppbild! Angelica & jag på toppen av Col d’Aspin. Lite av en favorit här nere alltså!

På toppen av Superbagneres.

Efter några dagar i Pyrenéerna så börjar man bli van vid de vackra omgivningarna. Idag fick jag mig en dos av sådan där livskvalitet, högst upp på Port de Bales.

Egentligen var det fri dag idag i Luchon, en lite större stad i hjärtat av Pyrenéerna. Men vi var ändå tre som ville ta oss an några extra berg, och det var totalt värt det. Andy, Dave och jag hade en fin dag. Port de Bales är magnifik, något som knappast Contador och Andy Schleck noterade när de kämpade här för några år sedan i Touren, då Andy droppade kedjan.

Bales är bäst hittils, helt klart. Även nerförskörningen ner mot Luchon. Det som är lite speciellt med Pyrenéerna, är de långa, slingrande vägarna. Alltså inte så jättemånga serpentiner (som i Alperna), utan lite mer rakt på. Detta gör att lutningarna blir därefter och idag var inget undantag. Bales var 5 % ena sekunden, 14 % andra sekunden. Lite ojämnt, men riktigt fin alltså.

Efter en italienskinspirerad lunch i Luchon drog jag och Andy vidare på cyklarna till Superbagneres, ett berg med kabinbana, downhillcykling, paragliding, mm mm. Det var hett uppför där, riktigt varmt. Jag fick slut på vätska. Toppen kunde inte komma fort nog. Efter drygt 1 h 15 min var jag uppe och kunde njuta av en kyld cola. Sedan anslöt Andy och även Dave, som tog kabinbanan upp. Nerförskörningen var oj så skoj!

Förmodligen lättaste dagen hittils, trots dryga 10 mil och ca 2500 höjdmetrar. Benen är absolut okej, det bådar gott inför resten av veckan 🙂

Bäst idag: Sista 5 km på Bales, vilket berg! Även helt tomma berg, då vägarna var avstängda.
Sämst idag: Två halva vattenflaskor räcker inte uppför ett stekhett Superbagneres.

Sällskap på vägen till toppen av Balet. Mycket vänliga!

Tackar för detta, Bales!

Dave från Irland, på Bales.

Andy.

Den förmodligen längsta dagen i Pyrenéerna är tillryggalagd. Vi cyklade bokstavligen talat i Tour de France 2013:s fotspår, och visst fanns spåren där på marken i klättringarna 🙂

Bäst idag: Col de Mente och få trycka på lite. Nerförskörningen från Col de Mente var också riktigt bra!
Sämst idag: Nerför från Col de la Core – grusväg ganska många kilometrar efter en hård vinter.

Det blir annars en liten bildbomb, i stället för massa text 😉

Dagen startade i allra hösta grad bra med vacker nerförskörning längsmed en bergsflod. Angelica nöjd..

Col de la Core. Angelica. Det första av dagens fyra berg och solen sprack upp när vi närmade oss toppen.

Push harder! Till Col d’Portet-d’Aspet.

RIP Fabio Casartelli.

Behöver jag nämna att vi cyklar i Tourens fotspår.. Här hyllas Voigt! ”How are your legs?” stod det på ett annat ställe.

Angelica beundrar utsikten på väg ner från Col de Mente (eller Mental, som Andy uttryckte det). Dagens kanske bästa utförskörning, även om vår engelske vän Shane inte riktigt höll med om det (asfaltseksem).

Efter typ 6,5 h i sadeln började jag också segna till, tydligen? Uteliggarlooken kom i alla fall fram 😉

Vår engelske vän Andy. Det är han och jag som kör ”Challenge”-klassen här som innebär längst, hårdast och allmänt bäst.

Andy i dimman på Plateau de Beille. Det var magiskt, såklart.

Jag och Andrew (hädanefter kallad Andy) var de enda som ville ta oss an Plateau de Beille idag, det beslutet visade sig vara guld värt. Dagens första HC-berg och det var magiskt. Fick faktiskt lite Viking Tour-vibbar när vi närmade oss toppen och solen bröt fram genom dimman. Vi tog det väldigt lugnt, eftersom dagen skulle bjuda på rätt så många höjdmetrar. Vi fick lite regnstänk på oss, men det var mest uppfräschande. På toppen väntade vi in supportbilen (vi var snabba 😉 ), på med jacka och sedan ner mot dagens ”lunch” och rendezvouz med övriga gänget.

Det var för övrigt på Plateau de Beille som Thor Hushovd för några år sedan i Touren lyckades behålla gula ledartröjan, när han gick med favoriterna upp till målsnöret.. Magiskt.

Efter en schysst macka och en halv cola så drog jag, Angelica och Andy sedan iväg uppför Col du Port. Den klättringen blev varm och jag och Angelica chillade en del. Sista 3 km trodde vi att vi var på irländska landsbygden med alla dess gröna kullar. Det var vi förvisso inte, men vi njöt ändå. Omgivningarna var fantastiska..

Efter ett tag på toppen med övriga gänget så blev det molnigt och kallt och vi bestämde oss för att köra utför till Massat, byn där vi stannar denna natt. Väl i Massat blev vi ett gäng som drog uppför till Col du Agnes också, dagens andra HC-klättring för mig och Andy. Jag bestämde mig för att trycka på lite i alla fall och fick slita. På vägen upp trodde jag dessutom att jag redan kommit till Col du Agnes, när det i själva verket var 4,5 km kvar. Snopen min då innan jag vevade igång påkarna igen den brantaste biten. Ju närmre toppen vi kom, desto dimmigare. Väl där uppe var det inte så mycket att se 😉 En efter en dök sällskapet upp, vi satte på oss torra kläder, åt nötter, gummibjörnar och annat nice innan vi satte av tillbaka till Massat.

För egen del spräckte jag också 3000 hm på en dag, tror inte jag gjort det förut. 3106 hm och 6 h enligt Strava. Fint pass det!

Nu blir det återhämtning. Rejäl middag och sedan sova. Det är viktigt 😉

Angelica och Col du Port, som nog inte var hennes bästa vän idag. Väl kämpat!

Lite skön utsikt från Col du Port.

Dave var vänlig nog att fota mig på Col du Agnes, så här är bildbeviset 😉

Andy, drygt 3k höjdmetrar senare.

Okej. Nu är vi igång med cyklandet på allvar! Dagen bjöd på lätta klättringar, svårare klättringar, oerhörd hetta och två GoPros med batteritorsk. Bland annat.

I Ax-les-Thermes blev det en stressig morgon för oss och vi var sist att lämna byn ut på första strapatserna här nere. Dagen skulle bjuda på Col du Chioula och sedan HC-stigningen Col du Pailheres. Chioula var enkel och nästan platt som en pannkaka, medan Pailheres blev av andra mått. En stor macka och sedan sätta av uppför till 2001 meters höjd i 35-gradig hetta blev en liten nöt att knäcka. Pailheres väntade. Vi våndades.

Marmot Tours, som arrangerar denna vecka i Pyrenéerna, har supportbilar som är välkomna på vägarna. Framför allt när bilarna är det enda som erbjuder skugga på en 1,5 h lång och mödosam klättring. 🙂 De erbjuder också några grader kyligare vatten, än det som vi hade i våra flaskor idag. Tack för det!

Upp till Pailheres kom vi sicksackandes genom en mur av kor och hästar (härligt med grönbete på 2001 meters höjd). Kuriosa för Pailheres i år är att Touren passerade där, faktiskt för ganska exakt tre veckor sen denna helg. Men då kom de andra vägen och upplevde inte 37 grader som mest.

Benen känns annars oväntat fräscha och det är ju tryggt inför morgondagen.

Första dagen alltså avklarad, imorrn ska vi vidare till en by som fastnat i 60-talet. Men först lite fler HC-stigningar från bland annat Touren. Härligt!

Marina & Tracy är några av våra amerikanska vänner här nere.

Lekande lätt uppför Chioula. Angelica.

Andrew från England slet på vägen till Pailheres.

Angelica var ytterligare en som slet på vägen till Pailheres.

This is what we came for.

Undertecknad & Angelica då. 2001 meters höjd.

Då var vi äntligen framme. Flyg via Amsterdam till Toulouse, och sedan bil i 2 h till Ax-les-Thermes i Pyrenéerna. Det är sjukt varmt här, uppåt 35 grader idag, men imorrn och framöver blir det något svalare, tack och lov.

Frågetecknet om imorrn är huruvida man ska ta sig an HC-klättringen Col du Pailheres eller inte. Jag är sugen. Jag har dock ganska ont i revbenen på ena sidan och har svårt att ta djupa andetag mm, detta sedan en MTB-tur med vurpor i söndags. Men det ska inte hindra alltför mycket denna vecka, tänker jag 🙂

8.30 imorrn är det samling, sedan ska vi montera ihop cyklarna och efter det är det avfärd. Can’t wait!