Bra cykling

Sista dagen här nere. Mastodontpass inplanerat och inte minst Paris-Nice etapp och alltså kolla på proffsen. Siktet inställt på Col du Ferrier och bergspriset för proffsen där. Dit var det närmre 9 mil och i princip bara uppför i 4 h innan vi var på plats i dimman. Okej, det var lite nerförslöpor här och var, men citerar Tomaz: ”vettefan om det var det alltså”.

Skönast var uppförskörningen från Bouyon till Coursegoules – en enkel sträcka med lagom lutning så här sista dagen nere på Rivieran.

Väl på plats på Col du Ferrier började vi vänta. Och vi väntade. Och vi väntade lite till. Sedan kom förstagruppen. Det gick definitivt inte snabbare än att man själv hade kunnat hänga med upp till bergspriset åtminstone 😉 Men då ska vi veta att proffsen kört 15 mil av ca 22.

Ca 1 min senare kom förstaklungan och där var Gustav Larsson med fint och Lövkvist låg lite längre ner i samma klunga. Efter 20 min var allt över och vi satte av nerför Col du Ferrier, samma håll som proffsen hade kommit. Varmt och gott hade det blivit med, solen framme och världsfin nerförslöpa – livet var helt enkelt lite lättare än tidigare på dagen då regnet stod ner som spön i backen första 2 h.

Kusten var rätt så välkommen när den till slut (drygt 1 h senare) syntes.

14,5 mil och 5,5 h för att se proffsen i 15 min.. kalla oss galna eller fanatiker 😉

Härdande första 2 timmar idag. Ösregn och bara uppför.

Tomaz och grabbarna i en utomordentligt utförslöpa mellan Col de Vence och Gréolieres.

Christer & Pamp i täten som vanligt.

Paris-Nice, nu ska det bestämmas vem som tar bergspriset på Col du Ferrier. Utbrytargruppen.

Förstaklungan.

Gustav Larsson och Philippe Gilbert.

Tomas Lövkvist fick bita i lite. Notera även jordens minsta cykel på AG2R La Mondiale-cyklisten (fyra från höger i bild).

Livet är på topp, helt enkelt.

Så här avslutade vi i bergen. Undertecknad, Karl Pamp, Christer Berg, Tomaz Vestman. Foto: Stefan Örjes.

Så var vi fem här nere de sista dagarna av träningsveckan på Rivieran. Karl, Tomaz, Stefan, Christer och jag. Ett gott gäng TMCK, helt enkelt!

Christer var sugen på att köra Col de la Madone (en viss amerikans ”testbacke” på den tiden det begav sig), så vi kollade helt enkelt in förra årets runda och följde den. Återigen avvaktade vi tills det värsta regnet hade lagt sig, men vi kan väl säga att det var rätt blött ändå.

Längsmed kusten bar det, upp och ner, till Menton där vi vek av norrut och mot stigningen. Sen började ”allvaret”. Pamp & Christer satte tempo, jag tänkte ta det lite lugnare och Stefan & Tomaz med.

Col de la Madone slingrar sig längsmed en bergsvägg utan speciellt många serpentiner, vilket innebär en lite varierad lutning på både gott och ont. 2-3 partier är endast 4-5 % medan några partier är på 9-10 %. Snittet är strax under 7 % enligt Climb By Bike.

Upp kom vi i alla fall en efter en och fick sällskap av en liten hund som var hur glad som helst för vårt sällskap. Tänka sig!

Sedan började en halvteknisk utförslöpa ner mot kusten och så var dagens etapp avklarad. Just ja, vi stannade till på McDonalds en sväng och grabbarna köpte både Big Mac, kaffe & glass.

Nämnde jag att solen tittade fram sista halvtimmen av dagens pass? Helt otroligt 😉

Stats för idag: 83,5 km, 1700 höjdmetrar och 3,5 h in på kontot. En mellandag här nere, helt enkelt!

Undertecknad uppför ett dimmigt Col de la Madone.

Nummer 3 på toppen. Foto: Christer.

Karl, Christer och så vår trevliga hund!

Stefan ökade sista biten upp till toppen. Vi var rätt ensamma här uppe, inte många cyklister ute idag inte 😉

Tomaz välkomnas av hunden när han kommer upp.

Faktiskt lite sol här nere också. Strandpromenaden i Nice.

Regnet öser ner här senaste dagarna, så vi väntade till lunchtid idag innan vi stack ut. Då regnade det bara lite mindre 🙂 10 minuter senare var vi alla genomblöta (minus händerna för där hade vi diskhandskar!).

Siktet för dagen var inställt på Col de Vence och Gourdon. Upp till Vence var det knäpptyst i gruppen, ingen sa något alls. Regnet strilade ner och letade sig in överallt. Sedan började det roliga: Tröskelträning uppför till Col de Vence – 9.7 km, 6,5 % och 630 höjdmetrar.

Jag testade att ta Pampens hjul, men var tvungen att släppa efter 3 km då han drog på lite för hårt. Race upp till toppen och jag knappade in lite, men kom upp halvminuten efter på förmodligen nytt personbästa. Col de Vence var idag höljt i dimma, vilket såklart skapar en lite mer magisk känsla på de tomma vägarna.

Vi väntade några minuter innan Stefan & Tomaz anslöt. Tryckte i oss någon halv bar, på med hjälmmössa och varmare kläder (det var nu 9 plusgrader) och sedan bar det av utför till det vi kallar för ”Platån”. Platån är på ca 1000 meters höjd, leder till en utmärkt utförslöpa genom en skog som inte börjat växa än så här tidigt på våren, och vidare mot Andon via en fin klättring och sedan slakmota på 2-3 % i 1,5 mil eller så. Där bränner det lite i låren, ska tilläggas. Tur då att det går att fokusera på hästhagarna och vattenfallen vid sidan om vägen.

Siktet var alltså inställt på Gourdon – bergsbyn med milsvid utsikt där vi mötte Andy Schleck förra året. Vägen till Gourdon skulle bli minst sagt spännande. 10 meters sikt i dimman nerför, det är grejor det. Påminner skarpt om Viking Tour som jag cyklade för två somrar sedan! Läskigt och mäktigt på samma gång.

Väl i Gourdon var vi något frusna och vi drämde på med åtskilliga koppar hett te och våfflor med Nutella. Klockan var rätt mycket och det skulle bli tight att komma hem i dagsljus, insåg vi. Vi anade inte hur rätt vi skulle få!

Ut i dimman nerför igen efter att ha bränt några intervaller uppför för att få upp värmen och vi var på’t igen. 10 m sikt ända ner till Grasse där det blev betydligt bättre. Tyvärr så körde vi just västerut till Grasse istället för österut mer hemåt, vilket medförde minst sagt spännande mörkerkörning sista 1,5 h hem i rusningstrafiken. Nästan med livet som insats.

Till slut var vi hemma och Christer som anslöt till oss idag undrade om vi spelat honom ett spratt som kom så sent. Nu är vi fem TMCK här resterande dagar.

• Bäst idag: Sol på 1100 m höjd
• Sämst: Blöta fötter från minut 0

Tyvärr strejkar USB-anslutningen på min Garmin så ni får se rutten vid annat tillfälle!

Ligger på rulle på Pamp uppför Col de Vence.

Tomaz ”Diskhandsken” Vestman mosar sista metrarna på toppen av Col de Vence.

Äntligen sol! Vägen mot Andon. Från vänster: Karl Pamp, Tomaz Vestman, Stefan Örjes.

Lagtempo på 1100 meters höjd. In i dimman!

Christer kom ner på eftermiddagen och körde en schysst runda: Nice-Cannes tur & retur. Med fräscha ben blir han farlig i stigningarna resten av veckan..

Full vilodag idag på Rivieran. Det var också vältajmat med tanke på vad som hänt på väderfronten. Från 15 plusgrader och sol till 10 plusgrader och regn resten av veckan, ungefär. Attans.

Det började regna igår och har fortsatt i princip hela dagen idag, och så fortsätter det alltså resten av veckan som det ser ut. Så dagens uppgift blev att köpa sådant som gör vardagen på cykel lite drägligare under blöta förhållanden:

Vi kom hem med varsitt paket diskhandskar.

Vi passade även på att kolla på dagens cykel på Ma Nolan’s i hamnen – Paris-Nice och så Tirreno-Adriatico. Vi har idag även konstaterat att åka buss i Nice är billigt, men en ganska så skakig upplevelse som framkallar illamående.

Imorrn kommer Christer och gör TMCK 5 man starkt här nere till på söndag.

Pamp och Tomaz fixar dagens middag, kyckling med ris och ostsås.

Vår blivande bästa vän kommande dagar?

Lite sämre dag idag vädermässigt och efter gårdagens mastodontpass var det dags för något lite ”lättare”. Grabbarna stack ut vid 9 medan jag satt kvar hemma med ömmande knä och vilodag på schemat.

Några timmar senare kommer de hem och snackar om blåsten från avgrunden, ösregnet, kylan och allmänna misären. ”Ge mig hett te” var det första jag hörde i farstun när de kom tillbaka.

Kollade vädret lite och Nice såg okej ut, 5 s/m och regn. Men grabbarna var bortanför Cannes och ojade om Antibes där vågorna var stora nog för att vägarna skulle stängas av. Antibes idag: 17 sekundmeter (!) Det vill säga styv kuling.

Några skyltspurter på det och rejäl motvind på vägen hem och dagens pass var avklarat. Imorrn blir riktiga vilodagen.

Idag var en av de sjukaste dagarna på cykel vi har varit med om. Vi startade med att köra via havet till Menton och väl där svängde vi norrut. Siktet var för dagen inställt på Sospel som deletapp 1 och mäktiga Col de Turini som deletapp 2.

Det var ett tag sedan man kände på några rejälare stigningar och uppför till Sospel var bara en försmak av vad som komma skulle. Fin natur så här i början på våren här nere på Rivieran. Vi tog det relativt lugnt, men Pampen brände på och iväg så fort jag lämnade över förningen till honom ;-). Sedan cyklade jag fel och hamnade på efterkälken innan jag cyklade ikapp Tomaz och Stefan i en nerförslöpa som skulle ta oss till Sospel, denna bergsby. Där hade Karl redan väntat i en halvtimme (!). Det visade sig att där jag trodde jag kört fel och vänt om, där hade han bränt på och således hittat en ”genväg” till bergsbyn. Fusk!

I Sospel kände vi att det var dags att ändå fylla på depåerna, så det blev en osannolikt god omelettmacka på en liten restaurang i byns centrum. Det velades lite om huruvida Col de Turini på 1600 m höjd var något att köra denna dagen, med tanke på att det var lite kyligt bara på väg till Sospel. Men Stefan som frös mest fixade plastpåsar att använda till senare på dagen och vi tuffade på mot Col de Turini.

Och här börjar det sjukaste vi förmodligen varit med om. Col de Turini. Nästan övermäktig så här i början på mars. 24 km uppför från Sospel till toppen.

Här hängde vi ihop, Tomaz, Stefan och jag. Pampen var som vanligt pigg (30 min och 130 hm mindre körning) och satte ett fint tempo direkt. Och vi nötte, och nötte, och nötte. I 24 km. Sista 5 km brantade det på rätt fint med snittlutning på 8-9 % och det kändes. Det var jobbigt. Det var hårt. Det var svårt.

Temperaturen sjönk för varje höjdmeter. När vi närmade oss toppen var det knappt 3 plusgrader, men det kändes såklart inte – i en sådan här uppförslutning kokar nästan hela kroppen.

Till slut såg vi toppstugan på Col de Turini och Karl och kunde pusta ut en liten stund, sätta på sig varma kläder och förbereda sig för utförskörningen som skulle ta oss från 1600 meters höjd till havsnivå.

Undertecknad hade: underställ, kortärmad tröja+armvärmare, långärmad tröja, väst, regnjacka och på det hjälmmössa och långfingrade handskar. Det räckte för det mesta. Mer synd var det om övriga sällskapet som körde ner i extra väst och Pampen & Stefan till och med kortfingrat. Hårda vikingar..

På vägen ner tog vi det bästa beslutet för dagen i ytterligare en bergsby – in och dricka hett te och kaffe. Utsökt, behövt och fantastiskt för välbefinnande.

Och utförskörningen för övrigt.. började i snöslask och blött och fortsatte i helt magisk solnedgång på tomma vägar och osannolik utsikt. Sa jag magiskt? Magiskt.

Dagen avslutades med en fantastiskt god spaghetti & köttfärsås hemma och nu har vi alla mer eller mindre däckat i soffan efter närmre 6 h på sadeln idag.

Låt oss säga att vi har gjort oss förtjänta av återhämtningen och vilan..

Pampen

Undertecknad

Lite fin arkitektur på vägen till Sospel

3 x TMCK tar sig an Col de Turini.

Det var jobbigare än så här att ta sig an sista kilometrarna uppför Turini. Snapshop av Tomaz..

Stefan + 9 %, inga konstigheter

Äntligen uppe! Toppstuga, Pampen & Stefan.

Magisk utförskörning.

Frysfika deluxe. Bästa varma drycken i vårt liv?