Bra cykling

Sista etappen och trots att benen var och varannan morgon känns helt okej, så är det en helt annan grej när jag sitter på cykeln. Inte konstigt kanske efter 7 dagar med cykling i bergen.

Vi startar i Duszniki-Zdrój och dagen till ära har arrangören gett oss längsta etappen som sista etapp. De är dock rätt snälla ändå, eftersom första 40 km enbart är asfalt och grus.

Jag har gått och blivit lite sämre mot slutet av vistelsen här och vaknar rätt förkyld om morgnarna och idag passar jag på att nysa ett gäng gånger vid start också. Således tänkter jag att jag bara ska trampa i lagom takt och ta mig i mål hel. Starten går och jag kör mitt eget tempo. Jättemånga cyklar om, som alla andra dagar de första kilometrarna. När vi svänger av stora vägen blir det lite brantare och jag kommer mer till min rätt. Kroppen kommer igång och jag cyklar ikapp en del som gått ut för hårt.

Här var det otroligt segt.. nånstans i fjärran – bergen vi ska till. På vägen dit.. kantvind och skakig terräng utan något som helst flyt.

Som den landsvägsräv jag varit, gillar jag asfalt och det får vi alltså en del av idag. Jag trycker på lite extra och hamnar i en bra grupp på platten. Sedan kommer vi till en vägg. Den är inte så lång, den backen. Men vår grupp om 6 splittras och jag tar det i min egen takt. Sedan väntar det jobbigaste på hela veckan. Kantvind över ett oändligt landskap av ängar. Långt borta syns bergen, som jag antar att vi ska till. Det är tufft och jag försöker hålla tempo, men måste växla ner gång efter gång. Tydligen har andra fullt upp dem med, för när vi närmar oss bergen är många krokiga och jag tar fram mina extra krafter.

I de brantaste av backarna, där de flesta får kliva av och köra push bike, vevar jag på och tar mig om cyklist efter cyklist. Jag passerar säkert 15 st närmsta kilometern uppför. I nedförskörningen kommer några så när ikapp, men i nästa klättring seglar jag iväg igen. Den här klättringen är den näst sista på Sudety MTB Challenge och är verkligen en typisk klättring för hela veckan. Skakig grusbacke som ringlar sig upp och med en lutning på 9 %. Jag märker att jag tar in på dem framför. Sedan en kortare utförskörning och dags för sista backen. Det är riktigt varmt nu. Jag cyklar om några till. Två av dem är portugisiskor, som jag alltid cyklar om efter drygt halva loppet. Idag har jag tagit det lugnare. Gör tumme upp när jag passerar dem och grinar lite illa i nästa branta parti.

En så typisk backe för Sudety MTB Challenge. Till synes oändlig grusväg uppför. På många ställen med lite rullsten som krydda.

Framför mig ser jag två norrmän jag cyklat lite med tidigare i veckan. Jag kommer aldrig ikapp dem innan toppen och utför är de snabbare än jag. Sista utförskörningen är jag helt solo. Jag passar på att njuta mer av det vackra landskapet, svänger sedan av mot mål och väl där möts jag av jubel och kompisar. Det är äntligen över!

Jag hänger i gräset med Kjell O med fru och hund. Solen lyser starkt och det är varmt. Vi har verkligen haft en sanslös tur med vädret. Resten av gänget kommer in nöjda och trötta. Vi är alla överens om att nu får det vara nog.

På kvällen blir det god buffé och senare spontandans på stora scenen i stadsparken. Vem kunde ana att så många cyklister kunde ha så mycket energi kvar efter den här tuffa veckan? 😀

Statistik:

45,9 mil
14 314 höjdmetrar
28 h 51 min

Så kom en sådan där finfin etapp igen, med gränslöst vackra vyer över såväl bergsmassiv som åkerlandskap så långt ögat kan nå. Allt i en böljande terräng som absolut gjorde sig påmind.

Jag startar i vanlig ordning lugnt, för att spara krafterna till senare. Idag behövs det eftersom etappen är 75 km lång med en 12 km lång klättring på slutet.

Ganska omgående trivs jag riktigt bra på stigarna som påminner om svenska skogar. Det är ganska flowigt och utförslöporna är också rätt snälla, om än så snabba så att jag åker ut på åkrarna flera gånger i tvära kurvor.

Idag får vi också en hel del asfalt och det är välkommet som variation mot de monotona, breda spåren vi cyklat i stora delar av veckan. Jag är i en grupp om 5 och vi samarbetar på platten en bit, innan gruppen splittras i nästa backe som börjar med asfalt, fortsätter med pilgrimsled och sedan rullsten en bra bit.

En av dagens bästa vyer bort mot ”Walker-klippan från Fantomen”.

Plötsligt svänger spåret ner i en flod, bara att hasa sig själv och cykeln nerför muren och ta sig fram i den strilande forsen. På slutet hjälps funktionärerna åt att lyfta upp cyklarna till marknivå igen och vi får klättra på en temporär stege för att fortsätta. Då börjar den tuffa avslutningen, med ca 10 % asfaltsbacke som övergår i singletrack över riktigt skakig grästerräng. Jag har laddat med energi och sparat krafterna, så jag cyklar om cyklist efter cyklist här och behöver inte kliva av i någon av de brantaste partierna heller. Skönt.

Här var det nog ett gäng slavar som fick bygga stenbelagd väg en bra bit upp.

Till sist mer svensk skogsstig och slutligen grusbacke ner till målet och officiell tid 4:20. Strava

Målgång i skidorten Duszniki Zdroj, som är en riktig höjdare med fenomenal utsikt, strålande väder, födelsedagsfirande (grattis Hasse!!) och god öl. Helt klart bäst denna vecka!

Idag hade alla lite mer flyt också och tog sig i mål mer eller mindre obehindrat. Åsikterna om etappen gick dock verkligen isär. För mig är det näst finaste etappen denna vecka.

Imorgon äntligen sista (och längsta) etappen tillbaka till Stronie Slaskie. Som vi har längtat.

Angelica hade inte kul men ställde i alla fall upp för målfoto! 🙂

Ny etapp, nya tag. Veckans kortaste, men icke desto mindre tuff för det.

Idag fick vi mer av det vi har blivit vana vid här nere – vansinnigt branta backar att endast gå uppför, breda grusvägar och stökiga utförskörningar. Så inget nytt där. Däremot hade vädermakterna och arrangören kryddat till det extra fint med oröjd skog i utförskörningarna på sina ställen, vilket hade effekten att det låg tjocka och många grenar överallt, utöver de stora stenblocken att akta sig för. Tänk kalhygge som inte är rensat på grenar. Spännande, milt sagt! Jag passade även på att klota i den sista av dessa oröjda backar och nu har jag svårt att trampa med ena benet, men det ska nog gå det med sista dagarna här nere.

Etappen på Strava

Häftigast idag: den 30 m höga viadukten vi cyklade över och den magiska, flowiga singletracken med vallgrav på båda sidor uppe vid fortet.

Foto: Hasse Hofmann

Inatt bor vi även i en svit på hotellet, med bubbelpool och allt. Hotellet har även en av de bästa soppor jag ätit, med rödbetor som bas. Tre skålar blev det och sedan varmrätt på det.

Idag var det endast Kjell WJ som hade oflyt med bakväxelhaveri och frampunktering. Ska bli spännande att se vad mekservicen hittar på åt honom, med tanke på deras tidigare vilda lösningar 🙂

Endast två etapper kvar!

Dagens första singletrack. 20 km högst varierat – brant uppför & nerför, rötter, stenar, drops och massor med annat skoj. Här sällskapade jag med belgaren Bert.

Etapp 3 i Sudety MTB Challenge idag och jag erkänner att jag har haft sådan otrolig ångest inför denna, så att ångesten nästan gick att ta på. Efter att ha läst flertalet bloggposter, kollat på Strava etc, var jag (vi) beredda på det värsta. Jag trodde helt ärligt på att det skulle bli en av de värsta dagarna i mitt liv. Paradoxalt nog blev det i stället en av de bästa dagarna i mitt liv!

Etapp 3 från Stronie Slaskie till Bardo, bjöd på detta:

• Fler monotona, breda grusvägar och traktorstigar uppför. Nej, det är inte speciellt kul.
• Långa sekvenser med böljande singletrack, där du får använda hela ditt spektra av MTB-teknik. Helt otroligt skoj och precis det som gör att den här veckan nu vänder!
• Svindlande downhillåkning, vardagsmat här. Utmanande, men nu börjar utförsåkningen äntligen sitta lite bättre.
• Så branta backar på singletrack och nämnda traktorstigar, att du måste kliva av och leda cykeln längre partier. Påfrestande, dock otroligt nog välkomnande med den variationen.
• Stenig pilgrimsled från hundratals år tillbaka. Här är det försiktighet som räknas!

Idag räknar jag redan som en av mina topp 5 dagar i sadeln någonsin. Sudety levererar och jag är glad och positiv nu. Riktigt skönt.

Officiell tid 4:49.

Angelica passade på att ha en riktigt bra dag och i dessa omgivningar blir det ännu mer pluskant på tillvaron!

Jag och Kjell O hade stor nytta av våra heldämpade cyklar idag. Och min bakdämpare fungerade perfekt idag. Angelica hade också en riktigt fin dag, medan Hasse, Kjell och Stefan var lite trötta på all stökig nedförskörning. Arrangören sade att de tycker synd om dem som kör hardtail idag, och det stämde väl rätt bra..

Imorrn väntar veckans kortaste etapp, ca 52 km och 1800 hm. Även en viadukt på på 30 meters höjd. När vi ska nedför från viadukten ska vi få den brantaste utförsåkningen på hela veckan, med tanke på hur det sett ut hittils så vågar jag inte tänka på hur brant det kommer att bli.

Än så länge lever vi och jag motar bort min förkylning så gott jag kan. 🙂

Nu börjar det luta lite utför..

En av flertalet groteskt branta backar idag. Lovar att det var 15-25 % med rötter, stenar och annat skojsigt.

Ett kloster på dagens sista topp! Sedan väntade en riktigt snabb och vild downhillåkning till Bardo, där vi bor över natten.

En natt med knappt någon sömn och så etapp 2 på det. Tack och lov något snällare än den rivstarten vi fick.

Med mina superdåliga ben och formen någon helt annanstans så bestämde jag mig tidigt för att bara ta mig runt idag och spara så mycket energi som möjligt. Tävlingsmänniska som jag är har jag ju svårt att inte tävla, men ibland är jag förnuftig också och ibland övervinner förnuftet tävlingsinstinkten.

Idag trampade vi alltså 69 km och drygt 2000 hm, och jag tog det lugnt och gick på lätta växlar.

Tack och lov var dagens backar betydligt snällare och efter drygt 10 mil MTB här nere kom första riktiga stigen, äntligen! Den roliga singletracken varvades med omkullblåsta träd, men sedan öppnar det upp sig i fin och snabb singletrackåkning nerför och annars en skakig upplevelse över rötter och stenar. Efter en liten stund upptäcker jag också varför det är så skakigt – min bakdämpare dämpare inte och jag kör helt plötsligt hardtail i stället för heldämpat! På något sätt lyckas jag få dämpning bak också och fortsätter åka så resten av dagen.

Försök att ta dig upp här cyklandes..

Vi får några korta och riktigt branta backar där singletracken övergår i traktorspår och sedan blir det en vild, stökig downhillkörning igen. Många stenar att akta sig för och riktigt branta partier där bromsarna får slita mycket.

Idag stannar jag i alla depåer och fyller på med vatten i flaskan. Det är bra, för mitt låga tempo och mängden vätska gör att jag inte krampar. När depåpersonalen har fullt upp hjälper vi tävlande dessutom varandra med att fylla på i flaskorna. Tack för det!

Sista utförskörningen mot mål är riktigt vacker. Faktum är att dagens vyer är de bästa hittils här nere. Vädret riktigt bra med, perfekt att cykla i 20 plusgrader varvat med soligt och molnigt.

Äntligen lite trail! Bitvis flowig, härlig mellaneuropeisk stigåkning.

Jag går i mål på officiell tid 4:13, tio min efter Kjell O som är piggare idag. Strax efteråt Hasse.

Kjell WJ hade oflyt idag och fick två punkteringar när han hade en slang med sig. Han fick springa sista 3 km till mål.

Stefan hade en bra dag i sadeln och Angelica med.

Men nu till dagens vilda och geniala lösning. När jag fixar cykeln inför morgondagens etapp så kollar jag på dämpningen och märker att bakdämparen inte går att öppna. Jo, den går att öppna om man drar hårt i vajern som går till den. Fail.

Jag och Kjell WJ gör ett besök i mekanikertältet, där tre mekaniker kör all möjlig service hela kvällen. Kjell får nya slangar och efter ett tag får jag hjälp och sedan meckas det på min cykel fram och tillbaka under kvällen. Det tar en himla tid men till slut får jag ut min cykel med fungerande bakdämpare och en av de sjukaste men fungerande lösningar som finns! Fjädern i bakdämparen gör inte sitt jobb så bakdämparen måste in på service när jag kommer hem. Tills vidare blir det denna lösning:

En slang som alltså fungerar som motstånd till bakdämparen, så att lockouten fungerar och jag kan fortsätta dra fördel av min heldämpade hoj. Tack för det!

Och här är geniet som fixade det:

Angelica en bit upp på dagens längsta backe. En vy att gilla, helt klart!

Okej. Etapp 1 är avklarad och jag undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna överleva veckan. Både konditionsmässigt och teknikmässigt. För trots att dagens etapp var förhållandevis snäll, ”bara” 3 av 6 på svårighetsskalan, så var det rätt utmanande på många ställen och etappen i sig var nog åtminstone topp 5 på min lista över jobbigaste dagar på cykel.

Häng med på några av de knepiga partierna: vi fick alla hoppa av för att ta oss nerför en 15 m hög ”ravin”. Vi fick 4 km stenig men lite flowig downhill och jag är sjukt glad att jag kör på heldämpad cykel med mycket slag i framdämparen. Vi fick några fler steniga, branta nerfarter och så fick vi en ganska hal, rotig och stenig nerfart till.. och det ska bli värre senare i veckan. Överlevnad väntar, helt klart.

Dagens etapp startade med en lång, brant, trång backe där vi alla ligger som på ett pärlband på lättaste växlarna. Det är bara att ligga och köa och undvika folk som halkar och stoppar upp oss bakom. Jag kan hålla igen hyggligt för att spara på krafterna, men självklart är det jobbigt.

I en av alla sjukt steniga, branta nerfarter blir jag nästan tacklad in i ett träd av en kille som bara ska fram. Han ber om ursäkt sedan. En liten stund senare passar jag på att gå sista biten av samma nerfart och när jag ska upp på cykeln igen, ramlar pedalen av och jag parerar med någon konstig manöver. Lite letande efter verktyg och då dyker Hasse upp. Vi byter några ord när han trampar förbi och en stund senare kommer jag iväg. Då upptäcker jag att sadeln är sned. Fipplar lite till och sedan kan jag ta mig an nästa backe. Cyken fungerar perfekt resten av loppet.

En mörk och lummig skog välkomnade oss i början på dagen. Brant backe.. Foto: Angelica Ek

Backar får vi väldigt många av. En väldigt lång där jag går ikapp Hasse och tjattrar lite med honom en stund. Sedan vidare och där framme är Kjell O, som har stuckit iväg tidigare under loppet. Jag har kommit in i ett bra tempo så vi byter några ord och jag cyklar vidare till toppen och dagens högsta punkt på 1275 m. Där startar den steniga downhillbanan som går på skrå några bitar och har ett gäng höga drops där det bara är att hoppa av. Efter den får vi en snabb grusvägsnerfart till andra depån, där jag stannar och tar ett glas vatten och en halv banan.

Sedan börjar backen from hell. Snittlutning på ca 15 % långa bitar. Jag går på lättaste växeln och den räcker inte till. Biter ihop och en stund senare planar backen ut i mer drägliga 7-8 %. Här börjar en del att krokna lite. Jag tar en bit koffeingel. I nedförskörningen är det faktiskt ganska glest och i nästa, korta men steniga, branta uppförsbacke, som snarare är en enda ränna med vassa klippor och stenar, får man bita i. Jag går om några stycken, min koffeingel har börjat verka.

En snabb nedfart senare på snällt grus och så väntar sista rejäla backen för idag. Jag är pigg men kort om vätska, så jag stannar en sväng i tredje depån, mitt i backen. Jag får en hel 75-flaska påfylld, tar en halv banan och sedan bränner jag upp till samma topp som igår, på prologen. Jag tar det rätt lugnt sista biten. På toppen lyckas jag ta mig förbi staketet jag fastnat i de två tidigare dagarna här nere, men i en pumptrack-liknande sekvens med bara täta rötter, får jag trycka i så hårt att båda låren panikkrampar. Ridå. Får stretcha och gå i någon minut innan jag kan ta mig vidare i en ny, brant utförskörning, där jag börjar med en OTB över en såphal sten i ett drop. Japp, det är fortfarande blött här efter nattens regn. Jag springer och cyklar ner den branta kilometern med rullstenar överallt. Sedan tar avslutningen på dagen vid – mestadels utförsåkning på grus ända ner till målet i byn.

GPS:en stannar på 3:56 i rulltid och officiell tid 4:02.

Ligan Södertälje CK här nere i Sudety!

Vid målgång har arrangören bara vatten och sportdryck, föga imponerande. Jag väntar in två av mina medåkare från Sverige, de kommer in på fina tider, Kjell O och Hasse. Sedan trampar två av oss ur till pensionatet vi bor på. Där sedvanlig cykeltvätt, fix, dusch, återhämtningsdryck och bara få i sig det som finns på rummet. Det visar sig senare att arrangören hade all mat vid starten och inte vid målet.. så där får de underkänt på den informationen.

Jag får också reda på att Kjell WJ kommer tryggt in i mål och en bit senare de två Ek:arna Stefan och Angelica. Vi har alla haft en väldigt tuff dag.

Till slut serveras middagen och den är det klass på.

Nu återhämtning och laddning inför morgondagens etapp som blir längre och lite mer lättåkt på pappret: 68 km och 2074 höjdmetrar. Ouff.

Angelica har också bloggat om dagens etapp.

Målgångsbild på undertecknad och Kjell O.

Uppvärmning till prologen.

Idag var en enda lång väntan på att prologen skulle starta. En kylig förmiddag övergick i sol och 22 plusgrader på eftermiddag, så ganska bra förutsättningar!

I ”vårt” gäng hade alla som mål att ta sig runt utan att förta sig. Mitt eget mål för veckan är också att försöka hålla mig frisk, trots förkylningstendenser.

Så fick vi starta, en efter en med 30 sek mellanrum. I efternamnsordning, så de enda som hade koll på varandra i prologen var Angelica & Stefan (dotter och far).

Jag gick raskt ikapp de två som startat före mig, och höll mig sedan fortsatt en bit under tröskel uppför hela klättringen till toppen (knappt 6 km). Jag blev passerad av några flåsande snabbingar och även snabbaste tjej (som körde landsvägs-VM för två år sedan).

Väldigt nära toppen cyklar man en trång passage med tät granskog och grenar som sticker ut på vänster sida, stängsel på höger sida och under hjulen en mängd stenar att ta sig över. Jag slog i styret i stängslet och fick springa 20 m innan jag kunde hoppa på cykeln, ta mig mot toppen och sedan köra den steniga, branta downhillbanan på 1 km. Det hjälpte helt klart att reka under gårdagen och jag tog mig ner rätt enkelt. Rätt skönt också att följa spåret som alla andra åkt upp.

Resterande del av prologen några små backar och annars bara snabbt utför. Jag åkte fel vid ett tillfälle, men redde ut det snabbt. Sedan fick jag lägga mig på kö en gång innan jag kunde ta mig om säkert och rulla grusväg i 65 km/h in i mål på tiden 46:33, elva min efter dagens vinnare.

Övriga av oss var väldigt jämna och gled in på tider mellan 48:24 (Hasse) och 1:05:32 (Angelica).

Incidenter? Japp! En av oss: lite blodvite efter vurpa i downhillbacken och så punktering med platt däck precis över mållinjen.

Imorrn väntar 58 km och ca 2000 höjdmetrar.

Angelica på startlinjen. Foto: Kjell Johansson

Hasse spurtade iväg och kom in på en kanontid.

Delar av gänget efter målgång.

Bara krigat lite med downhillbanan.