Bra cykling

Foto: Hans Schönning, Happyride

Jag sitter här med ögon som svider och kliar efter blötaste och lerigaste Lida Loop på många år. Alltså, äkta MTB med extra allt. Häng med från början:

Jag är bilfri denna helgen och har inte lyckats få skjuts dagen till ära, så jag rullar iväg hemifrån mot Odenplan och tåget därifrån till Tullinge. Efter 300 m vänder jag för att hämta skoöverdragen – mycket viktiga en sådan här dag när det hällregnar. Jag kommer precis i tid till tåget och värmer mig på väg till Tullinge. Därifrån trampar jag sista 20 min ut till Lida friluftsområde. Jag har ett och annat att säga om omkörningarna från mestadels cyklister i sina bilar, tar det längre ner..

Väl framme så fortsätter regnet och jag plockar ut nummerlappar och chip. Sedan trampar jag iväg för att reka Diagonalen. Det är blött, lerigt och en och annan vattenpöl. Lägre tryck i däcken så blir det perfekt!
Jag sitter sedan och trycker på cafét, får i mig lunch och lite snack med polare Micke. 5 min kvar till start står jag i fålla 4 för dagen – jag lyckades inget vidare på Finnmarksturen som blev mitt enda cuprace förra året.

Starten går och jag tar mig upp 2/3 av startbacken innan det inte längre går att cykla. Slirigt för däck och skor att ta sig upp. Snabbt upp på cykeln igen och gasa ut på loop 1. Sikten är ungefär 10 % stundtals, jag har lämnat solglasögonen eftersom de direkt blir igensmetade vid sådant här väder. I stället tar ögongen stryk och jag får ligga lite snett på rulle i stället, för att slippa få allt skräp rakt i ögonen. Loop 1 går rätt okej ändå, jag känner mig stark när gruppen jag cyklar i kommer ikapp polare Andreas, som alltid är grym i starterna.

Foto: Cykelkanalen.se

Inför Diagonalen orkar jag inte när farten i gruppen trissas upp. Jag vet dock att på stigar kommer jag alltid ikapp grupper, och så är fallet även idag – jag avancerar ett antal positioner och har okej flyt på Diagonalen i början på loop 2, och kommer med ut på grusvägen med en grupp där det går snabbt. Det blir lucka på något ställe och jag trampar ikapp gruppen framför och kroknar precis lagom till sista backen innan vi går in på en lång stigsnutt. Nåväl – jag trampar återigen ikapp och sedan är det köande som gäller.

Köandet gör varken till eller från – jag ligger i ett för mig bra tempo och kan inte göra så mycket mer. Återigen tappar jag på snabbåka vägarna och stigarna, för att komma ikapp när det blir mer brötigt, som på skrå längsmed sjön en bit in på loop 2.

Det lilla tryck jag har, håller inte så länge nu för tiden – så jag fortsätter tappa positioner i backar (!), men har lite ryggar att gå på i slutet av loopen. Slutet, som är ”bakvägen” upp till startbacken och sådär lagom jobbig. På toppen ser jag TCM-Ronnie som verkar ha strul med sin diabetespump och är rätt omtöcknad. Han får hjälp och jag får senare veta att han fullföljt – starkt!

Foto: Cykelkanalen.se

Loop 3 är brötigt i början med först knixig uppförsbacke och sedan ut på kalhygget från helvetet. Därefter en till uppförsbacke, innan det blir en del grusvägsåkning. Stora delar av loop 3 trampar jag själv – jag kommer ikapp någon men blir mest ikappåkt och ifrånåkt. Mot slutet kommer polare Isac ikapp och vi tjattrar lite. Sedan trampar jag vidare i mitt tempo.

Jag är beredd på turbokramp i sista backen mot mål. När jag är på väg att vika av vänster uppför serpentinen, så döm till min förvåning att banan nu går rakt in i mål! Tack för det arrangörer – faktiskt ett mycket bättre avslut.

Jag rullar in på 34:e plats i H30, mitt sämsta Lida Loop någonsin – men är ändå relativt nöjd – jag gjorde det jag kunde.

Strava skvallrar om att benen tog slut på tredje loopen och jag kom inte riktigt upp i puls.

Efter loppet – snabbt spola av cykeln – det gick sådär för trycket i slangarna var ju rätt dåligt – och sedan in i omklädningsrummet, där det var typ 30 pers i kö (!) till duscharna. Inte en chans, tänker jag och spolar av ansikte och hjälm på toaletten, och byter sedan om till nytt och rent för att även cykla hem.

Jag kommer på att lite mat är bra och stannar och snackar med Micke och svärfar Stefan. När jag väl kommer hem har jag fått nästan 5 h på cykel under dagen, varav 3 h tävling. En ordentlig genomkörare alltså.

Just ja – jag höll på att glömma. Dagens känga går till alla bilister från Lida, med cyklar på bilen, som gjorde urusla omkörningar obekvämt nära, i skymda kurvor och när de hade möten. Jag som trodde cyklister visade lite mer hänsyn i bil på vägen. Uruselt!

Nu får det bli lite mer tröskelträning framöver.

Inget fan av medaljer normalt sett men denna fick jag slita lite extra för 🙂

Så kom dagen då jag äntligen skulle få cykla min långloppspremiär för denna säsong (!) och så även premiär i cupen. Finnmarksturen i Ludvika som jag cyklade senast under min debutsäsong på MTB för hela fyra år sedan och då blev lite av ett favoritlopp.

Efter ganska medioker uppvärmning langade jag in cykeln i fålla 2 – väldigt långt bak. De öppnar fållorna för tidigt i en del lopp.. en timme innan behövs ej – halvtimmen innan räcker! 🙂 Polare och konkurrent Christian, som är stark som en oxe och tagit ytterligare ett snäpp upp i år, är längst fram i fållan.

Starten är senarelagd för tåget ska korsa banan på en viss tid som stör loppet. Snart går dock startskottet och jag tar sikte på Christians rygg, dock med vetskapen att jag inte kan cykla på speciellt hög kapacitet i år – men jag vill ju försöka. Det går väl rätt okej första timmen – tyvärr orkar jag inte åka ikapp de som var längre fram i fålla 2, men jag hittar några grupper att samarbeta hyggligt med.

Egentligen tänkte jag försöka undvika att dra så mycket idag, men det går ju åt pipan ganska snabbt då så många är icke dragvilliga. Det är ju smart, för jag som för det mesta är dragvillig och vill mycket, blir snart trött och övriga susar då förbi och försvinner iväg när jag behöver återhämta mig lite. Men det är lugnt, det är så det är.

Mitt i allt så får jag magont, vilket är väldigt ovanligt för mig. Oklart om det var pastasallad med några bitar för gammal salami eller om det är ovana av gelsen jag ätit i några år – eller bara tävlingsovana? Hur som, bara att bita ihop och trampa.

Jag är ju lätt och har helt ok driv i backar, men det är i backarna jag har det tufft idag. Efter en tuff forcering runt sjön på mestadels asfalt, men även stig – där jag både drog, tappade rulle, hittade ny grupp och ändå hade en hygglig resa (tack du starke Norberg-cyklist som var en tacksam rygg att följa, men j-ar vad stark du var!), började det pirra i benen. Vid ett tillfälle hugger det till i ena baksidan. Jag vet att nu kommer en jobbig backe (det finns många sådana på Finnmarken) och mycket riktigt blir jag ifrånåkt igen och jag vet att när det pirrar i benen, är mer krampkänningar inte långt borta.

I med mer dryck och gels och se glad ut och trampa vidare. Jag är nu rätt mosig. Med 30 km kvar är jag för första gången helt ensam i loppet – ingen syns framför eller bakom. Snart kommer en klunga med trötta cyklister ikapp och vi får till halvknackigt samarbete.

På några brötigare stigar får jag glänsa lite och åker ifrån några gånger – men på gruset med mer dåligt samarbete, går det inte snabbt. Jag får ont i ryggslutet och det är ju inte bra när det är några backar kvar. Jag lyckas dock eliminera tröttheten och de riktiga krampkänningarna ända till sista, sugande backen – där det spelas underbar elektronisk musik på toppen – tack för det! Den här backen är extra överjävligt jobbig när du är trött. Jag ser senare att det gick minuten långsammare i år än när jag cyklade den för fyra år sedan.. på en backe som tar ca 5 min att normalt sett avverka. Nämnde jag att jag var trött?

Mot slutet är det ganska snabbåkt och så några kilometer på landsvägen i lite ovänlig blåst. Sedan in i skogen igen och en liten krumelur så är jag inne på arenan igen. Denna gång tänker jag inte turbokrampa på upploppet och slår av på takten för läget är under kontroll och inga konkurrenter är i närheten, men det är något speciellt med Finnmarksturens upplopp – jag turbokrampar i år igen och får stå konstigt sista 40 m och rulla över mållinjen där båda ben krampar fram och bak och det verkligen är krampfest. Jag hade glömt bort hur ont det kan göra..

Kung Christian kom på sjätte plats, ca 15 min före mig. Stark.. kul häng innan och efter lopp 🙂

Det här med kramp är väldigt vanligt för mig i säsongens inledande lopp – benen är inte vana vid ansträngningen och jag trampar hårt – framåt tredje loppet försvinner det. Men detta är mitt första långlopp för säsongen så det är egentligen väntat med kramp.

Fantastiskt fint arrangerat lopp – aningen annorlunda mot senaste jag trampade, kul med variation! Stämningen bland de tävlande kunde ha varit lite bättre kanske – och en skön blandning av lite åskregn, molnigt och strålande sol och 25 plusgrader. Tack alla som hejade under loppet!

Plats 28:a i H30.. alltid något.

Strava

Blixtvisit i Skåne och Snapphaneturen som kallas för Sveriges stigrikaste långlopp! Samtliga foton: Angelica Ek

Lugn och ro på morgonen innan start. Får låna en fotpump när min egen gått sönder. Jag är en av de första att lägga in cykeln i startfållan. Tjattrar lite med några medcyklister och känner att uppvärmningen blivit rätt bra. Jag har rekat startloopen och fler delar av banan, så det känns helt okej.

Hyggligt högt upp efter startloopen.

Starten går, Angelica hejar i första kurvan och tävlingen är igång precis när vi går in på första motlutet på startloopen. Herreliten sticker iväg direkt, med Fredrik Ludvigsson där framme. Jag håller mig kring position 20 och är förhållandevis nöjd att andra blir tröttare än jag uppför Hardrock Hill.
In vid varvning och ut på loop 1 hör jag att ett gäng är bakom mig, framför mig har de snabbare redan försvunnit. Jag tar det lagom lugnt på gruset och blir omåkt precis innan ett riktigt blött och lerigt parti stig. Här blir det stökigt, det tar stopp, det flyger cyklister till höger och vänster och jag tappar ett gäng positioner.

Denna upplaga av Snapphaneturen är just det – rätt lerig och blöt. En extra dimension till äkta MTB, helt enkelt!

Ut på andra loopen efter en magisk första timme i loppet!

Rätt snart är det glest med cyklister i skogen och jag får börja ta stigarna och hinder i min egen takt. Jag fixar samarbete på kommande grusvägarna med Filip från Anderstorp, som verkar ungefär lika snabb på stigarna. Men stigarna är oförlåtande och det är blött. I ett knixigt parti cyklar jag om och ser inte Filip mer. Från och med nu är jag ensam och cyklar mer eller mindre solo resterande 45 km av loppet.

Första loopen går i riktigt fina bokskogar, det är sanslöst fina stigar som böljar fram och tillbaka, upp och ner och med några svårare partier att forcera. Riktigt kul! Ut på loop 2 har jag en kille som går om mig inför Himmelsberget, en rätt brant och rullgrusig historia. Jag tar häng på honom och åker sedan ifrån på kommande stigar.
Loop 2 är lite mer grusvägar än förstaloopen, men också mycket stigar och knepigare partier. Jag får hoppa av och springa med cykeln över en bro i ett stökigt parti, tappar momentum och klantar mig några gånger till närmsta kilometern.

Nu är det bara målgång kvar!

En bit fram tar jag sikte på nästa gäng cyklister, på grusvägen går jag om dem och in på nästa stig så trampar jag helt enkelt ifrån dem. Men de vägrar att ge sig, närmsta 6-7 kilometrarna ligger de hela tiden 50-100-150 m bakom innan de till slut inte syns när jag kollar bak. Det är skönt att vara stark.

Loop 3 startar mer eller mindre med en brant grusbacke. En kille trampar så när ikapp mig i backen, men han måste ha kroknat för jag drar sedan ifrån och i nästa längre backe, Säljaltsbacken, tar jag sikte på någon framför mig och gnetar så när ikapp. I Rallybacken strax efteråt har jag verkligen häng på konkurrenten, när vi trampar in i en mörk skog med slingrande stig och en del bökiga stenar – detta måste vara Solhemsdungen. Vid ett tillfälle kommer jag helt fel och vurpar in i en stenmur. Det svider till, jag tar mig upp och fortsätter jaga. Ingen i sikte. Bakom mig hör jag några gånger knak och växlingar, jag själv är ju jagad.

Medalj och nöjd med insatsen på Snapphaneturen 🙂

Med lite mer säkerhet i tekniken avslutar jag partiet, kommer ut på en ny grusväg, ser den jag jagar, och trampar ikapp och förbi oerhört snabbt, den killen måste ha gått in i väggen.

Sista halvtimmen till mål och jag får för en gång skull känna hur det är att ha energi kvar i ett långlopps slutskede. Det är inte ofta! Jag är ensam, det går snabbt och jag har sikte på tre timmar – tills jag inser att jag måste uppför Hardrock Hill igen, precis innan mål.

Jag trampar i mål på knappt 3:02 i kanske nya favoritloppet.

Strava – Snapphaneturen, 19:e plats

Angelica tar emot mig och så blir det lite grillkorv, cykeltvätt och lite skönt snack om loppet.

Tack Hässleholms CK för ett kanonfint arrangemang!

Klassisk målgångsbild.

Startskottet går och vi slängs rakt in i ett snabbåkt lopp i form av Ränneslättsturen. I år med bakvänd förstaloop.
Jag känner att jag ligger med bra i början och det dröjer en stund innan jag får börja ta i på riktigt på de snabba grusvägarna. I vanlig ordning sladdar jag efter i rullgruset i några kurvor och får kämpa mig ikapp.

Efter en halvtimme får jag ge mig och jag ser polare Christian i H30 och Christer i H50 dra iväg i en bra klunga. Loppet sätter sig lite och jag får hyggligt sällskap på stigar och grusvägar. Snart är jag ikapp Christer, som kör för Borlänge, och snart splittras gruppen något på en knepig höjd med efterföljande fin, böljande stig, där jag och Christer tar sikte på en snabb HSport-kille från Hymer. Jag gillar det här partiet och är rätt snabb här, men kör hela tiden kontrollerat och så småningom ikapp Hymer-killen, som får dra en bit innan vi andra hjälper till.

Inför teknikspåret (endurostigen) ser jag till att gå in först – här är det smalt, knixigt och det finns knappt några omkörningsmöjligheter. Jag tar mina egna spår med ett pärlband cyklister bakom. Christer tätt på hjul. Vi kör ofta jämnt på långloppen och har setts i samma klunga många gånger.

Ut från teknikstigen och jag börjar bli lite mosig. Tar resten av en koffeingel och får snart ork igen. Vi är en helt ok grupp om 7-8 pers, där vi är 4 som turas om att dra. En KTM-cyklist och konkurrent vi åkt ikapp, är stark och dragvillig. Innan skidstugan drar Hymer-killen upp farten från ca 32 till 42 på en raka och jag m fl får bita i lite. Gruppen går i spillror, lika bra. Jag går med förbi stugan och i de första backarna efter den, men i sista backen efter stugan så får jag ge mig i en fartökning och även Christer. Jag åker ikapp honom hjälpligt, men släpper hela tiden lucka och kommer aldrig riktigt in i en bra åkning.

Nu känner jag att energin och orken tryter. Några till kommer ikapp bakifrån och jag får snart, med 25 km kvar, se dem trampa iväg, medan min fart hela tiden går nedåt. Snart svartnar det för ögonen. Flera gånger om i följd. Jag dricker och tar mer gel. Benen är tunga. Jag är trött. Bonken är väl ett faktum, kan man säga.

På teknikstigen…

Sista 20 km kör jag solo, grupp efter grupp går om, inklusive 4 konkurrenter i H30. Med 5 km kvar fortsätter det svartna för ögonen om och om igen, och jag får kämpa några gånger för att inte åka in i något träd. Slutligen har jag räknat klart kilometrarna och känner igen mig, det blir till och med en liten spurt i mål och en besviken 26:e plats..

Min bra start var tydligen inte tillräckligt bra, för fler H30 måste ha trampat iväg tidigt. Rackarns. Högre fart och många personliga rekord mot för förra året, plus att jag gick i väggen senare – men en betydligt sämre placering. Nåväl.

Snabbt äta köttfärsås och sedan dusch och bila hemåt.

Polare Christian körde in på en stark 13:e plats i H30 över 9 min före mig. Mot honom har jag ingen chans på långlopp. Christer, som jag tappade 4 min på i slutet, körde in på en bra 4:e plats i H50.

Neutral känsla men ändå några cuppoäng. Nästa långlopp för mig blir Engelbrekt.

Strava

Målgångsbild, så här trött har jag aldrig varit efter ett lopp.

Galet fina omgivningar..

Så är jag nere i Skövde efter en högst tvivelaktig vinter och vår – Billingeracet och premiär av Långloppscupen väntar. Hur kommer kroppen att hålla? Jag har bara cykeltränat i 5 veckor i år p g a lunginflammation och problem med luftrören.

På racedagen är förhållandena bästa möjliga, 12 plus och moln. Startskottet går och åkningen till toppen av startbacken går väldigt kontrollerat och bra. Jag har inget vidare tryck, men det känns okej ändå. Jag får en bättre resa mot dagens första delmål – banvallen från helvetet. Tar några rejälta tramptag för att åka ikapp gruppen som bildats framför och biter mig fast någorlunda.
Tyvärr är jag inget vidare på denna banvallen och får ömsom släppa, ömsom åka ikapp och helt enkelt slita en del, innan åkandet på vallen är klart och vi kan fokusera på några stigar, där jag är betydligt bättre.
Jag kollar ner på pulsen efter halvtimmen tävlad och inser att snart är det läge att ta det lugnare.

Vi är en schysst grupp om ca 20 pers som håller ihop rätt länge, nerför mot Öglundabacken ligger jag bra till på stigen, men i backen får jag ge mig rätt snart, och blir ensam med en Skövde-kille på toppen. Mestadels han kör ikapp några till som åkt av och vi blir en mindre grupp som samarbetar helt ok.

Jag kan inte komma ihåg att första loppen är så här mycket grusvägar. Helt sjukt mycket grusvägar och det är bannemej trist. Jag har svårt att hålla farten och får slösa energi.

In mot varvning och jag är solo. Grusstig fram och tillbaka och några till naturliga stigar trampas, innan jag kommer ut i spåret och inväntar två grabbar bakom mig – snart kommer en lång sträcka grusväg där det är bra att ha några att åka med – och så blir det. Jag åker med flera kilometrar, innan det är dags för min förning. Snart kommer branta nerförsbacken mot Vitsippeskogen och jag laddar på utav bara den utför. Inne i skogen fortsätter jag. Kollar bak. Helt tomt. Trampar Vitsippestigen så det står härliga till, och dundrar nästan in i avspärrningsbanden när jag kommer ut från skogen. Några svängar till och det är dags för nästa transportsträcka. Jag rullar, dricker, äter och väntar in dem bakom lite. Kul med fart!

Vitsippefält..

Vitsippebacken!

Min idé för dagen är att köra kontrollerat och inte dominera så mycket som jag brukar göra i mina grupper. Jag har ingen aning om hur jag håller ihop i tävling. Men håller ihop – det gör jag. Vi blir så småningom Bo Dertell, Jonny Kock från TCM och Ulf H50 från Halmstad, och ett gäng till. Ulf är grym på stigarna och jag ligger tvåa länge bakom honom på Rekordstigen, Endurospåret och Krokodilstigen. När dessa trevligheter är slut och vi går upp på grusvägar igen, är jag kvar en stund i gruppen, innan benen tar slut. Ingen kramp, ingenting – de orkar bara inte.

Med ca 15 km kvar av racet inser jag att bonkningen och väggen är starkt på G. Inga gels kvar, knappt någon dricka heller. Långt kvar till depå. Ridå.

Jag blir ensam i ingenmansland och trampar på, det går riktigt långsamt. Tappar några placeringar. Får i mig dricka och banan i en depå, men det hjälper ju inte. Tappar ännu mer. Jag frågar efter nödgel från dem som cyklar om mig, det finns inget att få.

När asfalten mot slutet på loppet kommer, kan jag trycka på lite i alla fall. I näst sista backen kommer TCM-Ronnie och trampar om. Snart kommer Täby-Anders och trampar om. Jag vill bara ta mig i mål, finns inget att kämpa med om placeringar.

Tar mig så när uppför Strupen och rullar ensam i mål på 3:34, bara lite snabbare än förra året.

Det visar sig att sista 15 km tappade jag 7 placeringar i H30 och jag tappade 30 sekunder per kilometer sista 15 km av loppet med. Det är väl en del..

Polare Christian har slagit pers och kört grymt i H30. Polare Micke i H40 missade precis poäng.

Snabb cykeldusch, cyklistdusch och sedan mot Stockholm. Tack för denna gången, Skövde!

Billingeracet 2017 @ Strava