Archive for the ‘Tävlingar / motionslopp’ Category
Keps Cup Täby Löttingekullen
Äntligen Keps Cup – det var himla längesedan för min del (2016), alldeles för lång tid har gått.
För min del siktet inställt på att rulla igenom i lagom takt då jag knappt cyklat sedan september förra året och inte alls på den nivå jag varit van vid.
Stefan Ek, Per Kumlin och jag körde några uppvärmningsvarv då vi är rätt tidiga och nummerlapparna dröjer. Fin uppdaterad bana sedan senast, bra med höjdmetrar och en del utmanande utförslöpor när det är lerigt och blött tidigt på våren.
Många till start – över 100 st inklusive många undomar, både tjejer och killar. Det finns en framtid 🙂
Jag hamnar någonstans i mitten i min startgrupp (C för dagen) och i startbacken tar jag mig upp till fronten rätt omgående, peppar ungdomar på vägen och tar sedan sikte på B-klassåkarna. Efter något varv är jag ikapp några i B-klassen som kör hela 5 varv till skillnad från jag (3 varv), alltid kul att jaga lite ryggar.
Vid ett tillfälle är pulsen uppe på 102 %, jag ska nog uppdatera pulszonerna lite..
Allt som allt ett riktigt fint pass och nu har jag äntligen en ”hemmabana” att trampa runt på.
Superkul att se alla igen och tack för ett fint arrangemang, MTB Täby! Tack också för alla hejarop 🙂 På återseende!
Bilderna fria att använda, kreditera gärna Angelica eller länka bracykling.com 🙂
Ottarsloppet – racerapport
Scott överallt och en lycklig Scott-åkare.
Ottarsloppet är ett lite mindre MTB-lopp strax norr om Uppsala. Det är seedningsgrundande för Cykelvasan och bjuder på 2 x en fin bana med mestadels stig, och så lite grusväg och asfalt förstås. Banan är rätt platt egentligen, men bjuder också på tre stycken lite tuffare motlut.
När jag lägger in cykeln i startfållan 30 min innan start, blir jag förvånad över hur många som redan lagt in sina cyklar. Jag får nöja mig med led 5 i tävlingsfållan, och då har de snabbaste ändå inte placerat sig längst fram.
Med kvarten kvar står vi rätt många och huttrar i fållan. 5 min till start och hela fältet släpps fram till startlinjen. Sedan får vi kanske jordens sämst planerade MTB-start.
Rad 5 i starten som går direkt in på ett supersmalt spår. Inte så lyckat.
Starten går på ett 20 m brett gräsfält, rakt in på det som på Strava kallas för Travbanan. Travbanan är ca 4 m bred och då blir det trångt, rejält trångt. Det går alltså riktigt långsamt och jag tror jag ser Emmy (Thelberg) gå i backen. Hon reser sig snabbt och drar iväg. Jag hittar några luckor och snart ligger jag direkt på hennes hjul, och det håller jag tills vi åker ikapp och förbi grupp efter grupp, och så småningom är ikapp en större grupp mer namnkunniga åkare, bl a Johan från MTB Täby, som håller vår fart.
Det är alltid jobbigt i början på varje lopp och det är ännu jobbigare att köra upp sig från en dålig start. Jag har helt OK tryck och kan så småningom ta en förning, men snart får jag ont i buken (?!) och när vi kommer ut på ett kalhygge med lite blåst och stökig stig, tappar jag och gruppen försvinner iväg. Jag är dock inte ensam, en stund får jag sällskap av just Johan från MTB Täby och en klubbkompis till honom. Efter en stig orkar jag inte täppa lucka och blir ensam för första gången i loppet, ca 40 min in.
Med ca 5 km kvar till varvning kommer jag ut på grusväg med lite motlut, och så kantvind från helvetet. Jag ser en grupp om 3 komma närmre bakifrån, och lägger mig på rulle en stund och får en hygglig resa i snabbaste partiet på hela banan – med grusväg, blåst, lite asfalt och så medvind. In mot varvning är vi tre kvar, då en kille är väldigt pigg och har dragit iväg. Startnr 1018, 1082 och så jag börjar ”samarbete”. Jag bedömer att båda de är piggare än jag och jag sladdar efter några gånger, men jobbar mig hela tiden ikapp.
Framför allt 1082 är en riktig tuff rackare som trycker till och skapar lucka hela tiden, främst på stigarna. Jag får bita i och hålla jämn, hög fart i stället för att accelerera snabbt, och kommer alltid ikapp. I ett motlut, kanske det kallat ”Lillbacken”, tappar han plötsligt allt och jag och 1088 går ifrån lätt. Snart har jag återhämtat mig tillräckligt och det är dags att ta täten i vår tvåmannagrupp. Då och då skymtar vi MTB Täby-åkarna och snart även en större grupp.
Många till start i Ottarsloppet!
Det är mycket stig nu och jag håller ett bra tempo, ryggarna framför kommer närmre och närmre och när jag är ikapp, går jag helt sonika upp i täten och trampar på. Gruppen splittras nästan direkt och min tidigare kompis 1018 ligger någonstans där bak. Kvar är det jag och en stark kille från Bålsta. Vi håller ihop innan han trycker till med någon kilometer kvar till mål. Jag kör om en kille i sista backen och rullar i mål rätt nöjd.
Alltid kul att känna sig stark mot slutet av ett lopp. Det fungerar bättre för mig när jag får cykla ett högt, stabilt tempo, än massa ryck och fartökningar hela tiden.
Riktigt kul lopp med mycket stig – det enda som kan bli bättre är starten.
Strava – plats 32 av 90 startande i tävlingsklass.
Lida Loop – racerapport
Foto: Hans Schönning, Happyride
Jag sitter här med ögon som svider och kliar efter blötaste och lerigaste Lida Loop på många år. Alltså, äkta MTB med extra allt. Häng med från början:
Jag är bilfri denna helgen och har inte lyckats få skjuts dagen till ära, så jag rullar iväg hemifrån mot Odenplan och tåget därifrån till Tullinge. Efter 300 m vänder jag för att hämta skoöverdragen – mycket viktiga en sådan här dag när det hällregnar. Jag kommer precis i tid till tåget och värmer mig på väg till Tullinge. Därifrån trampar jag sista 20 min ut till Lida friluftsområde. Jag har ett och annat att säga om omkörningarna från mestadels cyklister i sina bilar, tar det längre ner..
Väl framme så fortsätter regnet och jag plockar ut nummerlappar och chip. Sedan trampar jag iväg för att reka Diagonalen. Det är blött, lerigt och en och annan vattenpöl. Lägre tryck i däcken så blir det perfekt!
Jag sitter sedan och trycker på cafét, får i mig lunch och lite snack med polare Micke. 5 min kvar till start står jag i fålla 4 för dagen – jag lyckades inget vidare på Finnmarksturen som blev mitt enda cuprace förra året.
Starten går och jag tar mig upp 2/3 av startbacken innan det inte längre går att cykla. Slirigt för däck och skor att ta sig upp. Snabbt upp på cykeln igen och gasa ut på loop 1. Sikten är ungefär 10 % stundtals, jag har lämnat solglasögonen eftersom de direkt blir igensmetade vid sådant här väder. I stället tar ögongen stryk och jag får ligga lite snett på rulle i stället, för att slippa få allt skräp rakt i ögonen. Loop 1 går rätt okej ändå, jag känner mig stark när gruppen jag cyklar i kommer ikapp polare Andreas, som alltid är grym i starterna.
Foto: Cykelkanalen.se
Inför Diagonalen orkar jag inte när farten i gruppen trissas upp. Jag vet dock att på stigar kommer jag alltid ikapp grupper, och så är fallet även idag – jag avancerar ett antal positioner och har okej flyt på Diagonalen i början på loop 2, och kommer med ut på grusvägen med en grupp där det går snabbt. Det blir lucka på något ställe och jag trampar ikapp gruppen framför och kroknar precis lagom till sista backen innan vi går in på en lång stigsnutt. Nåväl – jag trampar återigen ikapp och sedan är det köande som gäller.
Köandet gör varken till eller från – jag ligger i ett för mig bra tempo och kan inte göra så mycket mer. Återigen tappar jag på snabbåka vägarna och stigarna, för att komma ikapp när det blir mer brötigt, som på skrå längsmed sjön en bit in på loop 2.
Det lilla tryck jag har, håller inte så länge nu för tiden – så jag fortsätter tappa positioner i backar (!), men har lite ryggar att gå på i slutet av loopen. Slutet, som är ”bakvägen” upp till startbacken och sådär lagom jobbig. På toppen ser jag TCM-Ronnie som verkar ha strul med sin diabetespump och är rätt omtöcknad. Han får hjälp och jag får senare veta att han fullföljt – starkt!
Foto: Cykelkanalen.se
Loop 3 är brötigt i början med först knixig uppförsbacke och sedan ut på kalhygget från helvetet. Därefter en till uppförsbacke, innan det blir en del grusvägsåkning. Stora delar av loop 3 trampar jag själv – jag kommer ikapp någon men blir mest ikappåkt och ifrånåkt. Mot slutet kommer polare Isac ikapp och vi tjattrar lite. Sedan trampar jag vidare i mitt tempo.
Jag är beredd på turbokramp i sista backen mot mål. När jag är på väg att vika av vänster uppför serpentinen, så döm till min förvåning att banan nu går rakt in i mål! Tack för det arrangörer – faktiskt ett mycket bättre avslut.
Jag rullar in på 34:e plats i H30, mitt sämsta Lida Loop någonsin – men är ändå relativt nöjd – jag gjorde det jag kunde.
Strava skvallrar om att benen tog slut på tredje loopen och jag kom inte riktigt upp i puls.
Efter loppet – snabbt spola av cykeln – det gick sådär för trycket i slangarna var ju rätt dåligt – och sedan in i omklädningsrummet, där det var typ 30 pers i kö (!) till duscharna. Inte en chans, tänker jag och spolar av ansikte och hjälm på toaletten, och byter sedan om till nytt och rent för att även cykla hem.
Jag kommer på att lite mat är bra och stannar och snackar med Micke och svärfar Stefan. När jag väl kommer hem har jag fått nästan 5 h på cykel under dagen, varav 3 h tävling. En ordentlig genomkörare alltså.
Just ja – jag höll på att glömma. Dagens känga går till alla bilister från Lida, med cyklar på bilen, som gjorde urusla omkörningar obekvämt nära, i skymda kurvor och när de hade möten. Jag som trodde cyklister visade lite mer hänsyn i bil på vägen. Uruselt!
Nu får det bli lite mer tröskelträning framöver.
Finnmarksturen – racerapport
Inget fan av medaljer normalt sett men denna fick jag slita lite extra för 🙂
Så kom dagen då jag äntligen skulle få cykla min långloppspremiär för denna säsong (!) och så även premiär i cupen. Finnmarksturen i Ludvika som jag cyklade senast under min debutsäsong på MTB för hela fyra år sedan och då blev lite av ett favoritlopp.
Efter ganska medioker uppvärmning langade jag in cykeln i fålla 2 – väldigt långt bak. De öppnar fållorna för tidigt i en del lopp.. en timme innan behövs ej – halvtimmen innan räcker! 🙂 Polare och konkurrent Christian, som är stark som en oxe och tagit ytterligare ett snäpp upp i år, är längst fram i fållan.
Starten är senarelagd för tåget ska korsa banan på en viss tid som stör loppet. Snart går dock startskottet och jag tar sikte på Christians rygg, dock med vetskapen att jag inte kan cykla på speciellt hög kapacitet i år – men jag vill ju försöka. Det går väl rätt okej första timmen – tyvärr orkar jag inte åka ikapp de som var längre fram i fålla 2, men jag hittar några grupper att samarbeta hyggligt med.
Egentligen tänkte jag försöka undvika att dra så mycket idag, men det går ju åt pipan ganska snabbt då så många är icke dragvilliga. Det är ju smart, för jag som för det mesta är dragvillig och vill mycket, blir snart trött och övriga susar då förbi och försvinner iväg när jag behöver återhämta mig lite. Men det är lugnt, det är så det är.
Mitt i allt så får jag magont, vilket är väldigt ovanligt för mig. Oklart om det var pastasallad med några bitar för gammal salami eller om det är ovana av gelsen jag ätit i några år – eller bara tävlingsovana? Hur som, bara att bita ihop och trampa.
Jag är ju lätt och har helt ok driv i backar, men det är i backarna jag har det tufft idag. Efter en tuff forcering runt sjön på mestadels asfalt, men även stig – där jag både drog, tappade rulle, hittade ny grupp och ändå hade en hygglig resa (tack du starke Norberg-cyklist som var en tacksam rygg att följa, men j-ar vad stark du var!), började det pirra i benen. Vid ett tillfälle hugger det till i ena baksidan. Jag vet att nu kommer en jobbig backe (det finns många sådana på Finnmarken) och mycket riktigt blir jag ifrånåkt igen och jag vet att när det pirrar i benen, är mer krampkänningar inte långt borta.
I med mer dryck och gels och se glad ut och trampa vidare. Jag är nu rätt mosig. Med 30 km kvar är jag för första gången helt ensam i loppet – ingen syns framför eller bakom. Snart kommer en klunga med trötta cyklister ikapp och vi får till halvknackigt samarbete.
På några brötigare stigar får jag glänsa lite och åker ifrån några gånger – men på gruset med mer dåligt samarbete, går det inte snabbt. Jag får ont i ryggslutet och det är ju inte bra när det är några backar kvar. Jag lyckas dock eliminera tröttheten och de riktiga krampkänningarna ända till sista, sugande backen – där det spelas underbar elektronisk musik på toppen – tack för det! Den här backen är extra överjävligt jobbig när du är trött. Jag ser senare att det gick minuten långsammare i år än när jag cyklade den för fyra år sedan.. på en backe som tar ca 5 min att normalt sett avverka. Nämnde jag att jag var trött?
Mot slutet är det ganska snabbåkt och så några kilometer på landsvägen i lite ovänlig blåst. Sedan in i skogen igen och en liten krumelur så är jag inne på arenan igen. Denna gång tänker jag inte turbokrampa på upploppet och slår av på takten för läget är under kontroll och inga konkurrenter är i närheten, men det är något speciellt med Finnmarksturens upplopp – jag turbokrampar i år igen och får stå konstigt sista 40 m och rulla över mållinjen där båda ben krampar fram och bak och det verkligen är krampfest. Jag hade glömt bort hur ont det kan göra..
Kung Christian kom på sjätte plats, ca 15 min före mig. Stark.. kul häng innan och efter lopp 🙂
Det här med kramp är väldigt vanligt för mig i säsongens inledande lopp – benen är inte vana vid ansträngningen och jag trampar hårt – framåt tredje loppet försvinner det. Men detta är mitt första långlopp för säsongen så det är egentligen väntat med kramp.
Fantastiskt fint arrangerat lopp – aningen annorlunda mot senaste jag trampade, kul med variation! Stämningen bland de tävlande kunde ha varit lite bättre kanske – och en skön blandning av lite åskregn, molnigt och strålande sol och 25 plusgrader. Tack alla som hejade under loppet!
Plats 28:a i H30.. alltid något.
Fiskartorpet GP – racerapport
Målgång. Uppgivet 🙂 Foto: Kajsa Eneroth
Det är klart man ska ställa upp när det är GP på bakgården. Fiskartorpet GP är skoj och slitsamt som varje GP. Det blir även min landsvägspremiär för i år, rekordsent..
Snabbt som vesslor är 95 % av herrar b in i startfållan och jag får återigen ställa mig ungefär sist. Knappast ett bra utgångsläge i ett GP. Men jag är här för att cykla mig trött och se hur långt jag räcker efter en också rekorddålig säsongsuppladdning för att vara jag – det är ju familjelivet som prioriterats denna vinter 🙂
Starten går, alla är pigga och det är bra fart. Jag lyckas ta någon placering här, någon placering där – men tappar rätt snart då jag positionerar mig dåligt i svansen av klungan. Mina ben är slitna sedan gårdagen med, men det är bara att trampa på.
Banan i Fiskartorpet är stötig med en del gropar, sprickor, bulor, grus och annat kul. Det passar mig som nu för tiden är MTB-cyklist snarare än landsvägscyklist.
Efter 10 min tror jag dock att jag ska åka av, men jag tar några bra beslut och fortsätter så och plötsligt är jag i mitten av klungan i stället. Där håller jag mig varv på varv, innan min återigen dåliga positionering ställer till det – jag får ta lite för mycket vind några gånger längst bort på banan och vips så försvinner klungan iväg.
Solo, ifrånåkt och i nästa motlut så hugger det till i ena höftböjaren – jag har haft problem med den sedan en vurpa i vintras – jag får trampa luft och sträcka ut lite, innan jag kan fortsätta.
Med knappt 2 varv kvar går ledartrion ikapp mig och jag rullar in i mål och noteras för +2 varv. Halvnöjd med egna insatsen, jag höll längre än jag trodde.
Tack för ett mycket bra arrangemang Fredrikshof.
Hammarby Hill – racerapport muddy & wet edition
Målgång i ett av de lerigare och blötare loppen jag kört.
Hammarby Hill XC är alltid ett av årets bästa lopp och en liten favorit hos mig – bra arrangerat på fina stigar i grym miljö i Nackareservatet och Hellas.
Jag har kört stora delar av banan åtminstone tre gånger i år, så jag kan banan rätt bra. Men idag blir första gången med rejäl lera och blött – lite annorlunda då loppet alltid annars är snustorrt. Jag och Gärdet-polare Micke har värmt upp bra till Hellasgården.
Så – stålsätta sig och iväg i starten med polare Christian precis framför. Jag har bra position halva startloopen innan en junior tränger sig och sedan bromsar på rätt bra när det enligt mig är fri fart.. sådant som händer. Jag går om honom ganska snart men har tappat dyrbara sekunder och det är dags att jaga. Jag är rätt snart ikapp Christian med gäng och får sedan köa på en brant singletrack uppför. Efter det en blöt och lerig nedfart och så ut på gruset igen och trampa.
Pulsen på max och jag känner att jagandet tagit en del krafter. Jag ligger på Christians hjul in på klassiska Våta fötter, men där gör jag några misstag och halkar runt och slirar och hamnar lite efter. Inför varvning blir det en liten ny krumelur med några knixiga partier och en kille framför mig klantar sig och släpper sedan inte förbi någon. Jag tappar mer dyrbar tid innan han till slut flyttar på sig.
Studie i otroligt dålig kurvtagning. Här var jag på väg in i staketen några ggr..
Runt nästa kurva och nästa brant och där har någon släppt ut sina småbarn på MTB:s mitt på banan mitt i tävlingen. Givetvis ska barn och andra få cykla även om det är tävling, men det är inte så smart att släppa ut dem när det kommer 400 cyklister.. jag ligger bakom en stund och ber sedan om att få komma förbi..
Vid varvning får jag höra ”20 sekunder efter Christian” men jag ser inte honom framför mig, när ”Chockbacken” ska trampas. Jag är trött och tappar sedan två positioner på efterföljande stigen. Det blir till att jaga på nytt. Rätt snart i jagandet får jag sällskap av en CRT och en till kille. Vi har väl okej samarbete och trampar ikapp två framför oss och här blir vi sedan 5 st som trampar ihop länge. Efter en stund inser jag att det är Per Kumlin som jag samarbetat med en del på tidigare framgångsrika Hammarby Hill-lopp.
Min känsla av att jag gör ett dåligt lopp lugnar sig lite när jag inser att jag ändå är omgiven av andra normalt snabba cyklister.
När vi åker in på ett av de stökigare partierna stig på banan, nämligen Blå spåret (baklänges), har vår grupp precis åkt ikapp Christians grupp. Vi har tagit in förmodligen halvminuten. Tyvärr har åkningen gjort att jag är mer trött. Jag får se stora delar av den nu 8 man stora gruppen försvinna iväg. När vi är klara är jag sjunde man ut på Gröna spåret som tar oss tillbaka mot Hellas-hållet igen. En kille vurpad bakom mig och tomt framför. Solo igen.. men bara en stund!
Målgångsbild. Tack älskling Angelica för support och bilder!
Jag har snart häng på nästa avhängde cyklist från gruppen. Jag peppar och tipsar lite om vad som komma skall. Vi ligger tätt tills Geggastigen där något händer med hans maskin och jag får gasa solo igen – innan han och en La Chemise som åkt jojo under loppet är ikapp inför Kraglans backe upp till Nackamasterna. Jag håller mig i närheten av killen som är närmst mig i kapacitet, medans La Chemise-killen försvinner iväg.
Så småningom går vi in på det nya partiet för i år – med två tekniska branter att klara av. Den första zickzackar jag uppför och fixar det och drar ifrån. Den andra kommer jag helt fel på och hoppar av och springer, när cykelkompis Niklas plötsligt dyker upp påhejandes i skogen. Tack för det!
Snart får jag veta att jag ligger 12:a totalt i tävlingen. Helt okej. Med halvknackig teknik harvar jag mig vidare och kör solo till slutet på Våta fötter, där jag går hårt omkull precis på breda spången ut på ängen. Den är blöt och full av lera och då ska man inte svänga där, utan köra rakt fram och sedan svänga.. Nåväl. De två efter mig går omkull också. Jag tappar en placering och tar mig sedan in i mål via riktigt dålig kurvtagning i bland annat lösgrus. Lite får man bjuda på..
Här är min Strava. Kanske topp 12?
Tack alla för support, inte minst Angelica och Lisa!
Christian gick in på plats 8 totalt, ca 3 min före mig – så jag tappade 3 min under andra halvan av loppet där jag körde solo väldigt mycket. Micke var nöjd med sin insats.
Stort tack till arrangören, alltid ett fint lopp och skönt häng efteråt i finväder. Väl hemma ny cykeltvätt för att få bort det sista och lite putsning och topsning.
Fin lerinpackning. Äkta MTB!
Med denna racerapport sätter jag en punkt för min tävlingssäsong. Väldigt snart blir det en helt annan typ av utmaning i livet, i form av ny medlem i familjen. En liten cyklist.
Tack och hej för nu!
Smack MTB-rundan 2017
Jag hade hyggligt pigga ben efter en seg vecka. Kul bana! Här strax efter motlut inför varvning. Foto: SMACK
Jag trampade cykel nära hemmaplan denna helgen – i Märsta! Smack MTB-rundan innebär ett motionslopp och idag fyra varv på en snabbåkt bana med blandat motionsspår, stigar och några jobbiga motlut. Ett bra tillfälle till fin fart och intensitet, helt enkelt! Platser spelar ingen roll. Ut och ha kul!
Först ut på startvarvet går Jeppman så klart, med ett följe på 5 cyklister. Jag och Tomas från Enköping orkar inte hänga på och tar vår egen takt efter några km. I mest tekniska partiet på hela varvet så täpper jag lucka på 10 m väldigt snabbt och ligger sedan på Tomas hjul innan det är dags att ta över och gå upp i spets.
Några felkörningar på första varvet, klantigt.
Jag ser till att slänga ifrån mig armvärmarna (tack funkisar!) och sedan gå upp i spets efter varvning – och försöka hålla så länge som möjligt. Det håller länge. Efter tekniska partierna väntar jag in Tomas lite för att samarbeta på gruset, men i Rävsta klättring ser jag en rygg framför och Tomas utbrister så klart ”Den tar du!”, och jag är ju inte den som är den – jag sätter av efter ryggen på grusvägen och snart är näste åkare – Pelle – ikappåkt. Jag lägger mig på tredje hjul fram till varvning då det är dags att skruva upp farten igen.
Varvning med Tomas och Pelle, som jag sedan trampade ifrån. Foto: SMACK
Nu blir jag pepp! Polare, kollega och Märstabo Danne har dykt upp för att heja! In på tredje varvet och jag ser till att vara framme i spets igen, så länge som möjligt. I tekniska partiet drar jag ifrån igen, och bestämmer mig för att trycka till lite extra. Det blir lucka ner och ut på grusvägen en bra bit senare så ser jag ingen bakom. Alltid gött att distansera andra åkare och försöka gömma sig på banan genom att ta kurvor mm smart, så att de aldrig hinner se min rygg för att jaga. 😉
Fjärde varvet och jag orkar inte riktigt lika mycket. Jag ser mina tidigare vänner en gång på långa grusvägen, nästa gång är i mål.
Ett riktigt kul, snabbåkt lopp i varierande format. Motionsspår, grusvägar, stigar, något enstaka tekniskt parti och så tre längre backar.
Tack SMACK för arrangemanget och tack Danne för påhejningar!
Smack MTB-rundan på Strava – tid 1:39:20 med bästa förutsättningar.
Bra cykling 