Bra cykling

Han gränslade cykeln, tog höger vid kvarterets slut och fortsatte spikrakt nedåt till bukten. Den här dagen var inte som alla andra. Nä, idag var det grått med kyla som trängde sig in i märgen och sådär blåsigt som det bara kan bli de där klassiska höstdagarna. Bara det att detta var ingen klassisk höstdag. Det här var en dimmig, bister, kylig novemberdag som skulle utspela sig norr om San Francisco.

Tiden var knapp. Minsta misstag eller olycka skulle innebära att cykla hem ensam i mörkret utan lysen eller reflexer. Knappast optimalt med trycket i trafiken. Men han var laddad och det här skulle gå vägen.

Siktet var inställt på Marin och Mt Tamalpais State Park. Han hade stiftat bekantskap med detta område några dagar tidigare, men idag var vägarna nya, idag var han helt ensam.

Efter en halvtimme, första hindret. Cykla vänster, över träsket? ”No way”, tänkte han och bestämde sig för att det skulle bli nog så spännande ändå senare. Ett sådant här ess i navigering hittade ändå lätt till vägen som skulle leda upp i de dunkla bergen, omslutna av den täta, kyliga dimman. Och så bar det av uppför.

Biltrafiken blev glesare och glesare tills det bara var en ensam cyklist på vägen uppför. Trots uppmaningar från vägskyltarna att denna väg inte är för cyklister, fortsatte han framåt. Och uppåt. Han gick på känsla. På något märkligt sätt blev det ljusare och ljusare ju högre upp han kom, och dagens första gåva kom på toppen. Solen bröt igenom dimman och det fantastiska landskapet log glatt mot honom. ”Det här är en av årets bästa stunder på 2 hjul”, tänkte han, tryckte i en tyngre växel och svischade nerför serpentinerna till nästa klättring.

Sakta men säkert gick det upp för honom varför vägen inte var bra för cyklister. Vägarbeten och idel vägarbeten upp mot Mt Tamalpais. Detta innebar hyvlad asfalt som underlag, skakigt deluxe. Men han bet ihop och tryckte i en lättare växel för att hålla god rytm över det obarmhärtliga underlaget.

Tramptag efter tramptag och rätt som det var – skinande ny asfalt för hjulen att tugga i sig.

Kusten närmade sig med stormsteg och den annalkande utförskörningen tog honom till Stinson Beach, där det var dags att rulla tillbaka och uppför längsmed Stilla Havets rand. Landskapet böljade, humöret likaså. Berget gjorde stundtals kaos med hans ben, det var inte lätt. Solen var på väg nedåt och det var dags att lägga på ett kol nu. De sista kilometrarna gick av bara farten och sedan var han tillbaka där dagens första klättring hade börjat.

Nu var det bråttom. Ner i tempoställning, en kamp mot klockan, en kamp mot mörkret. Cyklist efter cyklist passerades, backe efter backe mosade benen lite till innan landmärket återigen visade sig – Golden Gate i dess stora prakt.

Vinden hade fått ny styrka, det hade han dock också fått. De sista kilometrarna rullades hem i kolsvart mörker, endast upplyst av bilarnas ljus och de enstaka pendlarcyklisterna som var på väg hem från stadskärnan.

Väl hemma var han utpumpad, nöjd och med några nya minnen på hornhinnan. ”Det här får avsluta veckan”, tänkte han nöjt och la sig raklång på sängen.

Det gick vägen.

Efter vad man skulle kunna säga är en rivstart på träningsveckan här i SF så tyckte jag att det var dags för en lite kortare och lugnare tur idag. I San Francisco med omnejd är det dock inte så platt och inte ens trippelklinga räcker för att köra återhämtning här, så jag gjorde det bästa jag kunde av situationen.

Upp till Golden Gate National Recreation Area kom jag och väl tillbaka i SF avslutade jag med den otroligt ”sköna” 800 m långa stigningen Filbert to Lafayette Square. 11 % i snitt, som brantast 22 % och de flesta kvarter är ju ca 16-18 % från korsning till korsning. Just lovely 😉

1:20 på klockan och ”lagom” belastning alltså.

Bjuder också på några bilder från idag:

Dagens ”Uppe på toppen”.

”Inte idag”, tänkte jag här. 😉 Annars perfekt självplågeri för den som gillar sådant (de flesta cyklister?!) 😉

Dagens bloggpost är sponsrad av Starbucks WIFI.

Magnus. Jag. Uppe på Mt Tamalpais. SF i bakgrunden.

För några år sedan guidade jag Magnus på en tur i Stockholm. Idag var rollerna ombytta när det var dags att köra lite hårdare norr om San Francisco.

Det började med att min sadelklämma sprack när jag började trycka mina som vanligt sjuuukt höga watt, så det blev till att jaga runt på cykelbutikerna nära Golden Gate. Lyckades få en vettig sadelklämma på andra försöket och dagen var räddad. Hade blivit lite VÄL svårt att köra bergsdistans ståendes ju.

Sedan kom Magnus, ex-Hofvare och numera Cat 3-tävlingscyklist i Webcor (som byter sponsor till nästa år). Cat 3 är rätt bra, men turligt nog är Magnus också i off season-läge. Dock börjar han tävla igen i januari och jag i april, så han har kommit längre med sin off season-träning – vilket också gjorde sig påmint några ggr under passet 🙂

Uppe på numera nerlagda Alpine Dam. Här var jag fortfarande rätt pigg 😉

Vi styrde våra cyklar mot de två större klättringarna för dagen – Alpine Dam och Mt Tamalpais i vackra Marin. Med navigering old style (alltså instruktioner på papper och inte i GPS) gick det ändå förvånanssvärt smidigt och vi kunde börja cykla upp mot Alpine Dam, genom mestadels tät, tät och riktigt vacker skog. Här gick det rätt smidigt, då stigningen upp är hyfsat snäll.

Magnus tar sig an första ”The Sisters”-kullen.

Efter en bit nerförkörning så dök de gulgröna kullarna ”The Sisters” upp. Landskapet var öppet, böljade och vi hade havsutsikt västerut, det vill säga Stilla havet. Här började jag känna mig lite mos, och tryckte i lite ny energi. Det här med att äta regelbundet under svårare träningspass måste jag bli bättre på. Bonk är bra, men jag vill inte riktigt tömma mig än.

The Sisters, avslutningen.

Upp till Mt Tamalpais var det lite svårare och värmen såväl som lutningar uppåt 10 % hjälpte inte direkt. 😉 Magnus stekte mig sista biten och som bonus på det var det ett avslut på ca 20 % lutning innan jag fick njuta av såväl utsikt som en 1 $ iskall burk-Cola. Helt fantastiskt billigt och en av de absolut bästa Coca-Cola jag haft i mitt liv 🙂

Efter vattenpåfyllning var det dags för 15 km nerför. Vi klarade oss fint, men vi såg en kille som kört omkull i en snäv kurva och satt vid vägkanten helt klart medtagen. Han var tack och lov OK så vi rullade vidare neråt till Sausalito och den sista biten hem.

Coca-Cola sänd från himlen.

Strax över 10 mil och 4:30 för egen del, samt himla mycket styrka då jag av princip vägrade gå ner på tredje klingan (usch för hyrcyklar). Kanske får omvärdera det beslutet för att få ut mer watt uppför 😉  Alla stats finns på Strava.

Dagens lärdom för egen del blev helt klart att dricka mer och dricka mer regelbundet i hetta, det behövs!

Efteråt fikade vid Bay Café med en inte alls så pjåkig utsikt mot Golden Gate. Kalkonmackan satt som en smäck och vi kunde nöjt avsluta dagen på topp.

Tack Magnus för sällskap, guidning och stekning. 😉