Bra cykling

Så här såg det ut i vår belgiska kedja stora delar av loppet idag, med avstånd mellan cyklister och säkerhet som prio #1. Synd bara att det inte gick hela vägen.

Uppladdningen för Lidingögruppen/SUB 9 D var god med inför Roslagsvåren, med ett flertal cyklister i vår klunga som hade cyklat tillsammans tidigare. När vi väl stod på startlinjen inför Roslagsvåren 2011 kändes det bra, även om det var lite stressigt att hitta varandra innan start. Första kilometrarna fick vi bekräftat att det här var ett gäng som var vana att cykla i klunga. Vi värmde upp med tvåpar i början innan vi körde igång den belgiska kedjan, som periodvis gick riktigt fint. I ösregn, såklart. Som under i princip hela loppet.

Men dagen skulle tyvärr innebära två vurpor för vår grupp, en allvarlig och en där utfallet var bättre.

Efter 2 mil hade vi vår första vurpa, Malin gick på Mics bakhjul i en uppförsbacke där det bromsades in då vi hade en grupp precis framför oss. Malin var otroligt rutinerad och ramlade bara ner i gräset och kunde ta sig upp igen väldigt snabbt. Lite fix med frambromsen och sedan var vår klunga iväg igen.

Peter Hampus och jag hade god hjälp med att föra vidare kommandon i klungan, såsom att låsa kedjan i backar, hålla avstånd, vara försiktig i kurvor med mera. Trots ösregnet och den hala vägbanan gick det bra.

Efter ca 6 mil fick Anders R punktering och Jonas Sköld stannade med honom för att åtgärda. Tack och lov var vår klunga en av de första att rulla ut denna söndagsförmiddag, så det fanns gott om andra klungor att ta rygg på senare. Det hade dock varit grymt att ha med både Anders och Jonas i klungan resten av vägen också. Jag hörde sedan att de kom in tryggt i mål och utan incidenter.

Efter punkteringen passerade vi så småningom Rimbo med vår klunga och rullade vidare mot första depån (efter ca 8 mil) där vi tog ganska exakt 4 minuter på oss innan vi cyklade vidare. Precis när vi skulle iväg rullade en mastergrupp förbi, SUB 9 B+C tror jag. Vi kom ikapp dem efter några kilometer och tog oss om, sedan hade vi dem bakom oss på hyfsat avstånd till och från.

Det var framför allt på vägen där man svänger höger i höjd med sjön Largen som det började bli nervöst. Vägen var ganska smal men framför allt bedrövligt dålig med hål och bulor som förvisso var gulmarkerade, men det var snarare sänkt hastighet och större försiktighet som gjorde att alla kom igenom här helskinnade. Vid ett tillfälle blev det väldigt trångt i ett möte och det var inte långt ifrån en frontalkrock för delar av klungan – återigen var det rutinen och försiktigheten i klungan, tillsammans med en viss portion tur, som gjorde att inget hände.

När vi äntligen kom ut på bättre vägar och svängde av mot Vallentuna märktes det att många var trötta – vi hade luckor i var och varannan backe och även på platten, så vi var några som tog några längre förningar för att de längre bak i klungan skulle få det lite lugnare.

Det var precis efter att vi svängt höger mot Lindholmen när vi kom till en nerförsbacke och något som skulle bli ödesdigert för två klungor. Jag låg i princip sist i vår klunga och såg hur några längre fram åkte ner i en spricka i vägen och sedan var det kört. Framhjul gled undan och klungvurpan var ett faktum, med 4-5 cyklister som vurpade rejält och cyklar som for över vägbanan. Här gällde det att agera fort och stoppa trafiken i båda ändar om vurpan. Jocke G från SUB 9 B&C-klungan bakom hjälpte till jätterutinerat tillsammans med flera bilister.

Otto i vår klunga klarade sig sämst, med brutna revben och brutet nyckelben som utgång. Cecilia i klungan bakom oss hade otur också, medan andra så småningom kunde cykla vidare omskakade och med tillbucklade cyklar.

Peter Hampus har återgett mer noggrant vad han såg och var med om mitt i klungan under vurpan.

Peter, Mic, Aivar och jag stannade kvar ett tag tills läget var mer under kontroll, innan vi cyklade vidare mot mål. Det kändes tungt när vi korsade mållinjen sida vid sida. Väl vid mål träffade vi så småningom på de flesta från vår klunga, som hade tagit sig i mål allt från några minuter tidigare till några minuter senare.

Vi är hur som helst ett antal erfarenheter rikare och nu förs det diskussioner om hur vi ska kunna göra cykling än mer säker på motionslopp som Roslagsvåren.

Jag önskar samtliga inblandade i vurpor på Roslagsvåren en snabb återhämtning till god hälsa och att ni är på vägarna snart igen!

Jag skulle också vilja rikta ett tack till funktionärerna på Roslagsvåren. Bra jobbat i ösregnet ni också!

För den som är nyfiken, här är mitt GPS-spår från Roslagsvåren. De första 11,5 milen i klunga, resten i lagtempo med fyra man.

Säkerhet

Det är extremt viktigt sådana här dagar att hålla avståndet och vara noga med det. Om man på torrt väglag håller 30-40 cm till framförvarande cyklist så bör man ha minst 1,5 m när det är blött. Jag hörde om en snabbklunga på Roslagsvåren där de höll 4-5 meter, vilket såklart blir betydligt jobbigare per cyklist men även säkrare. Även detta med glasögon som immar igen eller får vatten på sig – ett bra komplement är i så fall att använda keps – då blir det inte lika jobbigt.

Oavsett så är det svårt när vägarna är blöta och fyllda av hål och bulor och man får helt enkelt se över om ett visst motionslopp egentligen passar för snabbklungor som försöker nå en viss tid – speciellt när cyklister kör på gränsen eller t o m över gränsen för sin förmåga. Givetvis ska alla kunna vara med och cykla i den takt de vill, men inte om det innebär sämre säkerhet.

Foton

Alla foton finns på min Flickr: Roslagsvåren 2011 med Fredrikshof Lidingö / VR SUB 9D.

Det blev inte så mycket foton igår eftersom det var blött och halt, men när det gick lugnare kunde jag gå ur klungan och ta foton vid sidan om. Här är några stycken: