Bra cykling

Det skulle vara kul att springa i Grönsta, har jag sagt några gånger utan att tänka vidare på det. Det är ju så roligt att cykla så det är ingen idé att springa. Förrän nu.

Här om kvällen stack jag och Angelica ut med mål att springa endast stigarna i Grönsta. Det började bra, jag kände igen mina hemmastigar och Angelica följde ljuset från min lampa. Sedan gick det raskt utför.

För några veckor sedan scoutade vi nya stigar på andra sidan motionsspåret i början på vårt klassiska Grönsta-spår. Det är lätt att hitta i dagsljus, aningen svårare i mörker, trots starka lampor. Så vi sprang vilse, hamnade i några mindre träsk och irrade runt som orienterare i ingenmansland, innan vi landade på asfalten i Trolldalen och kunde kötta vidare på de fina skogsstigarna.

Några km senare och vi kom fram till att det var bäst att ”avsluta” med att springa tillbaka till Karins backe via LL-spåret. Sagt och gjort, vi satte av på de klassiska grusvägarna som på bara två veckor förvandlats till den värsta sörja man kan tänka sig. Aborrbacken var välkommen i det annars så mörka och gråtrista spåret. Efter ett tag blev det till och med långtråkigt, i skogen händer ju åtminstone något men här, på motionsspåret, var det ingen som blev glad.

Slutligen var vi framme vid golfbanan igen och kunde varva ner sista biten i regnet.

Skön kväll ute. Jag passade även på att köra 5 x 32 utfall för att bygga lite styrka och göra det hela jobbigare.

Angelica har också skrivit om vårt pass.

Strava