Bra cykling

Strax efter målgång 🙂 Foto: Vilma Herlin

Hur skulle Kolmårdsbiken, mitt livs jobbigaste lopp, bli i år? Häng med nu!

Vi åkte ner 4 Lidingö CK och ställde oss på startlinjen efter lite meck med min framdämparen. Sista minuten-meck brukar inte vara bra, men nu blev det så nära perfekt det kunde bli. Starten går och jag får en bra start med en helt ok position. Inför spurtpriset skruvas tempot upp ytterligare, jag tar det i min egen takt för jag vet att klungan kommer att återsamlas. I varje tvär kurva har jag lite problem då mitt däcktryck för dagen är anpassat till stigarna och inte grusvägsåkningen – jag tappar och får jobba mig in på rulle flera gånger. Det tar så klart på krafterna och med några km kvar till första stigpartiet släpper jag, dock inte först 🙂

I jagande gruppen har vi inget samarbete. Jag ligger först åtminstone och det är bra, för bakom mig blir det en vurpa i en kurva där vi har hög fart. Alla såg ut att klara sig bra så vi fortsatte vidare mot första stigen. Där går någon om mig, men jag plockar någon placering med. Mycket kul parti stig och ut på grusvägen är vi några samlade som samarbetar någorlunda. Jag tar min första gel under loppet. Det visar sig senare vara en koffeingel (av misstag). Jag får onekligen mycket kraft men har återigen problem i några kurvor och sladdar efter och hamnar i en ny jagande grupp.

Kolmårdsbiken går på många fina stigar och idag kan jag njuta lite, trots att hjärtat hamrar som om det vill ut ur kroppen. Det flyter på rätt bra och jag märker att jag kör ikapp på stigarna, så jag trycker i en tyngre växel och fortsätter. Distanserar dem bakom mig och åker ikapp dem framför. Det känns bra.

In på loop 2 och jag plockar ytterligare placeringar och får en nykomponerad grupp att åka med. Här känner jag igen flera ansikten från idag och tidigare Kepsar, bl a Ronnie från Täby. Jag ropar på gruset att vi drar igång ett samarbete och så blir det. Korta förningar. I en backe åker en av. I nästa backe en till, så vi blir tre pers in på nästa parti stig och återigen flyter det på. Ok, på något ställe måste vi hoppa av, men i stort går det bra. Jag ligger ofta längst fram eller som nr 2 på stigarna och det är grymt. Resten av loop 2 och även en bit in på loop 3 är det samma cyklister på stigarna hela tiden. Jag hamnar sist när jag tar fel spår i den leriga, spåriga nerförsbacken på loop 3. Attans! Bara att köra ikapp och ta sig om igen och det går bra.
På något ställe eller två klickar jag ur för att det är så lerigt. Då kommer krampen jag känt varit på väg ett tag.. så länge jag håller mig på cykeln och trampar jämnt går det dock bra, så jag siktar på att köra så resten av loppet.

Just ja. Trestegsraketen som ju är rätt jobbig, går också bra. Efteråt ser jag på Strava att jag är 26 sek snabbare där i år än förra året, där jag också hade flyt i backen. Det betyder också att plockar viktiga sekunder på mina närmsta konkurrenter.

När jag slutligen kör ut från stigarna med 7-8 km kvar till mål har jag bara en (trött) kille att samarbeta med. Jag drar oss en bit, han tar en förning men är krispig. Jag leder oss in i en grusbacke och där går jag ifrån. Jag tar några klunkar sportdryck och tar sikte på något rödrosa längre fram på gruset. När vi kör in på nästa stig som bjuder på en startbacke så ser jag hur han får hoppa av. Jag trampar på, kommer ikapp och går om. 5 km till mål och jag brottas med krampkänningar. Jag blickar bakåt några gånger så klart och ibland ser jag en eller två som jagar, så det gäller att trampa på.

Snart vet jag att förra årets misärblöthål dyker upp, där jag fick krampen från helvetet vid en halv OTB. I år tar jag ett bättre spår utan att få kramp och är nöjd med det. 🙂 Jag känner dock att det är inte långt ifrån att musklerna säger ifrån, så det är tur att jag har lucka bak och det bara är några km till mål. Snart är jag helt säker på att ingen kommer ikapp, jag kör upp på gräset vid målgång och trampar lugnt över mållinjen under hejarop från support från både Norrköping och Stockholm 🙂

Ny rekordtid, 23:e plats och ett suveränt kul lopp som blev raka motsatsen till min upplevelse förra året. Tack Kolmården MTB och alla!

Mina klubbkamrater kom alla in på bra tider och var mestadels glada 🙂

Strava

Första 26 min. Krasch i min grupp vid 25:40, i en snabb kurva.

Stefan Ek från SCK och jag är båda nöjda! Foto: Pälle Andersson

4 x Lidingö CK, 1 x krampande cyklist!