Bra cykling

Han gränslade cykeln, tog höger vid kvarterets slut och fortsatte spikrakt nedåt till bukten. Den här dagen var inte som alla andra. Nä, idag var det grått med kyla som trängde sig in i märgen och sådär blåsigt som det bara kan bli de där klassiska höstdagarna. Bara det att detta var ingen klassisk höstdag. Det här var en dimmig, bister, kylig novemberdag som skulle utspela sig norr om San Francisco.

Tiden var knapp. Minsta misstag eller olycka skulle innebära att cykla hem ensam i mörkret utan lysen eller reflexer. Knappast optimalt med trycket i trafiken. Men han var laddad och det här skulle gå vägen.

Siktet var inställt på Marin och Mt Tamalpais State Park. Han hade stiftat bekantskap med detta område några dagar tidigare, men idag var vägarna nya, idag var han helt ensam.

Efter en halvtimme, första hindret. Cykla vänster, över träsket? ”No way”, tänkte han och bestämde sig för att det skulle bli nog så spännande ändå senare. Ett sådant här ess i navigering hittade ändå lätt till vägen som skulle leda upp i de dunkla bergen, omslutna av den täta, kyliga dimman. Och så bar det av uppför.

Biltrafiken blev glesare och glesare tills det bara var en ensam cyklist på vägen uppför. Trots uppmaningar från vägskyltarna att denna väg inte är för cyklister, fortsatte han framåt. Och uppåt. Han gick på känsla. På något märkligt sätt blev det ljusare och ljusare ju högre upp han kom, och dagens första gåva kom på toppen. Solen bröt igenom dimman och det fantastiska landskapet log glatt mot honom. ”Det här är en av årets bästa stunder på 2 hjul”, tänkte han, tryckte i en tyngre växel och svischade nerför serpentinerna till nästa klättring.

Sakta men säkert gick det upp för honom varför vägen inte var bra för cyklister. Vägarbeten och idel vägarbeten upp mot Mt Tamalpais. Detta innebar hyvlad asfalt som underlag, skakigt deluxe. Men han bet ihop och tryckte i en lättare växel för att hålla god rytm över det obarmhärtliga underlaget.

Tramptag efter tramptag och rätt som det var – skinande ny asfalt för hjulen att tugga i sig.

Kusten närmade sig med stormsteg och den annalkande utförskörningen tog honom till Stinson Beach, där det var dags att rulla tillbaka och uppför längsmed Stilla Havets rand. Landskapet böljade, humöret likaså. Berget gjorde stundtals kaos med hans ben, det var inte lätt. Solen var på väg nedåt och det var dags att lägga på ett kol nu. De sista kilometrarna gick av bara farten och sedan var han tillbaka där dagens första klättring hade börjat.

Nu var det bråttom. Ner i tempoställning, en kamp mot klockan, en kamp mot mörkret. Cyklist efter cyklist passerades, backe efter backe mosade benen lite till innan landmärket återigen visade sig – Golden Gate i dess stora prakt.

Vinden hade fått ny styrka, det hade han dock också fått. De sista kilometrarna rullades hem i kolsvart mörker, endast upplyst av bilarnas ljus och de enstaka pendlarcyklisterna som var på väg hem från stadskärnan.

Väl hemma var han utpumpad, nöjd och med några nya minnen på hornhinnan. ”Det här får avsluta veckan”, tänkte han nöjt och la sig raklång på sängen.

Det gick vägen.