Bra cykling

Så stod jag där på startlinjen till Långa Lugnet och min premiär i Långloppscupen. Förberedelserna var hyggliga och förväntan lagom – elitklassen tuff och banan likaså.

Bara en timme tidigare hade min styrstam fått sig en törn och självaste Bleckur kom till räddning med ny skruv. Tack för det och tack Cykloteket Racing Team för lite mekning och övriga tips.

Sedan ner med cykeln till startfålla 2 (tack för det!) och slutligen in i värmen en stund innan race.

På startlinjen då – säkerligen 700-800 deltagare och de absolut bästa runt omkring mig. Bakom mig några som inte går av för hackor heller.. startskottet går och killen framför mig får inte i pedalen och jag kan inte ta mig ut från hans rulle eftersom det är hundratals cyklister runt omkring. Slutligen kommer han igång och jag kan börja hitta luckor att forcera mig in i. Mitt i vimlet upptäcker jag Henrik Sandén som kört upp sig från fålla 4 och från och med nu kommer han och jag att ha rätt bra koll på varandra under loppet. Någonstans längre bak är Peter Hampus med.

Långa Lugnet består av 3 loopar och den första är mestadels på grus och rätt så rejält backig. Så pass att jag som förmodligen är lättast av alla får lite problem att hänga med i tempot. Inget att skylla på egentligen än en förkylning, dock rullar det på ganska bra ändå.

Eliten drar iväg så klart och det bildas fina smågrupper att anföra och samarbeta med. Henrik drar iväg i en grupp på gruset och jag orkar inte. I en tvär kurva så kör en kille framför mig rakt in i de sanslöst idiotiskt utplacerade kravallstaketen. Dessa staket står mitt i grusvägen på flertalet partier på första loopen och är så pass svåra att se att flera är millimeter från att köra in i dem när det till och med är raksträcka på gruset.

Falu CK, tips: gråa kravallstaket mitt på gråa grusvägar går fetbort.

I slutet på loop 1 finns punkastenen som inte ser så mycket ut för omvärlden. Sedan finns också riktigt härlig uppförsåkning på stig och jag börjar känna mig mer bekväm här än att nöta grus i 50 km/h. Mitt däcktryck för dagen gör sig bättre på dessa stigar och nu får jag vänta och sedan ta mig om en del när det finns plats. Alltid skoj att plocka placeringar 😉 Henrik ser jag dock inte till än.

Ut på loop 2 och här stiftar jag bekantskap med lite bredare motionsspår med en hel del rötter och stenar. Och så klart – backar! För det är rejält backigt. Jobbigt och jag gillar det. Jag snurrar på rätt fint och ansluter till två framför mig och går helt sonika om och trycker på. Min gel har gjort effekt och jag har riktigt bra flyt nu. Det går snabbt och killarna ligger på min rulle. Sedan kommer ett av de roligare partierna på hela banan – riktigt fin Falustig uppför och en bit senare en lite halvteknisk utförslöpa där en kille framför mig går över styret och jag i princip likaså.
När jag är klar med denna fantastiskt roliga och trånga utförslöpa ser jag något rött i gruppen en bit framför mig och inser att det är Henrik. Bara att mata på alltså 🙂

Värmen går upp och solen bryter fram genom regnmolnen som härjat över Falutrakten senaste dagarna. Rätt vad det är kommer ett nytt, fint stigparti och här är det hur lätt som helst att köra på. Jag plockar placering efter placering och går om Henrik (yes!) och fler därtill. Så fort det kommer grus tappar jag dock något och en liten stund senare börjar jag tappa orken med. Attans!

Tur då att loop 3 är nära. Den tredje loopen börjar med ett segt motlut där jag får känna att jag lever, och nu är det tungt, riktigt tungt. Henrik kommer ikapp och utbrister piggt ”Vilka fina vader du har”, innan han tar sig förbi och jag i princip släpper rullen.. Där det är grus drar han ifrån lätt, där det är riktig stig och backar drar jag ifrån. Och som det är kul med singletrack över breda gräsfält och det bara går uppför, uppför hela tiden. Riktigt skoj! Jag proppar i mig lite mer energi och det ger effekt. Jag får lucka till gruppen med cyklister jag hängt med ett tag och jag drar ifrån med 7-8 km kvar. Det känns bra nu, jag tar det sista av min gel och sköljer ner med gott vatten.

3 km senare tar det tvärstopp.

I en utförslöpa (!) får jag kramp på flera ställen och det är helt omöjligt att trampa. Jag har stora svårigheter att hitta rätt läge att minska krampen i. Helt i vanmakt tvingas jag härda ut tills jag kommer till en backe jag bara måste uppför. Jag vet inte om det kommer ta tvärstopp och jag måste kliva av stigen för att vila benen. Jag chansar, trampar till och i uppförsbacken känns krampen inte över huvud taget. Förlösande och magiskt! Jag hoppas på uppförsbacke resten av loppet nu, men det får jag så klart inte.

Det kommer snart en riktigt, riktigt skön utförslöpa med doserade kurvor. Jag börjar ensam där, ganska snabbt bildas en kö bakom mig. Vi kör i kanske 5 minuter innan vi kommer ut på gruset och där går samtliga om mig. Så länge det inte är Henrik eller någon elitkille kan jag inte bry mig. Jag har ändå inget att sätta till på platten eller utför.. tack och lov är det inga jag känner och inga i min klass, så jag fokuserar på att gneta mig sista biten till mål. Plötsligt dyker Lugnet upp och jag förbereder mig på avslutningsbacken. Mitt i allt ser jag portalen där det står ”Mål” och jag rullar något snopet över linjen, dock lättad och glad.

Så fort jag hoppar av cykeln slår krampen till både framtill och baktill och jag kan inte göra annat än att försöka le och hänga på cykeln som en gammal gubbe. Solen skiner, Angelica fotar och snart kommer Henrik i mål också och livet är rätt härligt.

Min officiella sluttid blir 2:35:56 vilket räcker till en 39:e plats av 50 startande i elit. Med tanke på motståndet är jag nöjd med det och framför allt nöjd med Långa Lugnet i stort som helt klart är roligaste långloppet hittils i år!

Strava

Jeppman trampade så det stod härliga till.

Ser bättre ut än vad det kändes..

Krampen slår till igen. Aj aj aj!

Polarna Martin & Henrik. Gott kört av Henrik!