Bra cykling

Engelbrektsturen+^TM innebär klassiska Engelbrektsturen på 80 km, plus lite till. Något som vi var åtminstone 30 tävlande som fick vara med om. Häng med!

Jag och Stefan åker upp till Norberg för mitt första lopp här. Mycket grus och snabbt, säger Stefan och jag lyssnar. Viktigt att ligga långt framme i början, det är tight masterstart.

Snabb uppvärmning och in med hojen i fålla 2. Stefan 2 m längre fram har redan lagt in sin hoj och ska iväg på racern han tagit med sig för att få en ordentlig uppvärmning. Det är smart!

Masterstart utan chans till avancering.

10 min innan start undrar jag var tusan Stefan tagit vägen. Han bränner dock in på parkeringen med en himla fart och säger han kört vilse till langning där han placerat lite flaskor. Snabbt som attan till start och ställa sig i ledet. 4 min kvar till start, ingen panik alls ju!

Starten går och mycket riktigt är det tight, supertight. Någonstans i mitten av fålla 2 har jag hamnat och det är säkert 100 cyklister framför mig och det går inte alls att köra om. Bara att gilla läget. Rätt snabbt dyker det upp cyklister till höger och vänster som redan punkterat och tyvärr är Stefan en av dem. 4:e punkteringen på Thunder Burt.. aj aj! Thunder Burt som annars hade varit smart på ett enkelt grusvägsrally som detta. Bara det att detta lopp bjuder på punkastenar om och om igen. Vissa färgmarkerade, andra inte. Under loppets första halva räknar jag säkert till 20 st som punkterat av dem som befinner sig framför mig. Det är ca 1/5 av dem framför mig, skulle jag tro.

Race: On. Nu med lite bättre tryck.

Hur som helst – när vi kommer in på bredare grusvägar så är det något som inte stämmer. Jag sladdar i varje kurva, pulsen är vansinnigt hög och jag åker längre bak i min grupp. Sedan avhängd och ikappåkt av nästa grupp. Samma sak där, snart avhängd. Inget tryck alls och när jag återigen ligger solo får jag nog. Inför en backe går jag åt sidan, plockar fram kolsyrepatronen och drämmer i mer luft i både fram- och bakdäck. Det gör susen för här är sista gången jag känner mig riktigt krokig och avhängd. 1,5 bar i däcken var inte att rekommendera denna dag.

Lite trailåkning då!

I stället för att vara svagast i varje grupp är jag nu en av de mer tongivande i klungorna jag kör i. Kör ikapp 2-3 st grupper och det känns bra. Men det har kostat på första milen med fel tryck i däcken.. i backarna är jag inte lika bra som jag vill vara eller brukar vara, men det går an ändå.

På de få partier stig som finns är det nu rätt stökigt, jag har säkert 1,7-1,8 bar i däcken och det är rätt obra här. Och det skulle visa sig vara riktigt jobbigt senare.

Ikappåkta efter ”utbrytning” i en halvmil..

Engelbrektsturen känns som idel grusvägar av olika typ. Normala grusvägar, skogsvägar, flera partier med sprängsten och så vidare. Inte jätteroligt för en trailfantast som jag, men desto lättare att äta, dricka och så vidare när man vill.

Efter halva loppet känns det rätt okej och jag har trots allt en del krafter kvar. Pulsen sjunker stadigt i takt med intensiteten, fast jag håller god fart. Sedan börjar Engelbrektsturen+^TM.

Jaha, och var ska vi nu? Katastrof!

Ca 50 km in i loppet börjar ett endurospår. Det är helt okej första biten. Jag har 4 åkare i min grupp framför mig och vi kör alla rakt fram. Men endurospåret blir värre, och värre, och värre. Endurospåret är något från helvetet. Folk halkar, slirar, vurpar, ja, knappt någon har flyt. Det är sanslöst stökigt. Jag och en till går ifrån och efter några km känns det lite fel. Inga markeringar, få däckspår, ovanligt stökigt för att vara långlopp. Snacka om kontraster – enkel grusväg mot verkligen endurospåret from hell! Men efter en kurva så har vi de orangemarkerade pilarna igen och det känns lite bättre. Jag drar ifrån och kommer precis ikapp en kille när vi har kört klart endurospåret, som helt klart är det sjukaste jag kört i MTB-väg. Och vi vet nu inte var vi ska ta vägen. Nästa varv står det vänster. Mot mål står det höger. Och på grusvägen till höger kör alla motionärer förbi. De startade ca 10 min efter oss tror jag.

Något stämmer inte.

Vi cyklar upp på grusvägen och bort för att vända igen. När vi kommer tillbaka till slutet på endurospåret är det nu en samling på 10 cyklister till, som till slut blir 30 pers – och vi vet inte var vi ska. Någon har åkt banan förut och säger att vi nog inte borde åkt hela endurospåret. Någon ringer arrangören utan att få kontakt. Vi sätter igång igen och kör samma grusväg som vi körde för ca 35-40 min sen. Den går in i skogen på endurospåret igen och denna gång är det markerat till höger i stället för rakt fram..

Hade sällskap med #454 i ett gäng mil.

Med lusten i källaren och moralen en bit bort blev det således att bita ihop, verkar glad och dra på sista 30 km mot mål. Mätaren stod på närmre 60 km så vi skulle få ett gäng kilometrar extra. Ett gott distanspass, alltså.

Jag slår följe med några nu och vi passerar motionär efter motionär och faktiskt även någon tävlande med. Vi kör i lagom takt. Jag hejjar på Karro en sväng i någon backe. Jag mår pyton för all gel och dryck har satt sig fint i magen och jag får inte ner något mer.

I mål rullar vi in på strax över 3:30. Snopet, surt och knappast vad jag ville innan. Men sådant är livet. Jag är glad för det lilla och ser detta som ett fint distanspass där jag fick cykla ca 6 km endurospår som jag aldrig mer vill uppleva igen.

Plats är oväsentlig. Med en dryg halvtimme mindre på klockan hade det blivit kring 3 h och det är godkänt. Kanske 15:e plats i det något decimerade elitfältet.

Nästa år tror jag att jag skippar Engelbrekt, men jag hoppas att de som kör den får en bana där markeringar inte försvunnit eller rivits ner. Förutom det var det ett gediget långlopp!