Bra cykling

Äntligen står jag på startlinjen till Billingeracet, väntat på detta i några år nu! 3 plusgrader och duggregn. Jag har på mig rikligt med kläder.

En dålig uppvärmning gör sig påmind direkt, mina stumma ben från veckan svarar knappt som de brukar göra. Bara att gilla läget och ta sig upp till toppen kontrollerat. Efter lite blandat grus och stig med sömnigt köande, kommer jag ut solo och kör ikapp gruppen som bildats framför – på grusbanvallen från helvetet. Slirigt, man sjunker ner och så fort man visar näsan – vind.

Det går väldigt långsamt i gruppen, så jag går upp och kör. När jag är klar med min förning finns det inte en kotte bakom mig. Nähäpp. Soloköra på grusbanvallen, skjut mig. Efter några minutet på rött så kommer en snabbare grupp ikapp och lägger sig bakom. Jag går snart ner längst bak för att spara krafter och ligga på rulle. Då släpper killen framför mig rullen och gruppen får lucka som växer till 50 m. Jag börjar jaga och minskar avståndet till tiomannagruppen, men orkar inte och undrar hur tusan jag kunde hamna i denna situationen så tidigt i loppet. Jag solokör klart grusvägen och har spenderat väldigt mycket energi. Inte planen. Här har jag även min pulstopp under loppet, vilket säger ganska mycket..

På stigarna är det ett trist köande och på grusvägarna tar ingen initiativ och folk rycker kors och tvärs, trots att jag försöker få igång samarbetet för allas bästa. Helt hopplöst.

Först efter 3 mil hamnar jag i en bra grupp på singletracks genom ett sanslöst fint långloppslandskap. Billinge levererar och jag njuter – det här är närmast världsklass. Wow! Jag tittar ner på termometern i en utförslöpa och det står 2,1 grader. Det gör absolut ingenting, jag är varm och fryser inte alls!

Vid varvning har jag gått ifrån och kommer ikapp nästa gäng. Det gnistrar till i benen. Är det vad jag tror det är? Näe, inte redan efter halva loppet väl? Jag behöver inte fundera länge till förrän krampkänningarna kommer och går – i insida lår, utsida lår och snart också baksida lår. Rackarns. 40 km kvar! Hur ska detta gå?

Jag lyckas faktiskt mota bort känningarna tillräckligt för att fortsätta göra en bättre andra halva av loppet, än första halvan. Äntligen kör jag med lite jämnare killar också och vi har bra flyt i utförskörningar, på stigarna och grusvägarna. Legendariska vitsippebacken är magiskt fin. Jag häpnar. Snart är vi ikapp nästa gäng och det går bra nu. Jag känner att hjärtat är med mig, men benen är ju knappast det. Jag kan inte mota bort så mycket och kramperna kommer och går.

Jag ligger sist i en grupp om 4 med fatbike-Kristoffer känd från Keps Cup, nu på en heldämpad långloppshoj. Han gör ett riktigt fint jobb. Jag är i lite av ett töcken nu. Trampar på, fokuserar. Någonstans vid 60 km kör jag dock in i en stubbe och båda låren kanonkrampar. Jag är paralyserad. Helt tomt bakom mig. Kan inte trampa. Bara rulla genom singletracken. Börja trampa försiktigt. Det går sådär. Efter några minuter i snigelfart kan jag börja köra på igen. Jag har bara tappat någon enstaka placering.

I GPS:en har jag banprofilen som jag stirrar på. Nu närmar sig näst sista backen. Det är blandat asfalt, grus och lite stig. Ett kul ”drop” strax efteråt och slutligen Strupen. Wow, Strupen biter. Jag vill gå på lättaste växeln, men jag kan inte peta i den. Det hejas från höger och vänster. Jag är äntligen uppe och trampar med hygglig fart i mål på 3:34.

Billingeracet är mitt nya favoritlopp. Sjukt fint! Otroligt kul. Väldigt jobbigt. Mina Strava-tider på segmenten visar hur trött jag var i delar av loppet.

Södertälje CK-åkarna jag åkte med körde in på bra tider kring 4 h. Terrible Tuesday Cycling som vi delade stuga med fick erfara två avtrampade kedjor och en tid på 3:15 i elit.

Hemma nöjd och sugen på nästa lopp nu! Nästa år ska jag gå bättre på Billinge med.

Strava