Bra cykling

3 september gick trailloppet Höga Kusten Trail, 44 km löpning / snabbvandring på en klart utmanande och oerhört vacker bana i Skuleskogens nationalpark och kring Skuleberget. Jag var med som support till sambo Angelica och hejade runt banan tillsammans med släkt och fler nyfikna. Här kommer min rapport från loppet.

Efter att ha rekat banan i juli, visste både jag och Angelica vad som väntade. Det var tur, eftersom banan överraskar många genom att vara väldigt teknisk, även för att vara ett traillopp. Det krävs bra teknik, ett lugn samt starka leder och ett starkt psyke, för att ta sig i mål. Samt en liten gnutta tur. Lite nederbörd och stenar samt rötter blir såphala. Det slapp vi dock denna gång!

Rekar banan kvällen innan loppet, helt galet fint!

Lördag morgon kl 9 går startskottet och det är uppehåll och 12 plusgrader. Jag + Angelicas mor siktar på Skuleskogen 9 km in i loppet, precis innan deltagarna ska upp på Slåttdalsberget. Vi är där vid 10 och möter snabba deltagare. De flesta har det riktigt skoj, och är pigga. Bara timmen in i loppet, är allt lugnt.

Många tar det försiktigt över klapperstensfältet, några pangar på lite mer. Kul att se alla olika stilar och heja på alla deltagare. Möter många roliga kommentarer. Det är bra stämning!

Första klapperstensfältet. Lång kö! Knepig passage. Några springer, många går, vissa balanserar!

Vi rör oss bortåt mot magiska Slåttdalsskrevan, för att hinna heja på många även där. 2 h in i loppet är många på väg ut på en 11 km lång loop ute på öarna öster om Skuleskogen. Redan här har snabbaste eliten sprungit loopen och är på väg tillbaka till ”civilisationen”. Mäktigt. Intressant att se att även eliten går genom skrevan, även om de går snabbt.

Angelica med flera gör en fin insats än så länge, men alla vet nog att de där 11 km längst ut på banan blir jobbiga. Jag får höra senare att det varit mycket hejarop och high five-pepp vid möten på öarna, många deltagare är ju på väg ut och en del på väg tillbaka.

Angelica precis innan Skrevan.
För att hinna med att heja vid Skuleberget, så vänder vi tillbaka vid Slåttdalsskrevan, och tar oss mot Entré Syd, där deltagarna har en rejäl depå och vi vår bil. På vägen dit möter vi en tjej från Stockholm som i sin ensamhet sprungit rakt fram mot Syd i stället för svängt upp på berget – och på så sätt fått ca 3 km teknisk stig extra. Hon är nu ca 1,5 h bakom den näst sista i loppet. Funktionärerna vid Syd hade tydligen varit klart förvånade när hon dök upp.

Ner i Slåttdalsskrevan! Här stannade många deltagare så klart och fotade 🙂

Faktum är att banmärkningen på några ställen kan vara bättre. Trots att alla deltagare fått en karta, så är det inte många som nyttjar den – de går efter snitslarna. Men där snitslarna är glesa och man inte ser någon framför eller bakom sig, och kanske har lite tunnelseende, blir det knepigt på några ställen. Vi rekommenderar tjejen en genväg så att hon åtminstone ska få se Slåttdalsskrevan, utan att behöva möta alla deltagare uppe på Slåttdalsberget. Sedan tar vi oss mot Syd och bilen. På vägen dit, heja på topp 30. Fina löpsteg fortfarande, efter drygt 25 km. Bra fart på många!

Riktigt bra fart på många här mot Entré Syd. Den här tjejen var topp 10 och såg ut att ha riktigt fint löpsteg!

I skogen möter vi fler friluftsmänniskor, några helt oanande om detta 600 deltagare stora traillopp. En skolklass blir inspirerad av alla löpare och några småttingar springer lite de med.

När vi kommer bort till Skuleberget, som deltagarna ska upp på två gånger – först östra sidan och sedan sydvästra sidan – tar vi en lunchpaus. Vi sätter oss på en bänk vid Naturum, centrum för Via Ferrata-klättringen och museum. Här finns en depå som deltagarna ska runda i en loop. Men den svaga solen går i moln och det blåser kallt, så vi sätter oss i bilens värme en stund och tittar på från sidan.

De som passerar här nu, går i mål på tider från ca 4:30 till 6 timmar, riktigt bra med andra ord. Efter en stund känner jag att det är dags att röra på sig igen.
Det enda som skiljer mig från deltagarna är faktiskt nummerlappen och att jag inte är riktigt lika trött – jag har annars hela kitet på mig med trailskor och vätskeryggsäck etc. Det är lättast att ta sig runt så. Dock är ja grymt seg efter fredagskvällens hårda entimmestrail uppför och nerför Skuleberget – samma som deltagarna ska göra snart.

Första gången uppför Skuleberget.

Skuleberget tornar upp sig framför deltagarna. Riktigt mäktig syn!

Jag tar mig ut på banan motsols och springer mot motorvägen, som deltagarna korsar. Jag försöker heja på alla jag möter och knäpper en del foton. Fortfarande glada miner, men nu är deltagarna klart mer trötta – detta är ca 35 km in i loppet. Sista biten till motorvägen är fantastiskt fin trail, och vid motorvägen står två funkistjejer och peppar järnet!! Det är sjukt kul att se och jag försöker bidra jag med.

Glada miner överallt! Här på en ruggigt fin stig några kilometer innan Skuleberget.

Vid det här läget känner jag igen rätt många deltagare och några som jag hejat på tidigare, känner igen mig med. Kul! Snackar med en syster & bror, beskriver närmsta kilometrarna för alla som springer förbi, och försöker lyfta stämningen än mer. Det behövs knappt, för deltagarna gör det så bra själva!
Mitt i alltihop kommer en tjej och gör världens glädjeskutt, innan hon fortsätter in i skogen. Det här loppet verkar ju faktiskt vansinnigt kul, och deltagarna njuter, trots smärtan.

Det här speglar verkligen vad jag kände just då, säger Malin från Skåne, kanske gladast av alla på banan. Här ca 33 km in i loppet. I bakgrunden två grymt peppande tjejer som vallade deltagarna över motorvägen.

Jag tar mig över motorvägen och bortåt på fina stigen. Då kommer Angelica springandes, att hon orkar! Efter halva loppet var hon riktigt, riktigt trött och jag var rädd att hon skulle ta slut. Men inte. In med energi och sedan fortsätta. Grymt!

Nu gör jag sällskap med Angelica i flera kilometer längsmed banan. Det är kul! Får chansen att ta bra actionfoton och snacka lite. Ger henne cola och banan. Vid Naturum lämnar jag över Angelica till hennes mor en bit, innan jag följer med sista biten upp mot Skuleberget östra, en i början grymt brant stig som tar deltagarna upp mot toppen. Nu är det bara 7-8 km kvar, men det är de tuffaste kilometrarna och för många deltagare kommer detta att ta 1,5-2 timmar.

Syster och bror! Jag stötte på dem många gånger, riktigt trevliga! Bror hade blivit övertalad att hänga med på detta med ca 1 månads framförhållning. Båda in på strax under 9 h, fantastiskt!

Den tråkigaste biten av banan är några kilometer asfalt till Friluftsbyn nedanför berget. Där bor många och pre trail och after trail sker här, så det är lite centrum för spektaklet, kan man säga.
Men det är nära nu, bara sista toppattacken kvar! Någon är lite dizzy och ser knappt att hon ska svänga upp höger på berget. Stackare! Möter syster & bror igen och bror ser ut att vara helt slut. Det är många som har det tufft.

Angelica strax innan passagen över motorvägen.

Snart kommer sällskapet som hängt runt omkring Angelica och snart även Angelica också. Hon håller på att bonka. Ger henne mer cola. Hon är dock full i magen! Kroppen känns nog bra konstig efter 8,5 h trail. Nu ska bara varvet runt Friluftsbyn göras och vi som hejar vid sidan av, ska ta oss till toppen av mäktiga Skuleberget, och målgången. Det gör vi med liften.

Angelicas hejaklack! Mor och sambo, på väg upp till toppen av Skuleberget.

Utsikt från liften. Tittar man riktigt noga kan man se deltagarna i diset.

Sista biten av dagens lopp är alltså lift upp till toppen för oss och brant grusvägsbacke för deltagarna. Många är på väg ner med liften, som går långsamt. Vi hinner knappt upp, förrän Angelica syns bakom en kurva 100 m från mål. Wow! Hon har varit grymt snabb upp. Nu är det nära!

Med bestämda steg i en närmast energilös kropp, bryter Angelica mållinjen. Helt galet. Sjukt. Grattis!!

Angelica bryter mållinjen, galet bra av älskling!

Alla som deltagit idag har gjort en heroisk insats. Framför allt de som bryter mållinjen nu och senare. Det är galet att vara ute så länge i denna brutala terräng. Trots det så finns ork hos många att snacka, le, hänga runt lite och sedan ta sig ner igen i diset, som omger berget. Ner med linbanan eller till fots. Några pratar redan om nästa år!

När vi några timmar senare går och lägger oss är alla helt slut. Det tar på krafterna att delta i ett traillopp, det tar även uppenbart på krafterna att heja!

En fantastiskt fin dag i ett fantastiskt fint lopp arrangerat av riktigt trevliga och fantastiska människor. Det kan nog bli Höga Kusten fler gånger framöver!