Bra cykling

Idag slöt jag och Angelica upp med Hofvets egen Kaspar Fritz – högsta toppen på Gran Canaria skulle plockas. Inga konstigheter, tänkte vi och satte av!

Upp till utsiktsplatån norr om Maspalomas, vidare förbi kamelfarmen och sedan klättringen som tog oss förbi Fataga och upp till nästa utsiktsplats. Allt i ett makligt tempo.

När vi kom till Ayacata gled vi in på en av restaurangerna precis vid utkanten på byn och där åt jag bästa biten mat hittils på Gran Canaria. Fantastisk korv, lagom kryddad och rejält saftig. Angelica och Kaspar drog i sig Bocadillo (bröd) med serranoskinka, och det visade sig snabbt vara ett smart drag, då Kaspar hade fått nya styrkor och vispade på fint första biten upp mot Pico de Las Nieves (Snötoppen) på 1949 meters höjd.

Ju högre upp vi kom, desto sämre blev sikten 😉 Ju högre upp vi kom, desto kyligare blev det. Det gjorde såklart ingenting när vi cyklade uppför, men vi skulle ner sedan också..

Till toppen kom vi! Tyvärr 5 m sikt då det var ett tjockt dim- och molntöcke över oss. Vi försökte även muta oss förbi spärrvakten in till militärområdet på toppen, men det var inte okej att ta sig in för cyklister 😉

Hur som helst – med 6 plusgrader och nästan 2000 höjdmetrar att cykla nerför började vår fasansfulla och minnesvärda utförskörning. Det gick nästan lika snabbt att köra utför som uppför! Med 20 km/h nerför, nu noll meters sikt och en termometer som stadigt gick nedåt (nytt lägsta på Gran Canaria: 4,9 plusgrader!) var det lätt att be lite till vädergudarna. Men de var oss inte nådiga!

Tänk er kondens som bildas på bromshandtagen, tänk er rejält skakig asfalt, tänk er ännu mer skak för att man huttrar hejdlöst – då kommer ni ganska nära den oslagbara känslan 🙂 Nära Viking Tour 2011-känsla, faktiskt!

Det var rätt underbart att  komma ner på en rimlig havsnivå och se kontrasten efteråt – uppåt tunga, mörka moln och nedåt fantastiskt ljus och mycket sol 🙂 En punktering på det och vi fick huttra lite till, men sedan brände vi hem nästan raka vägen med ett pit stop. Ingenio är för övrigt en riktigt cool stad att cykla genom – lite San Francisco-känsla.

Det känns också rätt bra att se sig själv hela tiden slå rekord i klättringar man gjort tidigare på ön. Hoppas det fortsätter så de kommande dagarna här nere 🙂

Min Strava-registrering skvallrar om 2800 höjdmetrar, 117 km och 5,5 h cykling.

Kaspar. Vi tog det lätt uppför första stigningen till platån 🙂

2400 höjdmetrar senare: på Snötoppen! Jag och Angelica.

Det här är när sikten var som bäst på toppen. Kaspar och så Angelica som kan skymtas i förgrunden.

Dagens kartläsare!