Archive for the ‘Resor’ Category
Framme i Pyrenéerna
Då var vi äntligen framme. Flyg via Amsterdam till Toulouse, och sedan bil i 2 h till Ax-les-Thermes i Pyrenéerna. Det är sjukt varmt här, uppåt 35 grader idag, men imorrn och framöver blir det något svalare, tack och lov.
Frågetecknet om imorrn är huruvida man ska ta sig an HC-klättringen Col du Pailheres eller inte. Jag är sugen. Jag har dock ganska ont i revbenen på ena sidan och har svårt att ta djupa andetag mm, detta sedan en MTB-tur med vurpor i söndags. Men det ska inte hindra alltför mycket denna vecka, tänker jag 🙂
8.30 imorrn är det samling, sedan ska vi montera ihop cyklarna och efter det är det avfärd. Can’t wait!
Pyrenéerna 2013 börjar här
Då är det dags igen. Ny cykelresa!
Som de flesta av er redan vet är det alltså dags för Pyrenéerna, med alla sina magiska klättringar.
Just nu saknas dock en cykel hemma, Angelicas hoj är på service hos Norvelo. Min är tack och lov hemma och jag har precis justerat framväxeln så att jag faktiskt kan få upp kedjan på storklingan ibland också 😉
Allt är inköpt med. Vi snackar energi, bergshjul, extra utrustning såsom kedjor, däck, slang, växelöron, skoöverdrag och däremellan konstiga adaptrar för olika vevlagerstandarder. Två GoPros är lånade. Två kompakta vevpartier är fixade. Vi har åkt runt överallt och fixat saker. Det kommer bli en dröm att äntligen åka iväg.
Pyrenéerna 2013 startar med transport från Toulouse flygplats till Ax-les-Thermes, kort och gott Ax – denna lilla stad på 700 meters höjd alldeles i närheten av Andorra, och som nu alltså utgör porten för vår cykelresa i Pyrenéerna.
Snart kan det roliga börja 😀
Det blir Pyrenéerna i sommar
Bokat, betalt och klart – i sommar är det dags för något jag väntat på i snart två år – att ta sig an magiska och klassiska klättringar i Pyrenéerna.
I slutet på juli åker jag & Angelica iväg med Marmout Tours för att uppleva bergskedjan i sin prakt.
Några av de mer välkända klättringarna som ska klaras av:
Plateau de Beille, Col du Aspin, Col du Tourmalet, Luz Ardiden, Hautacam
Varje dag kommer vi att kunna välja olika långa rutter och således olika berg. Lite otur att längsta rutten varje dag med flest höjdmetrar är den som verkar mest rolig också.. 😉 Ska man göra allt så blir det 70 mil och 15000 höjdmetrar. Det ska ju gå att klara av!
Klassiker: Col du Tourmalet. (Bild lånad av CyclingTips)
Paris-Nice på Col du Ferrier
Sista dagen här nere. Mastodontpass inplanerat och inte minst Paris-Nice etapp och alltså kolla på proffsen. Siktet inställt på Col du Ferrier och bergspriset för proffsen där. Dit var det närmre 9 mil och i princip bara uppför i 4 h innan vi var på plats i dimman. Okej, det var lite nerförslöpor här och var, men citerar Tomaz: ”vettefan om det var det alltså”.
Skönast var uppförskörningen från Bouyon till Coursegoules – en enkel sträcka med lagom lutning så här sista dagen nere på Rivieran.
Väl på plats på Col du Ferrier började vi vänta. Och vi väntade. Och vi väntade lite till. Sedan kom förstagruppen. Det gick definitivt inte snabbare än att man själv hade kunnat hänga med upp till bergspriset åtminstone 😉 Men då ska vi veta att proffsen kört 15 mil av ca 22.
Ca 1 min senare kom förstaklungan och där var Gustav Larsson med fint och Lövkvist låg lite längre ner i samma klunga. Efter 20 min var allt över och vi satte av nerför Col du Ferrier, samma håll som proffsen hade kommit. Varmt och gott hade det blivit med, solen framme och världsfin nerförslöpa – livet var helt enkelt lite lättare än tidigare på dagen då regnet stod ner som spön i backen första 2 h.
Kusten var rätt så välkommen när den till slut (drygt 1 h senare) syntes.
14,5 mil och 5,5 h för att se proffsen i 15 min.. kalla oss galna eller fanatiker 😉
Härdande första 2 timmar idag. Ösregn och bara uppför.
Tomaz och grabbarna i en utomordentligt utförslöpa mellan Col de Vence och Gréolieres.
Christer & Pamp i täten som vanligt.
Paris-Nice, nu ska det bestämmas vem som tar bergspriset på Col du Ferrier. Utbrytargruppen.
Förstaklungan.
Gustav Larsson och Philippe Gilbert.
Tomas Lövkvist fick bita i lite. Notera även jordens minsta cykel på AG2R La Mondiale-cyklisten (fyra från höger i bild).
Livet är på topp, helt enkelt.
Så här avslutade vi i bergen. Undertecknad, Karl Pamp, Christer Berg, Tomaz Vestman. Foto: Stefan Örjes.
Col de la Madone erövrad på blött pass
Så var vi fem här nere de sista dagarna av träningsveckan på Rivieran. Karl, Tomaz, Stefan, Christer och jag. Ett gott gäng TMCK, helt enkelt!
Christer var sugen på att köra Col de la Madone (en viss amerikans ”testbacke” på den tiden det begav sig), så vi kollade helt enkelt in förra årets runda och följde den. Återigen avvaktade vi tills det värsta regnet hade lagt sig, men vi kan väl säga att det var rätt blött ändå.
Längsmed kusten bar det, upp och ner, till Menton där vi vek av norrut och mot stigningen. Sen började ”allvaret”. Pamp & Christer satte tempo, jag tänkte ta det lite lugnare och Stefan & Tomaz med.
Col de la Madone slingrar sig längsmed en bergsvägg utan speciellt många serpentiner, vilket innebär en lite varierad lutning på både gott och ont. 2-3 partier är endast 4-5 % medan några partier är på 9-10 %. Snittet är strax under 7 % enligt Climb By Bike.
Upp kom vi i alla fall en efter en och fick sällskap av en liten hund som var hur glad som helst för vårt sällskap. Tänka sig!
Sedan började en halvteknisk utförslöpa ner mot kusten och så var dagens etapp avklarad. Just ja, vi stannade till på McDonalds en sväng och grabbarna köpte både Big Mac, kaffe & glass.
Nämnde jag att solen tittade fram sista halvtimmen av dagens pass? Helt otroligt 😉
Stats för idag: 83,5 km, 1700 höjdmetrar och 3,5 h in på kontot. En mellandag här nere, helt enkelt!
Undertecknad uppför ett dimmigt Col de la Madone.
Nummer 3 på toppen. Foto: Christer.
Karl, Christer och så vår trevliga hund!
Stefan ökade sista biten upp till toppen. Vi var rätt ensamma här uppe, inte många cyklister ute idag inte 😉
Tomaz välkomnas av hunden när han kommer upp.
Faktiskt lite sol här nere också. Strandpromenaden i Nice.
In i dimman – Col de Vence-debut denna vecka
Regnet öser ner här senaste dagarna, så vi väntade till lunchtid idag innan vi stack ut. Då regnade det bara lite mindre 🙂 10 minuter senare var vi alla genomblöta (minus händerna för där hade vi diskhandskar!).
Siktet för dagen var inställt på Col de Vence och Gourdon. Upp till Vence var det knäpptyst i gruppen, ingen sa något alls. Regnet strilade ner och letade sig in överallt. Sedan började det roliga: Tröskelträning uppför till Col de Vence – 9.7 km, 6,5 % och 630 höjdmetrar.
Jag testade att ta Pampens hjul, men var tvungen att släppa efter 3 km då han drog på lite för hårt. Race upp till toppen och jag knappade in lite, men kom upp halvminuten efter på förmodligen nytt personbästa. Col de Vence var idag höljt i dimma, vilket såklart skapar en lite mer magisk känsla på de tomma vägarna.
Vi väntade några minuter innan Stefan & Tomaz anslöt. Tryckte i oss någon halv bar, på med hjälmmössa och varmare kläder (det var nu 9 plusgrader) och sedan bar det av utför till det vi kallar för ”Platån”. Platån är på ca 1000 meters höjd, leder till en utmärkt utförslöpa genom en skog som inte börjat växa än så här tidigt på våren, och vidare mot Andon via en fin klättring och sedan slakmota på 2-3 % i 1,5 mil eller så. Där bränner det lite i låren, ska tilläggas. Tur då att det går att fokusera på hästhagarna och vattenfallen vid sidan om vägen.
Siktet var alltså inställt på Gourdon – bergsbyn med milsvid utsikt där vi mötte Andy Schleck förra året. Vägen till Gourdon skulle bli minst sagt spännande. 10 meters sikt i dimman nerför, det är grejor det. Påminner skarpt om Viking Tour som jag cyklade för två somrar sedan! Läskigt och mäktigt på samma gång.
Väl i Gourdon var vi något frusna och vi drämde på med åtskilliga koppar hett te och våfflor med Nutella. Klockan var rätt mycket och det skulle bli tight att komma hem i dagsljus, insåg vi. Vi anade inte hur rätt vi skulle få!
Ut i dimman nerför igen efter att ha bränt några intervaller uppför för att få upp värmen och vi var på’t igen. 10 m sikt ända ner till Grasse där det blev betydligt bättre. Tyvärr så körde vi just västerut till Grasse istället för österut mer hemåt, vilket medförde minst sagt spännande mörkerkörning sista 1,5 h hem i rusningstrafiken. Nästan med livet som insats.
Till slut var vi hemma och Christer som anslöt till oss idag undrade om vi spelat honom ett spratt som kom så sent. Nu är vi fem TMCK här resterande dagar.
- Bäst idag: Sol på 1100 m höjd
- Sämst: Blöta fötter från minut 0
Tyvärr strejkar USB-anslutningen på min Garmin så ni får se rutten vid annat tillfälle!
Ligger på rulle på Pamp uppför Col de Vence.
Tomaz ”Diskhandsken” Vestman mosar sista metrarna på toppen av Col de Vence.
Äntligen sol! Vägen mot Andon. Från vänster: Karl Pamp, Tomaz Vestman, Stefan Örjes.
Lagtempo på 1100 meters höjd. In i dimman!
Christer kom ner på eftermiddagen och körde en schysst runda: Nice-Cannes tur & retur. Med fräscha ben blir han farlig i stigningarna resten av veckan..
Vinden har vänt
Full vilodag idag på Rivieran. Det var också vältajmat med tanke på vad som hänt på väderfronten. Från 15 plusgrader och sol till 10 plusgrader och regn resten av veckan, ungefär. Attans.
Det började regna igår och har fortsatt i princip hela dagen idag, och så fortsätter det alltså resten av veckan som det ser ut. Så dagens uppgift blev att köpa sådant som gör vardagen på cykel lite drägligare under blöta förhållanden:
Vi kom hem med varsitt paket diskhandskar.
Vi passade även på att kolla på dagens cykel på Ma Nolan’s i hamnen – Paris-Nice och så Tirreno-Adriatico. Vi har idag även konstaterat att åka buss i Nice är billigt, men en ganska så skakig upplevelse som framkallar illamående.
Imorrn kommer Christer och gör TMCK 5 man starkt här nere till på söndag.
Pamp och Tomaz fixar dagens middag, kyckling med ris och ostsås.
Vår blivande bästa vän kommande dagar?
