Bra cykling

Idag sken solen i Säfsen, så först fick Angelica sticka ut och cykla i det härliga fjällsommarvädret, medan jag hängde med ungarna i teknikområdet. Hon kom tillbaka relativt torr ändå, så det bådade gott inför min tur senare på eftermiddagen.

Denna dag tänkte jag ta mig an leden Råberget runt på 14 km. Det utlovades en varierad terräng och en rejäl stigning upp till Råbergets topp. Lovande! Jag ville cykla mig lite trött åtminstone, det är något jag inte lyckats med på sistone.

Råberget runt (röd markering) följer samma spår inledningsvis som Paskaberget och Byrundan, innan du viker av vänster efter en av de mindre, inledande stigningarna. Snart kommer du ut på grusväg och det blir en lång sträcka grusvägsåkning.

Det saknades markering för just Råberget runt på två ställen, så jag blev lite osäker och fick lite extra grusvägsrally. Annars är det bara att följa de andra spåren – först höger i en trevägskorsning som mynnar ut på asfaltsväg där man tar vänster och sedan rakt fram tills en markering för Råberget runt tar dig höger och in på ny grusväg.

Nu är det dags att ta sig an stigningen till Råberget. Enligt Strava 2,9 km med 172 höjdmetrar och en snittlutning på 5,8 % – på ett underlag med en blandning av grus och rullgrus. Sista kilometern bjuder dessutom på två partier á 300 m var på ca 11 % – så det blir helt klart en pulshöjare av rang här! Stigningen slutar med ett stängsel där en singletrack tar vid. Här kan det vara ordentligt blött, efter mycket regn i juli hittils så var det som att cykla i en bäck några hundra meter utför.

Sedan är det dags för Solberget och skidområdet – en stigning på grusväg som är ca 500 m lång med en snäll snittlutning på 6,8 %. Belöningen är finfin utsikt åt både öster och väster – och sedan en kort, brant downhillsekvens innan den härliga och snabba utförskörningen på grusväg tillbaka till Säfsen. Se upp i en korsning där du tar höger och fortsätter utförsåkningen.

Sista biten är Hyttanbacken, som tar dig tillbaka till startområdet. Kort och brant och ett perfekt tillfälle att blåsa på allt vad du kan.

Jag är lite besviken på att det är så lite stig på Råberget runt, men desto mer nöjd över att få höjdmetrar och cykla mig lite trött.

Turen passar den som är lite mer van cyklist och klarar av att nöta brant grusväg uppför.

Råberget runt på Strava (med felåkning mellan 4,2 och 7,1 km)

Vi är uppe i Säfsen sedan några dagar tillbaka och det har mest hällregnat hittils. Sonen på drygt 2,5 år älskar teknikbanan så vi har hängt där en hel del, mellan torkskåpstorkandet. Det är så otroligt roligt att se barn utvecklas och sonen gör verkligen framsteg för varje vecka som går.

Efter att ha läst igenom broschyren MTB i Säfsen igår, hade jag bestämt mig för vilka leder som ska cyklas under vistelsen här. Idag blev det äntligen dags. Efter lite planerande och fixande så lämnade jag familjen vid teknikbanan och satte alltså av längsmed leden Paskaberget. Leden delas med några andra leder också.

Givetvis började det efter någon timmes uppehåll att regna igen, men det gjorde inte så mycket eftersom jag redan var blöt av underlaget. Tyvärr missbedömde jag under packningen hur vädret i fjällen kan vara, när vi var hemma så var det sol och 30 plusgrader. Det kändes främmande att behöva tänka på vattentäta skor, ordentliga regnbyxor och andra bra att ha-plagg när det regnar.

Leden börjar rätt tidigt uppför så att man får upp värmen. Sedan slingrar den sig fram och tillbaka, upp och ner, över spänger, tills det är dags att ta sig an vad som måste vara stigningen till Paskaberget. Den stigningen är rätt snabbt avklarad, men en extra utmaning i det blöta.

Ibland blir det lite härlig utförskörning och mitt i det hela snabb grusvägsåkning, dagen till ära i sugande underlag 😉

På några ställen korsar man asfalterad väg så där gäller det att kolla lite extra noga åt båda hållen innan.

Finaste åkningen är nog singletrack strax efter en längre bit grusväg. Här får man utsikt över en sjö och njuta av blåbärsriset och myllrande grönska. Superkul!

Vägen tillbaka går i motsatt riktning innan man viker av och avslutar rundan.

En klart rolig led med några stigningar, lite bröt och varierad åkning. Extra krav på teknik ställs när det är blött och halt – en lång spång är rätt smal och några partier har härliga rotmattor att ta sig an.

Väl tillbaka körde det längre varvet på Korta Kullberget, innan jag försökte övertala sonen att cykla hem sista biten med mig 🙂

Paskaberget-turen på Strava

Jag tror senaste gången bara Angelica och jag cyklade ihop var hennes gravudvecka 36 med vårt första barn. Det är närmre 3 år sedan! Idag i Högbo var det äntligen dags att cykla ihop igen – båda barnen somnat – check. Barnvakt – check. Cyklarna färdigpumpade – check. Sommarväder – check. Dåså!

Det blev lugnt och kul blandat på Högbos fina spår. Lite Maja, Vasa, Tompa, Tobbe, Kemi, Trimtex och så sprintbanan vid teknikområdet. Vi hann med en kort paus vid vattenbrynet på sjön Öjaren med.

Det är oerhört vad Högbo har utvecklats senaste tio åren och kanske främst senaste fem åren. Superfina spår kors och tvärs, flowigt, stenigt, jobbigt, backar, berms, nybörjarbanor – ja – allt för alla. Tack för det!

Jag har lite svårt att motivera mig med MTB-cyklingen sedan ett tag tillbaka, men det här var ju superkul. Det blir nog mer turer med frun i veckan tror jag! 🙂

Strava

Lillens första höst på förskolan och jobb har i princip helt stjälpt min träning och således denna blogg. Men plötsligt händer det! Alla är friska – jag är frisk – och det är ljust ute – rulla in MTB:n från balkongen, pumpa däcken, på med sjuttielva lager kläder och så ut och njuta. För det är vad jag gjorde denna förmiddag.

Jag har hela hösten gått och längtat efter att få sticka ut och trampa lite stigar innan året är slut. För varje vecka som gått har jag insett att det kommer nog bli svårt att få till. Jag var därför särskilt glad över idag.

Konditionen är inte där jag är van att den är – jag har inte cyklat på 6 veckor! Men tekniken, känslan och lekfullheten var där.

Hoppas på fler sådana här pass denna vinter!

Undertecknad var bra snabb på att slippa visa trynet för fotografen i alla fall.. Foto: Eva Hörwing

När titeln om klubbmästare ska göras upp är det klart att man ställer upp, oavsett. Så med rätt trötta ben trampade jag iväg till Stockby för att med ett 20-tal medlemmar och vänner cykla oss ännu mer trötta.

Jag börjar med att reka delar av den knastertorra banan och får snart sällskap av Martin N, bedömt en av de bästa H40-åkarna i landet. Han är numera klubbmedlem, så det är stor konkurrens i sällskap med några andra snabbingar.

Det sista jag gör innan start är att lämna ifrån mig vattenflaskan, knappt har jag gjort det så går starten och jag är inte alls beredd och tappar positioner. Klantigt. Martin N sticker iväg, Marcus S och två till framför mig likaså. Ganska snart tar jag mig dock upp till plats fyra och kan inte avancera mer på de smala stigarna – i stället blir jag omcyklad och får ligga på plats fem ett tag till.

Marcus, som normalt är ruskigt snabb, har ingen vidare dag och vi cyklar om honom i höjd med Breviksbadet. När jag tittar bak en liten stund senare, syns han inte till alls. Förvånad tar jag sikte på de två närmaste grabbara framför mig, men efter grusbacken vid Långängen tappar jag och sedan ser jag deras ryggar försvinna mer och mer.

I ingenmansland trampar jag klart resten av varv 1 på eget pers och varv 2 nästan minuten långsammare. Pulsen får jag upp, men benen orkar inte riktigt.

Pumpen fick jobba och jag rullar så småningom in på en lite besviken fjärdeplats. Vann gjorde Martin N – grattis!

Det är kul med lite konkurrens och denna gång fick Lidingö CK:s tidigare manliga klubbmästare helt enkelt vika sig och applådera snabbare cyklister.

Kvällen avslutades med finfin klubbkorvgrillning, då var jag dock redan hemma med lillen.

Strava

Marcus och Martin N ser kanske ut att ha gått i mål här, men faktum är att detta är innan starten. Grattis Martin N till vinst!

Full njutning och full fart utför här. (Ekholmsnäsbacken till höger i bild. Mycket jobbig att cykla uppför och rätt tuff nedför med.)

Då och då kommer jag ut på MTB i stället för att harva på trainern inomhus (vilket i och för sig är kul det med!). Den här helgen bjöd på magiskt före på frostiga stigar och därpå en förkylning – men jag är glad för det!

Årets pass längre än 1 h kan nog räknas på mina två händer. Men kortare träningspass = mer effektivt och pang på – det som ju ändå är roligast.

Igår trampade jag runt Lidingös två officiella MTB-banor – Stockby och Rönneberga. Krispigt, kyligt, hårda stigar och lite sådär lagom motstånd i cyklingen när däcken skar genom skaren, frostiga gräsmattor och annat skoj.

Ja det här med att se ordentligt när man cyklar frostiga rötter är ju överskattat.

Efter att ha njutit av Stockbybanan trampade jag nöjd vidare mot Rönneberga på andra sidan ön. Det fina med Lidingö är att det finns så mycket fantastisk stigcykling så det blir inte många meter grusväg om man inte vill.

Väl framme i Rönneberga trampade jag på men började känna mig lite väl snuvig och tung i huvudet. Kanske var jag för varmt klädd och tog i lite för mycket så tjocka merinounderstället blev blött och jag kall på vägen till Rönneberga?

Hur som cyklade jag klart detta högst ojämna MTB-spår – det är som om banchefen för Cykelvasan och banchefen för valfri internationell XC-tävling hade lagt banan utan att prata med varandra – superenkel grusväg på många ställen och bra knepiga passager på andra ställen – för att inte säga halvt omöjliga en småhal decemberdag. Någon hade dessutom skyltsaboterat så jag cyklade ”vilse” på några ställen.

Stockby i vinterskrud.

Väl hemma en varm dusch och mat. Nöjd med ca 2 h decembercykling i dagsljus!

Idag är jag mycket riktigt förkyld men en sådan där ”snäll” förkylning utan halsont och feber – brukar gå över inom en vecka. Den fjärde (!) sedan jag gick på pappaledighet i början på oktober.

Med lite flyt kan det nog bli lite MTB i jul med 🙂