Så här tar du dig fram lättast i snökaoset!
Det var ett rätt lätt beslut i morse att ställa CX:en med smala dubbdäck, till förmån för fatbiken med breda traktordäck. Det var lite svettigt att ta sig fram genom t ex Humlegården och några snövallar till, men fram kom jag och riktigt smidigt.
Känner att jag börjar få utdelning för detta inköp 🙂



Njutfulla höstdagar
En fantastisk helg där hela Stockholm var ute och njöt. Så även vi. Angelica och jag tog en lugn tur på Djurgården och jag fick efter några dagar rasta min ombyggda CX, nu lite mer tävlingsmässig. Synd bara att cyklisten är rätt långt ifrån det..
Det blev till att ta det riktigt lugnt bland allt folk och bara försöka få så mycket sol som möjligt. Sa jag terapi?
När vi kom hem blev det en snabb lunch och ombyte, sedan bordtennis i form av Gärdet Open. Efter en hygglig uppvärmning gick bollarna ruggigt snabbt över nätet, och en och annan grymt kompetent boll gick in.
Tyvärr är läget nu återigen febrig och hängig, så cykel och bordtennis mm får vänta ett tag. I stället blir det sjuksoffan med sömn, Battlefield, tv-serier och en och annan fotbollsmatch.
Åtminstone varma händer – handskrapport

Bild: cykelkraft.se
Tiden på året är kommen då det är mycket bra att åka runt i sköna, varma, långfingrade handskar.
Senaste tiden har jag testat och utvärderat ett par Endura Luminite Hi-Viz. De kostar strax under femhundralappen på Cykelkraft, och varma händer är ju värt bra mycket mer än så, så valet var enkelt.
Mina kriterier för nya handskar, var följande:
- Varma
- Långfingrade
- Reflexfunktion
- Vattenavstötande
Luminite Hi-Viz uppfyller dessa kriterier.
De är mer än varma – faktum är att jag anser dem fungera bäst när det är under 2-3 grader.
Plus:
Grepp och padding är jättebra.
Reflexfunktionen är enastående och fler handskar borde ta efter detta. Det syns var du har dina händer, var du pekar, med mera. Säkert och det är ett måste om man pendlar och är ute i trafiken på något sätt.
Senaste dagarna har det regnat rätt ihärdigt, trots detta kommer jag fram helt torr om händerna – oavsett om jag varit ute i 12 min till jobbet eller 1,5 h på en träningsrunda.
Minus:
Nu för tiden vill man att handskar ska fungera med smartphone. Det gör inte dessa. Faktum är att Endura inte verkar ha någon långfingrad handske som är kompatibel med smartphone. Så vill du ha en smartphonehandske, leta vidare.
Dessa handskar är trots allt vinterhandskar, så tidig höst är de nog lite för varma för många.
Med det sagt så kan jag ändå rekommendera dessa. Köper du dem, blir du inte besviken.

Händelserika veckor!
Hallå igen!
Jag har haft för avsikt att uppdatera tidigare med vad som händer, men av olika anledningar har det dröjt. Det har hänt en hel del sedan jag sprang trail i Rudan för snart 1 månad sedan. Här är det som hänt senaste 3 veckorna:
Jag har gift mig
Jag och Angelica har gift oss borgligt på Lidingö den 1 okt. Vi gjorde det annorlunda genom att ha vigsel i kvällsmörkret, upplyst av marschaller. Sedan tårta och fest. Vi är glada och lyckliga! Här en bild från kvällen:

Jag har hoppat fallskärm
I 30-årspresent fick jag fallskärmshoppning. Inbokat och klart, satte jag mig i bilen till Västerås, medan Angelica var på sin möhippa. Upp till 4000 m höjd över Mälaren, och sedan ut tillsammans med instruktören / tandemhopparen. 50 sek fritt fall från 4000 till 1500 m, inklusive rakt genom ett moln utan att veta vad som fanns under – vilken känsla. Sjukaste accelerationen jag varit med om. Sedan lugnt cirkla ner mot flygfältet. Snacka om kul upplevelse!

Jag var på min egen svensexa
Det blev ju även så att mina kompisar hade ordnat en svensexa! Det var en riktigt kul dag med kidnappning, Slip and Slide, fantastiskt god lunchbuffé, spela fotboll, bastu & bad och så middag på det. Här den första delen av dagen, med det som kallas för Slip and Slide 🙂 :
Jag har varit på akuten
Well, jag gjorde några dåliga landningar i Slip and Slide (se ovan), vilket resulterade i fantastiskt ont i nacken. Efter några dagar blev det ett besök på akuten. Cykla MTB helt uteslutet, minsta gatkant på korta pendlingsvägen till jobbet, högg till. Tack och lov har det blivit oändligt mycket bättre efter muskelavslappnande tabletter och 3 v efter svensexan kunde jag cykla MTB i princip obehindrat. Men då kom nästa grej..
Jag har åkt på en rejäl infektion
Jag har åkt på jordens infektion. Det som från början var en vanlig förkylning med lätt feber, blev riktig misär med skyhög feber, magknip och dimmigt töcken. I skrivande stund är jag förhoppningsvis på bättringsvägen!
Jag har förberett för CX-säsong
Jag har haft prylar hemma i en månad nu inför CX-säsongen, som ju redan startat. Nyaste cykelbutiken i Sverige (?) CykelGross, levererar finfina prylar till cykelintresserade, inte minst däck, slang och annat nödvändigt. Har även fått ny klinga från Kvalitetstid, nu fattas bara att bygga om CX:en.
Tyvärr lär det inte bli så mycket tävlande mer för mig i år då jag nu går på en rätt lång antibiotikakur och tappat en del grund under mina veckor off bike. Farten finns, men inte uthålligheten just nu. Vi får se.
Rudan Night Trail
I måndags anmälde Angelica henne och mig till Rudan Night Trail, löpning, ett traillopp med pannlampa. Torsdag kväll och det blev dags!
Efter lite fipplande med utrustning så tejpade jag till slut batteripacket till min lampa, över ryggen. Det kändes som att det skulle hålla.
Lite drygt 6 km kuperad stig, ska avverkas.

Starten går och jag tar det rätt lugnt, täten försvinner iväg rätt snabbt, där är även min kompis Micke, elitlöpare.
Väldigt snart första backen och jag avancerar på stigen, hamnar sist i en grupp om 6 pers och ligger där några hundra meter, innan jag får nog, tar mig om, tar täten och snabbt får lucka. Jag springer ensam ett bra tag, ingen lampa bakom, ingen lampa framför, innan jag är ikapp en kille som håller ett bra tempo. Vid det här laget har jag blivit rätt stum i någon backe och känner lite håll komma. Batteripacket har så klart också lossnat, men det går bra att springa med det i handen i stället.
Sedan ligger jag bakom konkurrenten resten av loppet. Vi ser aldrig någon framför och aldrig någon bakom.
Kroppen är igång, jag får inte håll, det känns rätt bra. Jag försöker peppa, berätta hur långt det är kvar, frågar om jag ska upp och dra, men får aldrig något svar – så jag håller mig hela tiden bakom.
Ibland går jag i någon backe där han springer och får lucka, men den tar jag snabbt igen närmre toppen, när det flackar ut och han blivit trött. Alltid bättre att ta det lugnt när det är svårt och dra på när det är lite lättare, det vinner man ofta på i längden.
Sista biten in mot mål är nerförsbacke och sedan plant gräs, jag är strax efter när han drar igång spurten. Jag, som inte tänkt spurta, tänker efter en halv sekund och den halva sekunden räcker för honom. Jag börjar spurta, knappar in, men tappar på slutet och kommer in på 13:e plats (ca 60 startande i herrklassen?) på en tid om 33 minuter.
Jag tror jag slog eget rekord i högsta uppmätta puls, 200 slag/min, precis efter målgång.
Klart skoj lopp! Min kompis Micke slog mig med 5 minuter och det räckte till en tredjeplats. Vann gjorde en landslagsorienterare på banrekord.
Angelica tog det lugnt och kom in på ca 55 minuter, nöjd och glad. Tack för att du fick med mig!
Det kan nog bli fler traillopp i höst.

Rapport från Höga Kusten Trail
3 september gick trailloppet Höga Kusten Trail, 44 km löpning / snabbvandring på en klart utmanande och oerhört vacker bana i Skuleskogens nationalpark och kring Skuleberget. Jag var med som support till sambo Angelica och hejade runt banan tillsammans med släkt och fler nyfikna. Här kommer min rapport från loppet.
Efter att ha rekat banan i juli, visste både jag och Angelica vad som väntade. Det var tur, eftersom banan överraskar många genom att vara väldigt teknisk, även för att vara ett traillopp. Det krävs bra teknik, ett lugn samt starka leder och ett starkt psyke, för att ta sig i mål. Samt en liten gnutta tur. Lite nederbörd och stenar samt rötter blir såphala. Det slapp vi dock denna gång!

Rekar banan kvällen innan loppet, helt galet fint!
Lördag morgon kl 9 går startskottet och det är uppehåll och 12 plusgrader. Jag + Angelicas mor siktar på Skuleskogen 9 km in i loppet, precis innan deltagarna ska upp på Slåttdalsberget. Vi är där vid 10 och möter snabba deltagare. De flesta har det riktigt skoj, och är pigga. Bara timmen in i loppet, är allt lugnt.
Många tar det försiktigt över klapperstensfältet, några pangar på lite mer. Kul att se alla olika stilar och heja på alla deltagare. Möter många roliga kommentarer. Det är bra stämning!

Första klapperstensfältet. Lång kö! Knepig passage. Några springer, många går, vissa balanserar!
Vi rör oss bortåt mot magiska Slåttdalsskrevan, för att hinna heja på många även där. 2 h in i loppet är många på väg ut på en 11 km lång loop ute på öarna öster om Skuleskogen. Redan här har snabbaste eliten sprungit loopen och är på väg tillbaka till ”civilisationen”. Mäktigt. Intressant att se att även eliten går genom skrevan, även om de går snabbt.
Angelica med flera gör en fin insats än så länge, men alla vet nog att de där 11 km längst ut på banan blir jobbiga. Jag får höra senare att det varit mycket hejarop och high five-pepp vid möten på öarna, många deltagare är ju på väg ut och en del på väg tillbaka.

Angelica precis innan Skrevan.
För att hinna med att heja vid Skuleberget, så vänder vi tillbaka vid Slåttdalsskrevan, och tar oss mot Entré Syd, där deltagarna har en rejäl depå och vi vår bil. På vägen dit möter vi en tjej från Stockholm som i sin ensamhet sprungit rakt fram mot Syd i stället för svängt upp på berget – och på så sätt fått ca 3 km teknisk stig extra. Hon är nu ca 1,5 h bakom den näst sista i loppet. Funktionärerna vid Syd hade tydligen varit klart förvånade när hon dök upp.

Ner i Slåttdalsskrevan! Här stannade många deltagare så klart och fotade 🙂
Faktum är att banmärkningen på några ställen kan vara bättre. Trots att alla deltagare fått en karta, så är det inte många som nyttjar den – de går efter snitslarna. Men där snitslarna är glesa och man inte ser någon framför eller bakom sig, och kanske har lite tunnelseende, blir det knepigt på några ställen. Vi rekommenderar tjejen en genväg så att hon åtminstone ska få se Slåttdalsskrevan, utan att behöva möta alla deltagare uppe på Slåttdalsberget. Sedan tar vi oss mot Syd och bilen. På vägen dit, heja på topp 30. Fina löpsteg fortfarande, efter drygt 25 km. Bra fart på många!

Riktigt bra fart på många här mot Entré Syd. Den här tjejen var topp 10 och såg ut att ha riktigt fint löpsteg!
I skogen möter vi fler friluftsmänniskor, några helt oanande om detta 600 deltagare stora traillopp. En skolklass blir inspirerad av alla löpare och några småttingar springer lite de med.
När vi kommer bort till Skuleberget, som deltagarna ska upp på två gånger – först östra sidan och sedan sydvästra sidan – tar vi en lunchpaus. Vi sätter oss på en bänk vid Naturum, centrum för Via Ferrata-klättringen och museum. Här finns en depå som deltagarna ska runda i en loop. Men den svaga solen går i moln och det blåser kallt, så vi sätter oss i bilens värme en stund och tittar på från sidan.
De som passerar här nu, går i mål på tider från ca 4:30 till 6 timmar, riktigt bra med andra ord. Efter en stund känner jag att det är dags att röra på sig igen.
Det enda som skiljer mig från deltagarna är faktiskt nummerlappen och att jag inte är riktigt lika trött – jag har annars hela kitet på mig med trailskor och vätskeryggsäck etc. Det är lättast att ta sig runt så. Dock är ja grymt seg efter fredagskvällens hårda entimmestrail uppför och nerför Skuleberget – samma som deltagarna ska göra snart.

Första gången uppför Skuleberget.

Skuleberget tornar upp sig framför deltagarna. Riktigt mäktig syn!
Jag tar mig ut på banan motsols och springer mot motorvägen, som deltagarna korsar. Jag försöker heja på alla jag möter och knäpper en del foton. Fortfarande glada miner, men nu är deltagarna klart mer trötta – detta är ca 35 km in i loppet. Sista biten till motorvägen är fantastiskt fin trail, och vid motorvägen står två funkistjejer och peppar järnet!! Det är sjukt kul att se och jag försöker bidra jag med.

Glada miner överallt! Här på en ruggigt fin stig några kilometer innan Skuleberget.
Vid det här läget känner jag igen rätt många deltagare och några som jag hejat på tidigare, känner igen mig med. Kul! Snackar med en syster & bror, beskriver närmsta kilometrarna för alla som springer förbi, och försöker lyfta stämningen än mer. Det behövs knappt, för deltagarna gör det så bra själva!
Mitt i alltihop kommer en tjej och gör världens glädjeskutt, innan hon fortsätter in i skogen. Det här loppet verkar ju faktiskt vansinnigt kul, och deltagarna njuter, trots smärtan.

Det här speglar verkligen vad jag kände just då, säger Malin från Skåne, kanske gladast av alla på banan. Här ca 33 km in i loppet. I bakgrunden två grymt peppande tjejer som vallade deltagarna över motorvägen.
Jag tar mig över motorvägen och bortåt på fina stigen. Då kommer Angelica springandes, att hon orkar! Efter halva loppet var hon riktigt, riktigt trött och jag var rädd att hon skulle ta slut. Men inte. In med energi och sedan fortsätta. Grymt!
Nu gör jag sällskap med Angelica i flera kilometer längsmed banan. Det är kul! Får chansen att ta bra actionfoton och snacka lite. Ger henne cola och banan. Vid Naturum lämnar jag över Angelica till hennes mor en bit, innan jag följer med sista biten upp mot Skuleberget östra, en i början grymt brant stig som tar deltagarna upp mot toppen. Nu är det bara 7-8 km kvar, men det är de tuffaste kilometrarna och för många deltagare kommer detta att ta 1,5-2 timmar.

Syster och bror! Jag stötte på dem många gånger, riktigt trevliga! Bror hade blivit övertalad att hänga med på detta med ca 1 månads framförhållning. Båda in på strax under 9 h, fantastiskt!
Den tråkigaste biten av banan är några kilometer asfalt till Friluftsbyn nedanför berget. Där bor många och pre trail och after trail sker här, så det är lite centrum för spektaklet, kan man säga.
Men det är nära nu, bara sista toppattacken kvar! Någon är lite dizzy och ser knappt att hon ska svänga upp höger på berget. Stackare! Möter syster & bror igen och bror ser ut att vara helt slut. Det är många som har det tufft.

Angelica strax innan passagen över motorvägen.
Snart kommer sällskapet som hängt runt omkring Angelica och snart även Angelica också. Hon håller på att bonka. Ger henne mer cola. Hon är dock full i magen! Kroppen känns nog bra konstig efter 8,5 h trail. Nu ska bara varvet runt Friluftsbyn göras och vi som hejar vid sidan av, ska ta oss till toppen av mäktiga Skuleberget, och målgången. Det gör vi med liften.

Angelicas hejaklack! Mor och sambo, på väg upp till toppen av Skuleberget.

Utsikt från liften. Tittar man riktigt noga kan man se deltagarna i diset.
Sista biten av dagens lopp är alltså lift upp till toppen för oss och brant grusvägsbacke för deltagarna. Många är på väg ner med liften, som går långsamt. Vi hinner knappt upp, förrän Angelica syns bakom en kurva 100 m från mål. Wow! Hon har varit grymt snabb upp. Nu är det nära!
Med bestämda steg i en närmast energilös kropp, bryter Angelica mållinjen. Helt galet. Sjukt. Grattis!!

Angelica bryter mållinjen, galet bra av älskling!
Alla som deltagit idag har gjort en heroisk insats. Framför allt de som bryter mållinjen nu och senare. Det är galet att vara ute så länge i denna brutala terräng. Trots det så finns ork hos många att snacka, le, hänga runt lite och sedan ta sig ner igen i diset, som omger berget. Ner med linbanan eller till fots. Några pratar redan om nästa år!
När vi några timmar senare går och lägger oss är alla helt slut. Det tar på krafterna att delta i ett traillopp, det tar även uppenbart på krafterna att heja!
En fantastiskt fin dag i ett fantastiskt fint lopp arrangerat av riktigt trevliga och fantastiska människor. Det kan nog bli Höga Kusten fler gånger framöver!
Hacksta XC – racerapport
Första tävlingsstarten sedan början på juli! Helt ärligt var jag inte helt säker så sent som lördag kväll, då jag dragits med bihåleproblem mm, och fortfarande gör.
Efter att ha hejat på ungdomsklasserna och banrekat två varv, blev det dags.
Jag får en hygglig start i det ca 45 cyklister starka fältet. Jag är topp 20 åtminstone. Det sprider ut sig rätt tidigt och en bit in på första varvet funderar jag på om det här ens kommer att hålla. Det är så sjukt jobbigt och tungt, att jag funderar på att DNF:a. Det känns riktigt, riktigt jobbigt.
Samma sak på andra varvet. Sedan kommer jag igång. Eller snarare, jag sänker tempot lite, lite. Det hjälper något.
Banan är grovt kuperad första halvan och väldigt lättåkt andra halvan. Det är alltså branta backar, upp på Hackstabacken (där jag för övrigt spenderade en del idrottsdagar i skolan som liten), nerför i endurospår och en och annan ”ravin” och drop. Sista 1,5 km till varvning är platt och flowigt.
På tredje varvet gasar Micke Kippilä ikapp mig. Jag undrar vad som hänt, han låg ju långt fram tidigare! Punktering. Han gasar ifrån rätt snabbt med, innan jag bara någon kilometer senare är ikapp och ligger bakom. Ny punktering för honom.. Micke undrar om jag har CO2-patroner och det har jag ju! Vi stannar och jag langar fram det jag har. Då går näste kille i vår klass om. Jag hoppar upp på cykeln snabbt och börjar jaga. Här handlar det om att trampa för pallplacering, plats två eller tre, trodde vi. Efter några kurvor har jag sikte på honom och inför varvning är jag ikapp och på hans hjul.
Precis när vi tar oss ut på sista varvet, går jag om och skapar så småningom en liten lucka upp mot Hackstatoppen. Tyvärr täpper han luckan lätt nerför toppen, jag gör sedan ett misstag och får hoppa av och springa med cykeln. Där drar konkurrenten ifrån. Jag uppskattar att han får ca 150 meter.
Då sätter jag i turbogasen med mindre än halva varvet kvar. Det räcker inte riktigt ända fram, konkurrenten tar sig in i mål 30 meter före, på vad det visar sig vara – en förstaplats.
Jag åker således in på en andraplats i det blyga H30-startfältet. Det är jag ändå nöjd med, med tanke på min juli-augusti. Ganska lätt omtumlad efter att ha tagit ut mig rätt rejält.
Jag ser efteråt att jag tappade ca 1 minut på varv två och drygt 1 minut på varv tre. Där förlorade jag loppet på några misstag samt ett stopp för CO2-patroner. Men jag hade kul ändå och det är det som räknas!
Tydligen körde jag på 94,7 % av mitt pulsmax hela loppet, bra träning på dryga timmen.. 🙂
Stort tack MTB Täby för arrangemanget, samt alla hejarop längsmed banan!
Här är några animationer jag bjuder på från ungdomsklasserna. Klicka på dem för större version!


