Bra cykling

Blixtvisit i Skåne och Snapphaneturen som kallas för Sveriges stigrikaste långlopp! Samtliga foton: Angelica Ek

Lugn och ro på morgonen innan start. Får låna en fotpump när min egen gått sönder. Jag är en av de första att lägga in cykeln i startfållan. Tjattrar lite med några medcyklister och känner att uppvärmningen blivit rätt bra. Jag har rekat startloopen och fler delar av banan, så det känns helt okej.

Hyggligt högt upp efter startloopen.

Starten går, Angelica hejar i första kurvan och tävlingen är igång precis när vi går in på första motlutet på startloopen. Herreliten sticker iväg direkt, med Fredrik Ludvigsson där framme. Jag håller mig kring position 20 och är förhållandevis nöjd att andra blir tröttare än jag uppför Hardrock Hill.
In vid varvning och ut på loop 1 hör jag att ett gäng är bakom mig, framför mig har de snabbare redan försvunnit. Jag tar det lagom lugnt på gruset och blir omåkt precis innan ett riktigt blött och lerigt parti stig. Här blir det stökigt, det tar stopp, det flyger cyklister till höger och vänster och jag tappar ett gäng positioner.

Denna upplaga av Snapphaneturen är just det – rätt lerig och blöt. En extra dimension till äkta MTB, helt enkelt!

Ut på andra loopen efter en magisk första timme i loppet!

Rätt snart är det glest med cyklister i skogen och jag får börja ta stigarna och hinder i min egen takt. Jag fixar samarbete på kommande grusvägarna med Filip från Anderstorp, som verkar ungefär lika snabb på stigarna. Men stigarna är oförlåtande och det är blött. I ett knixigt parti cyklar jag om och ser inte Filip mer. Från och med nu är jag ensam och cyklar mer eller mindre solo resterande 45 km av loppet.

Första loopen går i riktigt fina bokskogar, det är sanslöst fina stigar som böljar fram och tillbaka, upp och ner och med några svårare partier att forcera. Riktigt kul! Ut på loop 2 har jag en kille som går om mig inför Himmelsberget, en rätt brant och rullgrusig historia. Jag tar häng på honom och åker sedan ifrån på kommande stigar.
Loop 2 är lite mer grusvägar än förstaloopen, men också mycket stigar och knepigare partier. Jag får hoppa av och springa med cykeln över en bro i ett stökigt parti, tappar momentum och klantar mig några gånger till närmsta kilometern.

Nu är det bara målgång kvar!

En bit fram tar jag sikte på nästa gäng cyklister, på grusvägen går jag om dem och in på nästa stig så trampar jag helt enkelt ifrån dem. Men de vägrar att ge sig, närmsta 6-7 kilometrarna ligger de hela tiden 50-100-150 m bakom innan de till slut inte syns när jag kollar bak. Det är skönt att vara stark.

Loop 3 startar mer eller mindre med en brant grusbacke. En kille trampar så när ikapp mig i backen, men han måste ha kroknat för jag drar sedan ifrån och i nästa längre backe, Säljaltsbacken, tar jag sikte på någon framför mig och gnetar så när ikapp. I Rallybacken strax efteråt har jag verkligen häng på konkurrenten, när vi trampar in i en mörk skog med slingrande stig och en del bökiga stenar – detta måste vara Solhemsdungen. Vid ett tillfälle kommer jag helt fel och vurpar in i en stenmur. Det svider till, jag tar mig upp och fortsätter jaga. Ingen i sikte. Bakom mig hör jag några gånger knak och växlingar, jag själv är ju jagad.

Medalj och nöjd med insatsen på Snapphaneturen 🙂

Med lite mer säkerhet i tekniken avslutar jag partiet, kommer ut på en ny grusväg, ser den jag jagar, och trampar ikapp och förbi oerhört snabbt, den killen måste ha gått in i väggen.

Sista halvtimmen till mål och jag får för en gång skull känna hur det är att ha energi kvar i ett långlopps slutskede. Det är inte ofta! Jag är ensam, det går snabbt och jag har sikte på tre timmar – tills jag inser att jag måste uppför Hardrock Hill igen, precis innan mål.

Jag trampar i mål på knappt 3:02 i kanske nya favoritloppet.

Strava – Snapphaneturen, 19:e plats

Angelica tar emot mig och så blir det lite grillkorv, cykeltvätt och lite skönt snack om loppet.

Tack Hässleholms CK för ett kanonfint arrangemang!