Bra cykling

Så är den premiären avklarad – liftburen cykling är inget jag (eller Angelica) provat tidigare, men skidorterna i Sverige började även att satsa på sommaraktiviteter för en sisådär 5 år sedan, och här är vi nu, där vart och vartannat berg, har en bike park med liftburen cykling.
Tyvärr missade vi att cykla utför i Ramundberget, men nu är vi i Lindvallen och här är man på sommaren för att cykla. Punkt. (Ok, det finns bra vandringar och annat med, men cykel är det som gäller här på sommaren.)

Lindvallen har 10 leder på sitt berg, lederna är graderade blåa (5 st), röda (4 st) och svarta (1 st) och liften är öppen 10-16 normalt sett. Jag tar förmiddagen och Angelica eftermiddagen, bestämmer vi.

Jag inleder med blåa åk så klart, för att värma upp. Jag cyklade uppför berget kvällen innan och tog mig nerför Pipeline (blå), en väldigt ringlande (och kul!) historia, så den kan vänta. I stället inleder jag med Herr Melin (blå) i två åk. Superskojig inledning med bra fart och lite stök och hopp, innan den går över i helt maskingrävda Easy Ride (blå). Första åket är det knappt någon kö till liften, men snart ringlar sig kön lång. F-n, tänker jag, men det går ändå rätt snabbt så är man på toppen av berget igen.

När jag värmt upp och vill ha lite mer fart och utmaningar, så testar jag att svänga av Herr Melin för att cykla Charter (röd) i stället. Den blir min favorit! Mycket mer hopp, fart och wallrides, samt mindre trängsel än de blå lederna 😉

Efter bara 3 åk, så har tiden stuckit iväg och frun messar och frågar när jag kommer tillbaka för lunch. Bara 2 åk till, messar jag tillbaka och cyklar först Pipeline, som nästan är lite tråkig efter att ha provat på de andra lederna, och sedan bestämmer jag mig för att prova Hugin (röd), längst bort på berget.

Hugin börjar roligt, men övergår snabbt i riktigt stökig, stenig, rotig och hal, brant downhill på singletrack. Alltså, ordentligt tekniskt och inte alls det jag vill ha. Efter att ha tagit mig nerför en bit, tänker jag att det här ska inte bli mitt sista åk. Eftersom tiden är lite knapp, bestämmer jag mig för att ta mig upp igen samma väg i stället för ner och att ta liften igen..

Med andan i halsgropen kommer jag ut på början av leden igen och cyklar tillbaka till liften, för att ta dagens favorit, Charter, igen. Nu är jag ju van och gasar på lite, vilket gör det hela ännu lite roligare. Jag avslutar med svarta Northshore-bygget längst ner och rullar med mersmak tillbaka till stugan för lunch och byte av cyklist.

Val av cykel, förresten. En heldämpad XC fungerar finfint, min Scott Spark modell 2015 var alltså kanon (har 120 mm fram, 100 mm bak), den har dessutom gamla Fox CTD-systemet (Climb/Trail/Descend) för dämpning, där jag alltså cyklade med Descend-läget hela tiden.
Hardtail fungerar om man rullar genom hoppen eller är en grym åkare. Äkta AM/trail-cykel eller downhill-cykel i all ära, men för de flesta ”normala” åkare (läs, XC-cyklister), så kommer man långt med en heldämpad XC på blåa och röda lederna här. Dropper post – nice to have. Jag har ingen sådan och sänkte sadeln kanske 5 mm från normalläget, det fungerade kanon!

Har man en modern Garmin får man lite mer valuta vid sådan här åkning – det räknas nämligen antal hopp, hang time och längd på hoppen. Superkul för en statistikjunkie som jag! Lite statistik:

• 123 hopp fördelade på blott 5 åk
• 354,2 m hopplängd totalt
• 52,3 sek ”hang time” (alltså tid uppe i luften) totalt 🙂

Superskoj på det hela taget! Jag är dock lite besviken på att 3 av lederna inte var öppna (2 röda och 1 blå, hemsidan sa att alla förutom en var öppna). En illröd teknisk (Hugin, som jag alltså avbröt), en svart (ej aktuell) och en led som slutar på ett helt annat ställe än liften, ger att 6 av totalt 10 leder antingen var avstängda eller inte aktuella för mig. Lite tråkigt, faktiskt – men med lite mer tid hade jag kunnat cykla 5 av 10 leder åtminstone.

Det blir helt klart mer av detta framöver!

Nya återbesök varje runda i Ramundberget. Nästan, i alla fall! Sista dagen på vistelsen här uppe så hade vi planerat för en topptur i Funäsdalen, med 2 småungar, 2 cyklar, extrakläder, vandringspackning inkl Trangia-köket för schyssta lunchplanerna. Det gick att komma upp med gondolen, även om det var lite bökigt med allt vi hade med oss, samt en bebis som passerat sin ordinarie sovtid 🙂

Väl på toppen cyklar först Angelica en runda medan jag och barnen vandrar en bit och hittar en bra plats för lunch, precis nedanför toppen på en av vandringslederna. Efter god lunch (pytt för barnen, krämig pasta med kronärtskockor, parmesan och pinje för vuxna), är det min tur att cykla runt, ca 1 h är planen. Men efter 35 min är jag klar med två leder och mer därtill och tänker att jag letar rätt på familjen i stället för att cykla ett varv till.
Sjukt kul i alla fall på leden Panoraman (blå) samt leden Bergspasset (röd). Panoraman är lite mer flowig medan Bergspasset har betydligt med all mountain-karaktär, vassa stenar och annat skoj.

Vi kommer hem någon timme senare och jag börjar fundera på om jag inte ska passa på att cykla lite av Fjällturen ändå, som har varit planen inför veckan (men som jag inte riktigt lyckats med än). Checkar av med familjen, det är bra läge – så jag sticker ut igen.

I Fjällturens spår – då tänker jag mest på episka panoraman vid Livsäterån (nedanför Lillskarven och Storskarven), Mittåkläppsvägen, Vitäggen (med utsikt mot Mittåkläppen!) samt halvt galna nedfarten från gruvorna mot mål i Ramundberget.

Jag startar i Ramundberget och tar finasfalterade och böljande 4-motionspåret bort mot Mittåkläppsvägen. Efter lite navigering hamnar jag till slut på den stekheta Mittåkläppsvägen och börjar jobba mig bort mot Mittåkläppen, på den böljande vägen.

Ljust grus som reflekterar solen en varm juli-eftermiddag – jo, jag tackar jag! Stekhett så att jag nästan kokar över i backarna, som avlöser varandra. Jag försöker hålla igen lite, men det går så långsamt då, så jag får mata på lite med hög puls, för att fixa schemat (borta ca 1,5 h har jag meddelat familjen).

In på ett sidospår efter ett tag, helt ok med ömsom bred stökig väg och omsom stig, fast jag förväntar mig inte denna avstickare, som jag inte heller minns från det Fjällturen-lopp jag genomförde för bra många år sedan. Hur som helst, efter en stund är jag ute på Mittåkläppsvägen igen, och en vansinnigt snabb, böljande sträcka ner mot Vitäggen och leden som kallas för Säterturen. Otroligt kul att försöka behålla hög fart samtidigt som jag tar kurvor, lite hopp och annat skoj på vägen.

Sedan upp på vackra Vitäggen, det har jag väntat på hela veckan. Så fint! Förbi Våffelstugan i Djupdalsvallen och så mot Ramundberget på den galna nerförsåkningen från gruvorna. Jag minns den inte så här galen heller, men nedfarten har blivit bättre med åren – denna gången slipper jag gräva ner framhjulet på något olämpligt ställe.

Väl hemma, nöjd och glad att ha fått trampa delar av Fjällturen-banan igen. När jag kollar Strava så har jag varit ca 20 % långsammare på bl a Mittåkläppsvägen och nedfarten från gruvorna. Jag måste ha haft bra pang i benet under loppet för ett gäng år sedan, och nu är jag ju en far i småbarnsåren.. stor skillnad.

Strava

Tack Ramundberget för denna gång!

Jag har missat några tillfällen till fin cykling här uppe, men i kväll fick jag äntligen till fin MTB igen! Och vilken MTB sedan..

Jag kikade på Ramundberget på Trailforks för att se hur jag kunde få en längre topptur på berget, än här om kvällen då jag bara tog flowtrail ner. Planen: trampa uppför berget igen och sedan ta Kvarnbäcksleden bort till Osthang (där vi bor i stuga en bit ner på berget) och sedan leden Mittåkläppen ner till byn igen.

Med magen full av ordentlig SOS-tallrik deluxe, satte jag av uppför berget efter lite uppvärmning. Herregud vad jobbigt det var, kanske årets värsta. Jag trampade uppför och tänkte att jag hoppas slippa något bakslag för denna dumhet, så jobbigt var det. Jag är inte heller i pangform efter en del VAB och så egen sjukdom med antibiotikakur och efterföljande förkylning strax innan vi åkte hit..

Nåväl, upp kom jag till slut, och tydligen lite snabbare än för några dagar sedan (och med högre puls, kanske för att kroppen matsmälte för fullt? 😉 ). Dessutom blev jag sådan där Strava Local Hero på en sträcka. Inte många idioter som trampar uppför berget var tredje dag..

Väl på toppen, började sedan magin. Cykla uppe på fjället, är ju bara helt otroligt, och denna kväll dessutom kvällssol och fri sikt. Kvarnbäcksleden bort mot Osthang bjöd på det mesta, några surhål, en och annan bäck, fin flytstig och lite stök. Sedan tvär vänstersväng in på leden som kallas Mittåkläppen och så trampa uppför en kort bit, för att få njuta av riktig själaro till utsikt. Fjällen med fri sikt och bra väder en julikväll.. inte mycket som slår det.

När det är så här fint, så skulle man egentligen cykla två varv – ett för att ta bilder och ett för att trampa på och inte stanna 🙂 Tyvärr hade jag inte riktigt tid eller ork till ett andra varv idag. Kanske nästa gång får bli med hjälp av liften? Jag får se..

Nedför Mittåkläppen – fint och bra det med, även om jag tyckte flowtrail här om kvällen var bättre.

Hur som helst, verkligen bästa cyklingen på länge. Rekommenderas starkt. (Minus kanske att trampa uppför berget själv, det är rätt jobbigt.)

Strava

Vi har äntligen kommit tillbaka till Ramundberget! Det var hela 7 år senast, makalöst vad mycket som hänt sedan dess. Småbarnsliv bjuder sällan på möjligheter till längre cykelturer, så man får vara glad för det som går att få till 🙂

Här om kvällen tog jag mig ut och trampade runt lite i omgivningarna. Jag hade en idé om att ta mig upp på berget för egen kraft = bra träning, fin utsikt och härligt flowig åkning. Mycket valuta för tramptagen, helt enkelt. Efter lite uppvärmning i den hyggligt svala kvällen, så tog jag mig an berget.

Jag började cykla upp till höger om liften och hittade genast en brant väg för fyrhjulingar (?). Mötte en del folk som var på väg ner och fick lite glada tillrop. Det är rätt rejält brant uppför berget på sina ställen, så man får inte direkt vila, men det var jag inte heller så intresserad av 🙂

Efter lite, lite andhämtning i ett mer lättåkt parti så bar det rakt upp sista kilometern till bergets topp. Där en snabb blick runt omkring och sedan ner via Tusenfallet, Helagsflytet och så tuffare Röstvålen ner till botten. Magiskt kul och flowigt!

Sedan en liten vända på finasfalterade 4-motionsspåret hem.

Övriga idéer här uppe är så klart att vandra (idag gick vi halvvägs upp till Mittåkläppen med en 1-åring i bär-ryggsäck och en 3-åring till fots!), trötta ut barnen med massa lek och stoj, och cykla delar av Fjällturen, som i år är omdragen vissa bitar och alltså går av stapeln (som motionslopp). Dock är vi inte kvar då.

Mycket kvar att upptäcka, med andra ord. Ser ut som det blir en del regn, men man åker ju inte till fjällen för att få sol och 25 grader varmt, även om vi redan hunnit med att ha den turen med 🙂

Efter en stunds tankeverksamhet med stigkartan och de inringade områdena för jakt, bestämde jag mig för att cykla Nybodsturen i Orsa Grönklitt i oktoberregnet. En 15,2 km lång tur, markerad röd – medelsvår.

Turen inleds som alla andra vid Längdcentrum. Här kan man kika på alla spår och köpa på sig förnödenheter med, även off (ski) season!

Snart letar sig spåret uppför bredvid asfalterade vägen, fast på ett underlag som är ett skämt – det är som ett brett arbetsdike som man cyklar uppför. Stenbumlingar, hål och allt möjligt att forcera uppför – det gäller att ha flyt och fart.

Nä, då är det faktiskt bättre att cykla på asfalten första biten upp till portalen, innan grusvägen tar vid. Snart höger och nerför riktig singeltrack, om än stökig sådan. Den omvandlas snart till en ordentlig och teknisk nerförslöpa som på hösten med ösregn och blött i markerna, blir en klar utmaning. Det är också detta parti som är roligast på hela turen 🙂

Snart blir det en långt motlut (ca 6 km) på grusväg – med höstfärgerna är det riktigt härligt. Sedan i i skogen igen på en helt sjuk single track-avstickare. Denna rekommenderar jag ej någon – oerhört dåligt flyt och rent utsagt överjävligt stötigt. Sämst på turen.

Slutligen grusväg utför och tillbaka till starten.

Nybodsturen @ Strava

Jag har nog hittat bästa leden i Säfsen om man vill ha lite backar och lite utmaning på stigarna. Toppturen i Säfsen bjuder på det mesta! Leden är markerad svart och det stämmer rätt bra – tre stigningar erbjuds varav två tuffare. Räkna med lite push bike uppför med maxpuls några partier 🙂

Leden startar vid Hyttan och går motsols på Råberget runt i ca 12 km. Det betyder att du tar dig an stigningen till Solberget först – det är snäll grusväg som övergår i kul stig och slutligen ett superbrant, stenigt downhillparti med rullgrus sista biten upp till toppen. Med maxpuls njuter du lite av utsikten innan du sätter av utför till korta stigningen mot Råberget. Det är mestadels stig / vattendrag med några spångar.

Sedan börjar en lång utförscykling till Hösjön och ett parti asfalt. Det blir också en bonus med riktigt flowig och fin stig här. En högersväng in på grusväg och en sektion false flat som sedan övergår i stigningen upp mot Österhöjden.

Denna backe är ordentlig – först grusväg och sedan teknisk stig med garanterat några sektioner push bike. Det är bara att hoppa av och leda cykeln några partier, detta förmodligen med maxpuls 😉 Belöningen på toppen är magnifik och den lite tekniska utförskörningen med.

Sista biten är snabbåkt grusväg och så litet motlut på singletrack som leder tillbaka till Hyttan.

En suverän led som har allt.

En riktigt trevligt MTB-spår i Säfsen är Borkhöjden. Leden startar med en nerförsbacke från Hyttan mot Fredriksberg och följer vackra Säfssjön en bit, innan det är dags att kryssa runt i ett bostadsområde för att sedan börja njuta på riktigt. Någon km grusväg och sedan en riktigt fin backe på stig, rätt upp i skogen. Lite småbrant men klart värt det. Denna stig mynnar ut i en nerförslöpa som bjuder på magnifik vy över ett fint hygge.

Transportsträcka på grusväg, asfalt och skoterspår och sedan in på en lång sekvens stig/rotmatta/bäck, det man själv väljer 😉 Det är rätt stökigt, så det gäller att ha fokus – framför allt när det är blött.

I slutet blir det en kort stigning tillbaka till Hyttan.

Det här är en superfin led, Första halvan är lite mer flow och andra halvan betydligt mer stök och bök.

På sommaren kan jag rekommendera att cykla leden en solig kväll – då leden rätt tidigt går västerut så får man riktigt bildskön solnedgång att njuta av.

Borkhöjden på Strava (med en liten extra krok på slutet)