Bra cykling

Martin Söderlund Ek för Lidingö CK på MTB och landsväg.

Archive for the ‘Långlopp’ Category

Långa Lugnet – racerapport

with 3 comments


Enjoy! 31 min Långa Lugnet-action.

Äntligen på startlinjen igen efter ett misslyckat maj. Min fråga inför loppet: kommer kroppen att hålla? Hela veckan kände jag mig dessutom ganska sänkt och senast läggdags på fredagen var jag inte 100 % säker på starten. På lördagsmorgonen så kändes allt tillräckligt bra och Angelica skjutsade ner mig till Lugnet, där jag genomförde sedvanlig tävlingsrutin med uthämtning av nummerlappar, ganska kort uppvärmning och in med cykeln i fållan så snart som möjligt. Även i år fålla 2, skönt. Passade på att skrota omkring lite med vänner och förbereda det sista.

Min tanke är att inte gå all out hela loppet, utan hålla igen lite.

I starten gäller det dock att ta position, så jag tar sikte på elitkillen framför mig, som ser vass ut, men tappar honom i den stora massan. Vi är halvvägs in i startbacken, pulsen på rött men kontrollerad andning. Då ser jag hur horder med cyklister tar sig om på vänster och höger sida, och jag bara faller genom. Jag kan inte öka för att vara med längre fram i loppet. Snart planar vägen ut en bit, innan det är dags för sista knäppan och jag tappar lite till. Sedan blir det grusvägsrally och då är det dags att släppa lite fler grupper.

Efter några långlopp så känner man igen en del. Christer från Borlänge har jag samarbetat med tidigare och det var skoj att se honom igen i klungan. Per Kumlin var i samma grupp som mig efter startbacken. Tyvärr hade jag inte orken att hänga på dessa herrar och grupperna som kom iväg på gruspartierna. Det var så otroligt jobbigt under första halvtimmen för min del, så jag var nära att bryta. Jag släppte grupp efter grupp på grusvägarna. Tungt när jag vet att jag normalt sett kör med samma kapacitet som dem i grupperna. På stigarna hamnar jag ofta med många framför mig, eftersom jag sällan ser till att ligga först in på ett stigparti. Då blir det som det blir och ut från varje stig åker jag ikapp gruppen framför så gott det går. Det tar verkligen på krafterna, samtidigt som jag försökte hålla igen lite för att kroppen inte ska få en absolut chock..

In på loop 2, som är rätt mycket motionsspår upp och ner, och det börjar ösregna. Det gör mig ingenting, jag fipplar bara ner glasögonen innanför tröjan och kör på. Loop 2 blir ganska enkel för min del, jag återhämtar mig på stigarna där det går långsamt med andra framför, och börjar känna mig fräsch. Vid varvning vet jag exakt vad vi har att vänta oss på loop 3, som jag kom ihåg väl från förra året. Väldigt mycket uppför på smala stigar.

Redan i början på loopen ligger jag bland de främsta i en klunga jag uppskattar till 30-40 man, som jag sett en hel del under loppet. Jag kör i samma takt som ryggen framför, men det går för långsamt, så jag tar mig om och får lucka. Jag märker hur luckan blir större och hur alla bakom kämpar. Då bestämmer jag mig för att nu är det nog allt bara att köra, sippar i mig av min koffeingel, och kör. Jag tar sikte på ryggarna 100-150 m längre fram i backarna. Minskar avståndet allt eftersom. Jag känner att jag har ork och resten av loopen tror jag att jag till slut släpper förbi bara en kille, och kör ifrån resten. Tekniken lämnar en del att önska i handbyggda stigarna mot mål, min placering är aldrig i fara och jag rullar i mål precis innan himlens portar öppnar sig rejält.

Jag plockar en 23:e plats i H30 och är ganska nöjd med det. Med mer tröskelträning och kontinuerlig träning, hoppas jag på bättre resultat framöver!

Strava

11233166_944977362200375_706379863203285337_n 11295802_944977335533711_7631800271903876407_n

Härligt, flowigt parti:

Diverse fler av mina videos här:




Written by Martin SE

31 maj, 2015 at 17:05

Kolmårdsbiken 2015 – racerapport

with 4 comments

1472017_928978567133588_4579840808228937487_n (1)
Strax efter målgång 🙂 Foto: Vilma Herlin

Hur skulle Kolmårdsbiken, mitt livs jobbigaste lopp, bli i år? Häng med nu!

Vi åkte ner 4 Lidingö CK och ställde oss på startlinjen efter lite meck med min framdämparen. Sista minuten-meck brukar inte vara bra, men nu blev det så nära perfekt det kunde bli. Starten går och jag får en bra start med en helt ok position. Inför spurtpriset skruvas tempot upp ytterligare, jag tar det i min egen takt för jag vet att klungan kommer att återsamlas. I varje tvär kurva har jag lite problem då mitt däcktryck för dagen är anpassat till stigarna och inte grusvägsåkningen – jag tappar och får jobba mig in på rulle flera gånger. Det tar så klart på krafterna och med några km kvar till första stigpartiet släpper jag, dock inte först 🙂

I jagande gruppen har vi inget samarbete. Jag ligger först åtminstone och det är bra, för bakom mig blir det en vurpa i en kurva där vi har hög fart. Alla såg ut att klara sig bra så vi fortsatte vidare mot första stigen. Där går någon om mig, men jag plockar någon placering med. Mycket kul parti stig och ut på grusvägen är vi några samlade som samarbetar någorlunda. Jag tar min första gel under loppet. Det visar sig senare vara en koffeingel (av misstag). Jag får onekligen mycket kraft men har återigen problem i några kurvor och sladdar efter och hamnar i en ny jagande grupp.

Kolmårdsbiken går på många fina stigar och idag kan jag njuta lite, trots att hjärtat hamrar som om det vill ut ur kroppen. Det flyter på rätt bra och jag märker att jag kör ikapp på stigarna, så jag trycker i en tyngre växel och fortsätter. Distanserar dem bakom mig och åker ikapp dem framför. Det känns bra.

In på loop 2 och jag plockar ytterligare placeringar och får en nykomponerad grupp att åka med. Här känner jag igen flera ansikten från idag och tidigare Kepsar, bl a Ronnie från Täby. Jag ropar på gruset att vi drar igång ett samarbete och så blir det. Korta förningar. I en backe åker en av. I nästa backe en till, så vi blir tre pers in på nästa parti stig och återigen flyter det på. Ok, på något ställe måste vi hoppa av, men i stort går det bra. Jag ligger ofta längst fram eller som nr 2 på stigarna och det är grymt. Resten av loop 2 och även en bit in på loop 3 är det samma cyklister på stigarna hela tiden. Jag hamnar sist när jag tar fel spår i den leriga, spåriga nerförsbacken på loop 3. Attans! Bara att köra ikapp och ta sig om igen och det går bra.
På något ställe eller två klickar jag ur för att det är så lerigt. Då kommer krampen jag känt varit på väg ett tag.. så länge jag håller mig på cykeln och trampar jämnt går det dock bra, så jag siktar på att köra så resten av loppet.

Just ja. Trestegsraketen som ju är rätt jobbig, går också bra. Efteråt ser jag på Strava att jag är 26 sek snabbare där i år än förra året, där jag också hade flyt i backen. Det betyder också att plockar viktiga sekunder på mina närmsta konkurrenter.

När jag slutligen kör ut från stigarna med 7-8 km kvar till mål har jag bara en (trött) kille att samarbeta med. Jag drar oss en bit, han tar en förning men är krispig. Jag leder oss in i en grusbacke och där går jag ifrån. Jag tar några klunkar sportdryck och tar sikte på något rödrosa längre fram på gruset. När vi kör in på nästa stig som bjuder på en startbacke så ser jag hur han får hoppa av. Jag trampar på, kommer ikapp och går om. 5 km till mål och jag brottas med krampkänningar. Jag blickar bakåt några gånger så klart och ibland ser jag en eller två som jagar, så det gäller att trampa på.

Snart vet jag att förra årets misärblöthål dyker upp, där jag fick krampen från helvetet vid en halv OTB. I år tar jag ett bättre spår utan att få kramp och är nöjd med det. 🙂 Jag känner dock att det är inte långt ifrån att musklerna säger ifrån, så det är tur att jag har lucka bak och det bara är några km till mål. Snart är jag helt säker på att ingen kommer ikapp, jag kör upp på gräset vid målgång och trampar lugnt över mållinjen under hejarop från support från både Norrköping och Stockholm 🙂

Ny rekordtid, 23:e plats och ett suveränt kul lopp som blev raka motsatsen till min upplevelse förra året. Tack Kolmården MTB och alla!

Mina klubbkamrater kom alla in på bra tider och var mestadels glada 🙂

Strava

Första 26 min. Krasch i min grupp vid 25:40, i en snabb kurva.

11050219_10152829319317666_664642141839154696_n
Stefan Ek från SCK och jag är båda nöjda! Foto: Pälle Andersson

11100708_10152936583083246_1829573992_n
4 x Lidingö CK, 1 x krampande cyklist!

Written by Martin SE

25 april, 2015 at 17:33

MTB Adventure – racerapport

with 6 comments

För fjärde året i rad gick MTB Adventure i Södertälje och vi var säkert närmre 400 startande varav 260 i 64 km-klassen. Jag var lite sen till startfållan och fick nöja mig med en plats en bra bit bak. Jag siktade således på att köra upp mig under masterstarten (Youtube)..

Mycket jakt inledningsvis av loppet. Jag blev bra trött!

Mastern rullar iväg och jag går direkt ut till höger för att köra om så många som möjligt. Det är trångt, jag plockar placering efter placering och till slut blir det så glest att jag har fritt framåt och börjar jaga andraklungan, då de snabbaste redan stuckit iväg. Startloopen är knappt 2 km och i slutet på denna har jag äntligen kontakt och kan lägga mig på rulle in på första riktiga loopen. Jag är dock rätt sliten efter att ha legat på rött / rosa mest hela tiden.

När jag äntligen är på rulle så ska vi korsa en asfaltsväg och jag missar att vi ska rakt fram! Jag hinner precis korrigera mitt misstag när jag kör ner i ett dike och är aningens nära att klota runt. Tappar gruppen och det är dags att jaga igen. Jag kommer ikapp, men att ha kört ikapp två gånger redan de första kilometrarna tar på krafterna och jag har fullt upp med att klamra mig fast på rulle. Det hjälper inte heller att Emmy Thelberg är pigg som attans och ser till att vi jagar framförvarande grupp. Det är också rätt tacksamt att vara i samma klunga som cyklister man samarbetat med under säsongen och Emmy är en av dem. Så jag har hamnat i rätt grupp.

Ett långt fint motlut som blev ett av mina favoritpartier på banan.

Jag märker dock i uppförsbackarna att jag inte alls har samma driv som de flesta, backarna som ju brukar vara min styrka.. med kanske 5 kilometer kvar av första loopen orkar jag inte i en lång backe och gruppen försvinner iväg. Jag kör i ingenmansland och först in på andra loopen får jag sällskap. Vi blir en SMACK, en Rönninge MTB och Nicolas från Eskilstuna CK. Gruppen är jämn och vi har rätt okej samarbete.

Bjuder på en lite klantig manöver här.

Det är rejält fint med lera på många ställen och det är också rejält skoj. Riktig MTB på finhösten. Solstrålar genom trädkronorna och löven som faller mot marken. Jag hinner tänka att det här är skoj och njuter lite av åkningen. Kanske tänker jag för mycket för nästa lervälling som vi ska forcera ska jag ta det bästa spåret. Bara det att jag kommer med för mycket fart (?!), får någon slags sladd och åker rätt in i en gran och således tappar gruppen som försvinner iväg.

Attans! Jaga igen. Jag har dem ca 200 m framför mig. I ett motlut knappar jag in lite, för att se dem sticka iväg igen. Jag vet att det snart kommer ett långt, rakt motlut på grus, ett av mina favoritpartier på hela banan. Säkert 1,5-2 km innan det viker av igen. Jag tar sikte på gruppen framför och märker att jag knappar in. 200 m blir 150 m, 100 m, 50 m och precis i slutet av motlutet när banan viker in på en jobbig stig uppför, kommer jag ikapp. Skönt.

Fin singletrack längsmed sjön. Emmy, jag och Nicolas samarbetar.

In på tredje varvet är vi bara tre kvar i gruppen. Nicolas från ECK bedömer jag som starkast. Snart är det bara han och jag kvar. Vid sidan av banan ropar någon att vi ligger ganska bra till. Jag känner mig rätt pigg och drar oss en bra bit. Vid ett nytt blöthål åker jag ut i skogen igen, tappar 15 m och jagar ikapp Nicolas. Sedan ligger jag tätt bakom honom tills jag ser något bekant, rött där framme. Emmy. Vi jagar ikapp och samarbetar sedan ända fram till mål där Nicolas spurtar om mig sista metrarna med Emmy precis bakom mig. 8-9-10 och för mig alltså en 9:e plats av alla i ett sjukt skoj lopp. Vann gjorde återigen Atle Hansen.

Banvallen var ytterligare ett skoj parti på banan. Här med ca halvmilen kvar till mål!

Banan var rätt utmanande med få partier där man kunde återhämta sig, så det blev en fint intensiv dag i sadeln. Tack för det!

Gott kört alla och tack för samarbete! Tack till arrangören också för ett riktigt bra lopp med suverän langning, sträckning och även mat och dusch efteråt. Detta lopp kör jag igen nästa år 🙂

2014-10-18-14.02 2014-10-18-14.19.00-1

Written by Martin SE

19 oktober, 2014 at 17:58

Hammarby Hill XC – racerapport

with one comment

Hammarby Hill 2014 levererade en ny bana och ett tufft startfält. Loppet blev även ett av säsongens roligaste!

Jag får en gedigen start och har hygglig placering in på första biten stig redan efter några km. Efter lite mer stigåkning tröttnar jag på att ligga bakom en ganska oteknisk kille och går om för att ta spåren i min egen takt. Hela tiden ser och hör jag andra en bit bakom.


Starten på Hammarby Hill.

Roligast på första, korta loopen är förmodligen en kort utförskörning med 2-3 lite mer branta drop. Jag har rätt bra fart och det är vad som behövs för att ha flyt över de lite mer tekniska partierna. Bakom mig har jag ett mindre gäng som jagar mig, inklusive Emmy Thelberg som jag har cyklat en del med under långloppen i år.

Andra loopen är mer teknisk och längre. Några kilometer in på loopen får jag sällskap av just Emmy och en MTB Täby-kille. Vi får till ett gediget samarbete, det är skönt framför allt på grusvägarna så klart. Jag har dock en liten svacka i loppet här och börjar trycka i mig lite gel, riktigt äcklig sådan. Det ger effekt för en stund senare har jag styrkan i benen igen.


Andra loopen levererar.

En rätt skoj grej på andra loopen är ”omöjliga backen” där vi alla var tvungna att hoppa av. Rullgrus och brant är inte den bästa kombinationen. Väl uppe på kalhygget så blir vi serverade en skön BMX-bana med ett gäng gupp. Skoj!

Det rullar på så här ett tag – lite samarbeten här och var.


Småtuff backe en bit in här (vid 3:25). Och mer fina spår.

Det kanske mest stökiga partiet på hela loppet är sköna hällar, vassa stenar och vi studsar omkring för det mesta känns det som. Hardtail är inte att rekommendera här även om det fungerar, så klart. I en passage klickar jag ur och tappar lite på min grupp, men ut från stigen är jag ikapp och det blir åka grusvägen igen. Jag har faktiskt en del nytta av att ha rekat banan några dagar tidigare och flera svängar och partier är färska i minnet.


Samarbete i lite större grupp på andra loopen.

Efter halva andra loopen är det bara jag och röde killen kvar från vår grupp, Emmy har släppt. Lite nytt samarbete på Geggastigen och sedan den sista biten mot masterna på grus och asfalt. När vi närmar oss masterna blir det en längre backe upp och direkt efter det in på flera kilometer stig över hällar, rötter och stenar. Jag är först och killen i rött precis bakom och så är det bra länge innan det blir tyst bakom mig. Skönt att känna mig stark 🙂


Den kända och roliga geggastigen som inte alls var geggig denna gång.

En lite kortare teknisk loop senare hittar jag en ny kille, han irrar omkring efter banmarkeringar. Jag tar rulle på honom ett antal kilometer på gruset faktiskt, återhämtar mig, drar lite och i första bästa backe med bara 3 km kvar är vi ikapp två killar framför. Jag sticker direkt i backen, åker ikapp och förbi. Får en kille med orange hjälm på min rulle och en stund senare går han om utan att jag har något att svara med. Kamp, alltså. Fine! Vi kör ut på några kurvor på en äng och direkt efter det pumpar jag på, går om och killen har inget att sätta mot.


Snabba spår med halvmilen kvar på loppet.

Jag ökar ytterligare sista biten in mot mål och är lite besviken på tiden 2:02, jag ville ju komma in under 2 h. När den besvikelsen lagt sig är jag ändå rätt nöjd med min insats i ett riktigt skoj lopp. Det här vill jag köra igen (men med heldämpat).

Grymt också av Peter som jag tränar mycket med, att komma in 9 min efter. Det blev en niondeplats för oss båda. Bra dag i sadeln med andra ord!


Sista kilometrarna och jag lyckas plocka några placeringar.

Written by Martin SE

21 september, 2014 at 15:02

Finnmarksturen 2014 – racerapport

with 2 comments

10595878_10152165025130356_2111749078_n
Foto: Jesper Andersson

Ludvika och Finnmarksturen 2014 bjöd på ett riktigt fint lopp. Jag, Micke och Anja gick upp tidigt på morgonen för att köra upp till tävling. Snabbt hämta ut nummerlappar och in med cykeln i startfålla 2. Ca 30 st cyklar låg redan där, helt ok placering om än inte den bästa. Sedan började jag värma upp genom att springa lite fram och tillbaka till bilen. Efter 15 min fick jag ont i knät, så jag lade ner uppvärmningen. Tjatter och värme inne i omklädningsrummet innan det var dags att ta sin plats i fållan.


En liten bit in på masterstarten och startbacken!

Förra årets start var tydligen inte den roligaste, i år gick det betydligt bättre. Jag hade dock en mängd cyklister före mig, men plockade i alla fall 20-talet placeringar under mastern. När fältet släpptes och startbacken började såg jag att det var ca 70 m till dem längst fram och insåg att det inte blir någon körning med snabba elitgrabbar idag. Jag täppte en del luckor i backen och sedan blev vi ett redigt stort gäng som sällskapade större delen av halva loppet. Vi var allt som oftast 20-30 pers. Efter en stund kommer en kanonkul sekvens där man ”möter” täten på andra sidan avspärrningen, när de kör utför. Sicken fart! Vi hade också rejält god fart när vår klunga körde nerför och under bron. Jag sladdade efter lite innan vi fick igång mer samarbete i gruppen.


Riktigt skoj sekvens detta!

Inne på stigpartierna hamnade jag till en början på plats 10-15 eller dyl och det var ju inget att hurra för, så jag körde upp mig och körde rätt starkt långa partier. Jag var först in på varje stigparti och tillsammans med #4224 Christer från Borlänge fick jag lucka på stigpartierna. Tyvärr inte tillräckligt med lucka och inte tillräckligt med cyklister nära för ett närmre samarbete för att dra ifrån, men så kan det gå!


Långt bak i ledet..

In mot Ludvika och varvning körde vi ett gäng riktigt starkt, lagtempo med #47, #3209, #3219, #4224, #4227, de som varit starka helt enkelt. Jag ville ligga långt framme. Vi fick ta en hel del vind med ca 10-15 st bakom oss. Jag visste att snart kommer trappan och frågade Christer från Borlänge hur långt det var till den. Det var bara raksträcka kvar, jag gick upp för att vara först och missar den tvära svängen till höger ner under bron och upp på träplankorna över trappan.. snopet! Vända snabbt och börja jaga. Nu med 20-30 man framför i backen som dök upp, och här börjar jag känna mig rätt krispig. Från stark till krispig på nolltid, tack vare lite vind och lagtempo.. attans!


Lagtempo in mot Ludvika.

Framför mig ser jag en Fredrikshof-kille och jag utgår från att det är min kompis Henrik Sandén och jag tänker att jag absolut ska ikapp och visa hur stark jag är (not). Det är riktigt slitigt och det dyker upp några snabba bakifrån och kör om. När vi är ikapp Hofvet-killen så är det inte alls min polare Henrik och jag blir lite förvånad. Nu är det dock dags för mig att börja ligga på rulle i klungorna/grupperna jag kör i och så blir det.  Tyvärr tappar jag fokus då och då, vilket gör att efter nästan varje stigparti får jag jaga ikapp gruppen som får lucka på 10-15 meter. Slitigt.

10602614_10152165025135356_555195497_n
In mot Ludvika.
Foto: Jesper Andersson


Grymt kul och böljande stig, tyvärr tappar jag min grupp i slutet..

Jag måste bara säga att loppet är så fint varierat och bjuder på sådan suverän terräng och blandad åkning, att det i princip är en njutning banmässigt att köra. Så otroligt kul! Det är så här långlopp ska vara.


Favorit i repris – 2 min in tappar jag nästa grupp!

Jag ligger på rulle sist i min grupp över suverän singletrack med fina kurvor och i slutet bränner gruppen ifrån mig och jag blir ensam. Bara att nöta på med ca 20 km kvar, första gången i loppet som jag nu är ensam och bakom mig ser jag ingen heller. På ett snabbare grusvägsparti blir jag ikappåkt och efter en taskig kurvtagning av mig även ifrånåkt lekande lätt.. jag är trött, men i backarna är jag i alla fall inte tröttast och mot förmodan går jag ikapp och om några i sista backen. Återigen ligger jag nu ensam och smiskar grus och stig, kilometrarna tickar ner och jag känner att krampen börjar smyga sig på. Försöker värja den och det går. Dricker mycket.


Sista backen. Trött..

Smågrupperna dyker upp bakifrån en efter en och jag kan inte ens ligga på rulle nu. Det är bara att kämpa på i mitt eget, hyggliga tempo ändå. Ut på asfalten och exakt på 2 km-markeringen så får jag den där krampen. Baksida lår som vanligt.. den går över snabbt och jag närmar mig mål, när jag blir omkörde av den där Hofvet-killen. Resten lyckas jag hålla bakom mig. In mot mål en slags spurt och sedan turbokrampen från helvetet. Jag tror jag står helt stilla i 1,5 min innan jag kan röra på mig. Jag får en medalj men funkisen smäller till mina tänder med själva medaljen och nu gör det inte bara ont i muskler utan även i tänderna.

2:43:13 blir min tid och det räcker till en 38:e plats i elit. Några cuppoäng i alla fall!

En snabb titt på resultatlistan visar att jag tappade 5 minuter sista 20 km.


Målgång, kramp, svordomar och tandvärk, glömde sedan stänga av kameran. Enjoy!

10601057_10152165025120356_998678341_n
Bjuder på denna.
Foto: Jesper Andersson

Läxa till nästa gång är att träna hårdare. Och kanske inte vara så aktiv första halvan av loppet..

Extra kul annars att Anja kom tvåa i sin klass och Lotta trea i sin klass. Starkt!

Finnmarksturen kommer jag solklart tillbaka till nästa år, detta långlopp var superkul och otroligt bra arrangerat! Trist med lite, lite dålig markering vid tunneln/trätrappan i Ludvika, men det vägs upp av bland annat den suveräna pastasalladen, alla trevliga funktionärer, all ösig publik och alla sköna man samarbetade med. En toppendag, helt enkelt!

Written by Martin SE

11 augusti, 2014 at 20:03

Engelbrektsturen+ – racerapport

with 2 comments

Engelbrektsturen+TM innebär klassiska Engelbrektsturen på 80 km, plus lite till. Något som vi var åtminstone 30 tävlande som fick vara med om. Häng med!

Jag och Stefan åker upp till Norberg för mitt första lopp här. Mycket grus och snabbt, säger Stefan och jag lyssnar. Viktigt att ligga långt framme i början, det är tight masterstart.

Snabb uppvärmning och in med hojen i fålla 2. Stefan 2 m längre fram har redan lagt in sin hoj och ska iväg på racern han tagit med sig för att få en ordentlig uppvärmning. Det är smart!

Masterstart utan chans till avancering.

10 min innan start undrar jag var tusan Stefan tagit vägen. Han bränner dock in på parkeringen med en himla fart och säger han kört vilse till langning där han placerat lite flaskor. Snabbt som attan till start och ställa sig i ledet. 4 min kvar till start, ingen panik alls ju!

Starten går och mycket riktigt är det tight, supertight. Någonstans i mitten av fålla 2 har jag hamnat och det är säkert 100 cyklister framför mig och det går inte alls att köra om. Bara att gilla läget. Rätt snabbt dyker det upp cyklister till höger och vänster som redan punkterat och tyvärr är Stefan en av dem. 4:e punkteringen på Thunder Burt.. aj aj! Thunder Burt som annars hade varit smart på ett enkelt grusvägsrally som detta. Bara det att detta lopp bjuder på punkastenar om och om igen. Vissa färgmarkerade, andra inte. Under loppets första halva räknar jag säkert till 20 st som punkterat av dem som befinner sig framför mig. Det är ca 1/5 av dem framför mig, skulle jag tro.

Race: On. Nu med lite bättre tryck.

Hur som helst – när vi kommer in på bredare grusvägar så är det något som inte stämmer. Jag sladdar i varje kurva, pulsen är vansinnigt hög och jag åker längre bak i min grupp. Sedan avhängd och ikappåkt av nästa grupp. Samma sak där, snart avhängd. Inget tryck alls och när jag återigen ligger solo får jag nog. Inför en backe går jag åt sidan, plockar fram kolsyrepatronen och drämmer i mer luft i både fram- och bakdäck. Det gör susen för här är sista gången jag känner mig riktigt krokig och avhängd. 1,5 bar i däcken var inte att rekommendera denna dag.

Lite trailåkning då!

I stället för att vara svagast i varje grupp är jag nu en av de mer tongivande i klungorna jag kör i. Kör ikapp 2-3 st grupper och det känns bra. Men det har kostat på första milen med fel tryck i däcken.. i backarna är jag inte lika bra som jag vill vara eller brukar vara, men det går an ändå.

På de få partier stig som finns är det nu rätt stökigt, jag har säkert 1,7-1,8 bar i däcken och det är rätt obra här. Och det skulle visa sig vara riktigt jobbigt senare.

Ikappåkta efter ”utbrytning” i en halvmil..

Engelbrektsturen känns som idel grusvägar av olika typ. Normala grusvägar, skogsvägar, flera partier med sprängsten och så vidare. Inte jätteroligt för en trailfantast som jag, men desto lättare att äta, dricka och så vidare när man vill.

Efter halva loppet känns det rätt okej och jag har trots allt en del krafter kvar. Pulsen sjunker stadigt i takt med intensiteten, fast jag håller god fart. Sedan börjar Engelbrektsturen+TM.

Jaha, och var ska vi nu? Katastrof!

Ca 50 km in i loppet börjar ett endurospår. Det är helt okej första biten. Jag har 4 åkare i min grupp framför mig och vi kör alla rakt fram. Men endurospåret blir värre, och värre, och värre. Endurospåret är något från helvetet. Folk halkar, slirar, vurpar, ja, knappt någon har flyt. Det är sanslöst stökigt. Jag och en till går ifrån och efter några km känns det lite fel. Inga markeringar, få däckspår, ovanligt stökigt för att vara långlopp. Snacka om kontraster – enkel grusväg mot verkligen endurospåret from hell! Men efter en kurva så har vi de orangemarkerade pilarna igen och det känns lite bättre. Jag drar ifrån och kommer precis ikapp en kille när vi har kört klart endurospåret, som helt klart är det sjukaste jag kört i MTB-väg. Och vi vet nu inte var vi ska ta vägen. Nästa varv står det vänster. Mot mål står det höger. Och på grusvägen till höger kör alla motionärer förbi. De startade ca 10 min efter oss tror jag.

Något stämmer inte.

Vi cyklar upp på grusvägen och bort för att vända igen. När vi kommer tillbaka till slutet på endurospåret är det nu en samling på 10 cyklister till, som till slut blir 30 pers – och vi vet inte var vi ska. Någon har åkt banan förut och säger att vi nog inte borde åkt hela endurospåret. Någon ringer arrangören utan att få kontakt. Vi sätter igång igen och kör samma grusväg som vi körde för ca 35-40 min sen. Den går in i skogen på endurospåret igen och denna gång är det markerat till höger i stället för rakt fram..

Hade sällskap med #454 i ett gäng mil.

Med lusten i källaren och moralen en bit bort blev det således att bita ihop, verkar glad och dra på sista 30 km mot mål. Mätaren stod på närmre 60 km så vi skulle få ett gäng kilometrar extra. Ett gott distanspass, alltså.

Jag slår följe med några nu och vi passerar motionär efter motionär och faktiskt även någon tävlande med. Vi kör i lagom takt. Jag hejjar på Karro en sväng i någon backe. Jag mår pyton för all gel och dryck har satt sig fint i magen och jag får inte ner något mer.

I mål rullar vi in på strax över 3:30. Snopet, surt och knappast vad jag ville innan. Men sådant är livet. Jag är glad för det lilla och ser detta som ett fint distanspass där jag fick cykla ca 6 km endurospår som jag aldrig mer vill uppleva igen.

Plats är oväsentlig. Med en dryg halvtimme mindre på klockan hade det blivit kring 3 h och det är godkänt. Kanske 15:e plats i det något decimerade elitfältet.

Nästa år tror jag att jag skippar Engelbrekt, men jag hoppas att de som kör den får en bana där markeringar inte försvunnit eller rivits ner. Förutom det var det ett gediget långlopp!

Written by Martin SE

28 juli, 2014 at 17:59

Fjällturen 2014 – racerapport

with one comment

DSCN2740
Något att smälta för. Singletrack på Viteggen med utsikt mot Mittåkläppen. Foto: Angelica Ek

Långlopp i Fjällen? Nu kör vi!

Med start Funäsdalen och mål Ramundberget går Fjällturen över fjällen och visar upp 3 tuffare stigningar och makalös natur.

Starten går och jag jobbar mig genast upp från plats ca 50-60 till topp 15. Jag startar i Ultra-klassen 70 km och måste stå i min fålla en bit bak. Väl där framme är Fredrik Ericsson mycket tongivande och klungan har god fart. Jag får slita lite på framför allt asfalten när två killar framför mig släpper lucka. Slitigt att täppa lucka med lite grövre däck, som jag dock ska få nytta av senare. Första 10 km är grus och asfalt runt själva Funäsdalssjön. Jag känner att mina ben inte direkt är de bästa idag.

Första milen runt sjön.

In på första stigpartiet och täten sticker direkt. Jag kan inte göra något alls än att mata på i min takt med rejält hög puls. 5-6 st bakom mig och jag ligger nog topp 10 i loppet totalt. En liten stund senare kommer dagens första rejäla stigning upp till trädgränsen nedanför Skarvarna. Jobbig stigning stundtals men riktigt kul på en bit singletrack. Nämnde jag att denna stigning går över flera bäckar? I år är banan extremt blöt eftersom det regnat en del veckan innan loppet och det ger en dimension till i loppet – bäckarna forsar nämligen fram på flera ställen och det är rätt blött på många ställen.

Riktigt trevligt motlut 🙂

Uppe på kammen har jag sällskap av #31 från Tärnsjö IF en bit innan jag går om, tar täten och är först nerför berget av oss. Innan dess hinner jag blicka ut och kolla in den galet vackra vyn som erbjuds. Och som det går utför berget. Riktigt skoj! Först på stig, sedan på bred grusväg. Jag har bra flyt och drar ifrån. Sedan på väg mot Bruksvallarna har jag honom bakom mig mest hela tiden, men nerför drar jag ifrån. I sista utförslöpan (riktigt skoj sådan!) finns en punkasten som jag försöker hoppa över. Drämmer tyvärr i lite med bakdäcket, men rullar vidare utan problem. Andra hade inte samma flyt, hörde jag senare. Tacka vet jag lite slitstarkare däck och tubeless..

Uppe på dagens första topp, rejält fin åkning över bl a bäckar 😉

DSCN2728
Blött värre uppe på första berget. Foto: Angelica Ek

När det så småningom blir platt börjar jag och #31 samarbeta. Jag märker direkt att han har bättre tryck än jag på platten och jag får slita rätt fint och slutligen släppa när han helt enkelt drar för hårt för mig. Detta med vetskap att nästa stigning är nära, längsmed Mittåkläppsvägen. Då vill jag vara lite piggare i benen. Jag hinner precis ikapp honom inför stigningen, där det sedan tar stopp.

Stigning #2 för loppet, upp på Mittåkläppsvägen, är ändå då jag måste vika ner mig lite. 5 km uppför mestadels, ganska brant på sina ställen. Jag släpper iväg #31 och avståndet ökar. Bakom mig ser jag ingen alls. När grusvägen börjar bölja ner och upp känns det rätt okej och jag vet att nästa utförskörning är nära. Innan den ser jag en skylt ”Vacker vy” som arrangören markerat och framför är Mittåkläppen, riktigt vacker. Vägen böljar utför, jag slänger mig utför igen och livet är rätt härligt.

Fin utförsåkning på Mittåkläppsvägen.

Sedan kommer bästa partiet stig på hela banan – Viteggen. Singletrack rakt mot Mittåkläppen och med resten av fjället på höger sida. Hur fint som helst! Jag blir hänförd.

Det blir knappt bättre! Bästa åkningen på hela loppet.

Strax blir jag ikappåkt av #44 från Vansbro. Han ligger bakom till Djupdalsvallen där den sista av dagens stigningar börjar. Där går han om och jag ser bara en vägg som tornar upp sig framför mig. Ner på skammens klinga och vispa på. Det gör ont, riktigt ont. Jag känner mig ganska tom. Uppe på krönet nya krafter och vi tjattrar lite innan jag återhämtat mig och det är dags för sista utförsåkningen som bär ner mot Ramundberget och mål för de flesta. Jag slänger mig utför och får lucka. Börjar bli bättre på det nu. Det är rejält blött här och var och två gånger tar det nästan helt stopp för att cykeln gräver ner sig så. Väl nere så lägger #44 sig på min rulle, jag drar sista kilometern mot mål och precis när vi ska över Ljusnan och sedan spurta uppför backe och in i mål kommer krampen. Inget att göra åt, det tar tvärstopp. #41 passerar och jag ser inte honom mer. Efter 10 sek ställer jag mig upp och vispar på uppför men i stället för vänster in till mål tar jag höger för att cykla sista 12 km som utgör Ultra-banan. Jag vill ju få ut så mycket upplevelse som möjligt av detta!

DSCN2718
Där borta seglar vi iväg i täten och jag kommer vara med. Foto: Angelica Ek

Helt ensam, solo, inte ens myggen med tar jag mig an de sista 12 km och försöker njuta lite. Här finns ytterligare en sanslöst fin singletrack som jag glädjer mig åt och slutligen är det dags att återigen ta sig över Ljusnan, spurta uppför backen och rulla in i mål.

Över Ljusnan!

3:06:50 blir min sluttid och jag plockar en fjärdeplats. I 58 km tävling hade jag blivit 12:a så det är godkänt för en lite sämre dag på MTB:n.

Jag bjuder på lite bilder som Angelica har tagit. Angelica hade en superfin dag i sadeln och njöt! Själv har jag bara magiska videos att gå tillbaka till för att se hur det såg ut, jag uppdaterar bloggposten med dessa när jag kommer hem uppdaterat! 🙂

Superskoj också att träffa på så många bekanta ansikten, bland annat Helena som bloggat fint om sin upplevelse.
Suveränt också att vi var ett gott gäng TMCK på startlinjen i år! Grabbarna och tjejerna tog sig runt och njöt 🙂

Fjällturen är ett växande långlopp med magiska vyer och fin bana. Njutfullt om man tittar upp, vilket rekommenderas. Jag är sugen på att återkomma fler gånger! Gällande själva arrangemanget är loppet ovanligt bra för att vara ett nytt långlopp. Det finns förbättringssynpunkter som ledningen redan vet om. Nästa år är tredje gången och jag rekommenderar dig att stå på startlinjen då! Startplatser släpps i september.

Written by Martin SE

21 juli, 2014 at 19:45