Bra cykling

Foto: Jesper Andersson

Ludvika och Finnmarksturen 2014 bjöd på ett riktigt fint lopp. Jag, Micke och Anja gick upp tidigt på morgonen för att köra upp till tävling. Snabbt hämta ut nummerlappar och in med cykeln i startfålla 2. Ca 30 st cyklar låg redan där, helt ok placering om än inte den bästa. Sedan började jag värma upp genom att springa lite fram och tillbaka till bilen. Efter 15 min fick jag ont i knät, så jag lade ner uppvärmningen. Tjatter och värme inne i omklädningsrummet innan det var dags att ta sin plats i fållan.

En liten bit in på masterstarten och startbacken!

Förra årets start var tydligen inte den roligaste, i år gick det betydligt bättre. Jag hade dock en mängd cyklister före mig, men plockade i alla fall 20-talet placeringar under mastern. När fältet släpptes och startbacken började såg jag att det var ca 70 m till dem längst fram och insåg att det inte blir någon körning med snabba elitgrabbar idag. Jag täppte en del luckor i backen och sedan blev vi ett redigt stort gäng som sällskapade större delen av halva loppet. Vi var allt som oftast 20-30 pers. Efter en stund kommer en kanonkul sekvens där man ”möter” täten på andra sidan avspärrningen, när de kör utför. Sicken fart! Vi hade också rejält god fart när vår klunga körde nerför och under bron. Jag sladdade efter lite innan vi fick igång mer samarbete i gruppen.

Riktigt skoj sekvens detta!

Inne på stigpartierna hamnade jag till en början på plats 10-15 eller dyl och det var ju inget att hurra för, så jag körde upp mig och körde rätt starkt långa partier. Jag var först in på varje stigparti och tillsammans med #4224 Christer från Borlänge fick jag lucka på stigpartierna. Tyvärr inte tillräckligt med lucka och inte tillräckligt med cyklister nära för ett närmre samarbete för att dra ifrån, men så kan det gå!

Långt bak i ledet..

In mot Ludvika och varvning körde vi ett gäng riktigt starkt, lagtempo med #47, #3209, #3219, #4224, #4227, de som varit starka helt enkelt. Jag ville ligga långt framme. Vi fick ta en hel del vind med ca 10-15 st bakom oss. Jag visste att snart kommer trappan och frågade Christer från Borlänge hur långt det var till den. Det var bara raksträcka kvar, jag gick upp för att vara först och missar den tvära svängen till höger ner under bron och upp på träplankorna över trappan.. snopet! Vända snabbt och börja jaga. Nu med 20-30 man framför i backen som dök upp, och här börjar jag känna mig rätt krispig. Från stark till krispig på nolltid, tack vare lite vind och lagtempo.. attans!

Lagtempo in mot Ludvika.

Framför mig ser jag en Fredrikshof-kille och jag utgår från att det är min kompis Henrik Sandén och jag tänker att jag absolut ska ikapp och visa hur stark jag är (not). Det är riktigt slitigt och det dyker upp några snabba bakifrån och kör om. När vi är ikapp Hofvet-killen så är det inte alls min polare Henrik och jag blir lite förvånad. Nu är det dock dags för mig att börja ligga på rulle i klungorna/grupperna jag kör i och så blir det.  Tyvärr tappar jag fokus då och då, vilket gör att efter nästan varje stigparti får jag jaga ikapp gruppen som får lucka på 10-15 meter. Slitigt.

In mot Ludvika.
Foto: Jesper Andersson

Grymt kul och böljande stig, tyvärr tappar jag min grupp i slutet..

Jag måste bara säga att loppet är så fint varierat och bjuder på sådan suverän terräng och blandad åkning, att det i princip är en njutning banmässigt att köra. Så otroligt kul! Det är så här långlopp ska vara.

Favorit i repris – 2 min in tappar jag nästa grupp!

Jag ligger på rulle sist i min grupp över suverän singletrack med fina kurvor och i slutet bränner gruppen ifrån mig och jag blir ensam. Bara att nöta på med ca 20 km kvar, första gången i loppet som jag nu är ensam och bakom mig ser jag ingen heller. På ett snabbare grusvägsparti blir jag ikappåkt och efter en taskig kurvtagning av mig även ifrånåkt lekande lätt.. jag är trött, men i backarna är jag i alla fall inte tröttast och mot förmodan går jag ikapp och om några i sista backen. Återigen ligger jag nu ensam och smiskar grus och stig, kilometrarna tickar ner och jag känner att krampen börjar smyga sig på. Försöker värja den och det går. Dricker mycket.

Sista backen. Trött..

Smågrupperna dyker upp bakifrån en efter en och jag kan inte ens ligga på rulle nu. Det är bara att kämpa på i mitt eget, hyggliga tempo ändå. Ut på asfalten och exakt på 2 km-markeringen så får jag den där krampen. Baksida lår som vanligt.. den går över snabbt och jag närmar mig mål, när jag blir omkörde av den där Hofvet-killen. Resten lyckas jag hålla bakom mig. In mot mål en slags spurt och sedan turbokrampen från helvetet. Jag tror jag står helt stilla i 1,5 min innan jag kan röra på mig. Jag får en medalj men funkisen smäller till mina tänder med själva medaljen och nu gör det inte bara ont i muskler utan även i tänderna.

2:43:13 blir min tid och det räcker till en 38:e plats i elit. Några cuppoäng i alla fall!

En snabb titt på resultatlistan visar att jag tappade 5 minuter sista 20 km.

Målgång, kramp, svordomar och tandvärk, glömde sedan stänga av kameran. Enjoy!

Bjuder på denna.
Foto: Jesper Andersson

Läxa till nästa gång är att träna hårdare. Och kanske inte vara så aktiv första halvan av loppet..

Extra kul annars att Anja kom tvåa i sin klass och Lotta trea i sin klass. Starkt!

Finnmarksturen kommer jag solklart tillbaka till nästa år, detta långlopp var superkul och otroligt bra arrangerat! Trist med lite, lite dålig markering vid tunneln/trätrappan i Ludvika, men det vägs upp av bland annat den suveräna pastasalladen, alla trevliga funktionärer, all ösig publik och alla sköna man samarbetade med. En toppendag, helt enkelt!

Engelbrektsturen+^TM innebär klassiska Engelbrektsturen på 80 km, plus lite till. Något som vi var åtminstone 30 tävlande som fick vara med om. Häng med!

Jag och Stefan åker upp till Norberg för mitt första lopp här. Mycket grus och snabbt, säger Stefan och jag lyssnar. Viktigt att ligga långt framme i början, det är tight masterstart.

Snabb uppvärmning och in med hojen i fålla 2. Stefan 2 m längre fram har redan lagt in sin hoj och ska iväg på racern han tagit med sig för att få en ordentlig uppvärmning. Det är smart!

Masterstart utan chans till avancering.

10 min innan start undrar jag var tusan Stefan tagit vägen. Han bränner dock in på parkeringen med en himla fart och säger han kört vilse till langning där han placerat lite flaskor. Snabbt som attan till start och ställa sig i ledet. 4 min kvar till start, ingen panik alls ju!

Starten går och mycket riktigt är det tight, supertight. Någonstans i mitten av fålla 2 har jag hamnat och det är säkert 100 cyklister framför mig och det går inte alls att köra om. Bara att gilla läget. Rätt snabbt dyker det upp cyklister till höger och vänster som redan punkterat och tyvärr är Stefan en av dem. 4:e punkteringen på Thunder Burt.. aj aj! Thunder Burt som annars hade varit smart på ett enkelt grusvägsrally som detta. Bara det att detta lopp bjuder på punkastenar om och om igen. Vissa färgmarkerade, andra inte. Under loppets första halva räknar jag säkert till 20 st som punkterat av dem som befinner sig framför mig. Det är ca 1/5 av dem framför mig, skulle jag tro.

Race: On. Nu med lite bättre tryck.

Hur som helst – när vi kommer in på bredare grusvägar så är det något som inte stämmer. Jag sladdar i varje kurva, pulsen är vansinnigt hög och jag åker längre bak i min grupp. Sedan avhängd och ikappåkt av nästa grupp. Samma sak där, snart avhängd. Inget tryck alls och när jag återigen ligger solo får jag nog. Inför en backe går jag åt sidan, plockar fram kolsyrepatronen och drämmer i mer luft i både fram- och bakdäck. Det gör susen för här är sista gången jag känner mig riktigt krokig och avhängd. 1,5 bar i däcken var inte att rekommendera denna dag.

Lite trailåkning då!

I stället för att vara svagast i varje grupp är jag nu en av de mer tongivande i klungorna jag kör i. Kör ikapp 2-3 st grupper och det känns bra. Men det har kostat på första milen med fel tryck i däcken.. i backarna är jag inte lika bra som jag vill vara eller brukar vara, men det går an ändå.

På de få partier stig som finns är det nu rätt stökigt, jag har säkert 1,7-1,8 bar i däcken och det är rätt obra här. Och det skulle visa sig vara riktigt jobbigt senare.

Ikappåkta efter ”utbrytning” i en halvmil..

Engelbrektsturen känns som idel grusvägar av olika typ. Normala grusvägar, skogsvägar, flera partier med sprängsten och så vidare. Inte jätteroligt för en trailfantast som jag, men desto lättare att äta, dricka och så vidare när man vill.

Efter halva loppet känns det rätt okej och jag har trots allt en del krafter kvar. Pulsen sjunker stadigt i takt med intensiteten, fast jag håller god fart. Sedan börjar Engelbrektsturen+^TM.

Jaha, och var ska vi nu? Katastrof!

Ca 50 km in i loppet börjar ett endurospår. Det är helt okej första biten. Jag har 4 åkare i min grupp framför mig och vi kör alla rakt fram. Men endurospåret blir värre, och värre, och värre. Endurospåret är något från helvetet. Folk halkar, slirar, vurpar, ja, knappt någon har flyt. Det är sanslöst stökigt. Jag och en till går ifrån och efter några km känns det lite fel. Inga markeringar, få däckspår, ovanligt stökigt för att vara långlopp. Snacka om kontraster – enkel grusväg mot verkligen endurospåret from hell! Men efter en kurva så har vi de orangemarkerade pilarna igen och det känns lite bättre. Jag drar ifrån och kommer precis ikapp en kille när vi har kört klart endurospåret, som helt klart är det sjukaste jag kört i MTB-väg. Och vi vet nu inte var vi ska ta vägen. Nästa varv står det vänster. Mot mål står det höger. Och på grusvägen till höger kör alla motionärer förbi. De startade ca 10 min efter oss tror jag.

Något stämmer inte.

Vi cyklar upp på grusvägen och bort för att vända igen. När vi kommer tillbaka till slutet på endurospåret är det nu en samling på 10 cyklister till, som till slut blir 30 pers – och vi vet inte var vi ska. Någon har åkt banan förut och säger att vi nog inte borde åkt hela endurospåret. Någon ringer arrangören utan att få kontakt. Vi sätter igång igen och kör samma grusväg som vi körde för ca 35-40 min sen. Den går in i skogen på endurospåret igen och denna gång är det markerat till höger i stället för rakt fram..

Hade sällskap med #454 i ett gäng mil.

Med lusten i källaren och moralen en bit bort blev det således att bita ihop, verkar glad och dra på sista 30 km mot mål. Mätaren stod på närmre 60 km så vi skulle få ett gäng kilometrar extra. Ett gott distanspass, alltså.

Jag slår följe med några nu och vi passerar motionär efter motionär och faktiskt även någon tävlande med. Vi kör i lagom takt. Jag hejjar på Karro en sväng i någon backe. Jag mår pyton för all gel och dryck har satt sig fint i magen och jag får inte ner något mer.

I mål rullar vi in på strax över 3:30. Snopet, surt och knappast vad jag ville innan. Men sådant är livet. Jag är glad för det lilla och ser detta som ett fint distanspass där jag fick cykla ca 6 km endurospår som jag aldrig mer vill uppleva igen.

Plats är oväsentlig. Med en dryg halvtimme mindre på klockan hade det blivit kring 3 h och det är godkänt. Kanske 15:e plats i det något decimerade elitfältet.

Nästa år tror jag att jag skippar Engelbrekt, men jag hoppas att de som kör den får en bana där markeringar inte försvunnit eller rivits ner. Förutom det var det ett gediget långlopp!

Något att smälta för. Singletrack på Viteggen med utsikt mot Mittåkläppen. Foto: Angelica Ek

Långlopp i Fjällen? Nu kör vi!

Med start Funäsdalen och mål Ramundberget går Fjällturen över fjällen och visar upp 3 tuffare stigningar och makalös natur.

Starten går och jag jobbar mig genast upp från plats ca 50-60 till topp 15. Jag startar i Ultra-klassen 70 km och måste stå i min fålla en bit bak. Väl där framme är Fredrik Ericsson mycket tongivande och klungan har god fart. Jag får slita lite på framför allt asfalten när två killar framför mig släpper lucka. Slitigt att täppa lucka med lite grövre däck, som jag dock ska få nytta av senare. Första 10 km är grus och asfalt runt själva Funäsdalssjön. Jag känner att mina ben inte direkt är de bästa idag.

Första milen runt sjön.

In på första stigpartiet och täten sticker direkt. Jag kan inte göra något alls än att mata på i min takt med rejält hög puls. 5-6 st bakom mig och jag ligger nog topp 10 i loppet totalt. En liten stund senare kommer dagens första rejäla stigning upp till trädgränsen nedanför Skarvarna. Jobbig stigning stundtals men riktigt kul på en bit singletrack. Nämnde jag att denna stigning går över flera bäckar? I år är banan extremt blöt eftersom det regnat en del veckan innan loppet och det ger en dimension till i loppet – bäckarna forsar nämligen fram på flera ställen och det är rätt blött på många ställen.

Riktigt trevligt motlut 🙂

Uppe på kammen har jag sällskap av #31 från Tärnsjö IF en bit innan jag går om, tar täten och är först nerför berget av oss. Innan dess hinner jag blicka ut och kolla in den galet vackra vyn som erbjuds. Och som det går utför berget. Riktigt skoj! Först på stig, sedan på bred grusväg. Jag har bra flyt och drar ifrån. Sedan på väg mot Bruksvallarna har jag honom bakom mig mest hela tiden, men nerför drar jag ifrån. I sista utförslöpan (riktigt skoj sådan!) finns en punkasten som jag försöker hoppa över. Drämmer tyvärr i lite med bakdäcket, men rullar vidare utan problem. Andra hade inte samma flyt, hörde jag senare. Tacka vet jag lite slitstarkare däck och tubeless..

Uppe på dagens första topp, rejält fin åkning över bl a bäckar 😉

Blött värre uppe på första berget. Foto: Angelica Ek

När det så småningom blir platt börjar jag och #31 samarbeta. Jag märker direkt att han har bättre tryck än jag på platten och jag får slita rätt fint och slutligen släppa när han helt enkelt drar för hårt för mig. Detta med vetskap att nästa stigning är nära, längsmed Mittåkläppsvägen. Då vill jag vara lite piggare i benen. Jag hinner precis ikapp honom inför stigningen, där det sedan tar stopp.

Stigning #2 för loppet, upp på Mittåkläppsvägen, är ändå då jag måste vika ner mig lite. 5 km uppför mestadels, ganska brant på sina ställen. Jag släpper iväg #31 och avståndet ökar. Bakom mig ser jag ingen alls. När grusvägen börjar bölja ner och upp känns det rätt okej och jag vet att nästa utförskörning är nära. Innan den ser jag en skylt ”Vacker vy” som arrangören markerat och framför är Mittåkläppen, riktigt vacker. Vägen böljar utför, jag slänger mig utför igen och livet är rätt härligt.

Fin utförsåkning på Mittåkläppsvägen.

Sedan kommer bästa partiet stig på hela banan – Viteggen. Singletrack rakt mot Mittåkläppen och med resten av fjället på höger sida. Hur fint som helst! Jag blir hänförd.

Det blir knappt bättre! Bästa åkningen på hela loppet.

Strax blir jag ikappåkt av #44 från Vansbro. Han ligger bakom till Djupdalsvallen där den sista av dagens stigningar börjar. Där går han om och jag ser bara en vägg som tornar upp sig framför mig. Ner på skammens klinga och vispa på. Det gör ont, riktigt ont. Jag känner mig ganska tom. Uppe på krönet nya krafter och vi tjattrar lite innan jag återhämtat mig och det är dags för sista utförsåkningen som bär ner mot Ramundberget och mål för de flesta. Jag slänger mig utför och får lucka. Börjar bli bättre på det nu. Det är rejält blött här och var och två gånger tar det nästan helt stopp för att cykeln gräver ner sig så. Väl nere så lägger #44 sig på min rulle, jag drar sista kilometern mot mål och precis när vi ska över Ljusnan och sedan spurta uppför backe och in i mål kommer krampen. Inget att göra åt, det tar tvärstopp. #41 passerar och jag ser inte honom mer. Efter 10 sek ställer jag mig upp och vispar på uppför men i stället för vänster in till mål tar jag höger för att cykla sista 12 km som utgör Ultra-banan. Jag vill ju få ut så mycket upplevelse som möjligt av detta!

Där borta seglar vi iväg i täten och jag kommer vara med. Foto: Angelica Ek

Helt ensam, solo, inte ens myggen med tar jag mig an de sista 12 km och försöker njuta lite. Här finns ytterligare en sanslöst fin singletrack som jag glädjer mig åt och slutligen är det dags att återigen ta sig över Ljusnan, spurta uppför backen och rulla in i mål.

Över Ljusnan!

3:06:50 blir min sluttid och jag plockar en fjärdeplats. I 58 km tävling hade jag blivit 12:a så det är godkänt för en lite sämre dag på MTB:n.

Jag bjuder på lite bilder som Angelica har tagit. Angelica hade en superfin dag i sadeln och njöt! Själv har jag bara magiska videos att gå tillbaka till för att se hur det såg ut, jag uppdaterar bloggposten med dessa när jag kommer hem uppdaterat! 🙂

Superskoj också att träffa på så många bekanta ansikten, bland annat Helena som bloggat fint om sin upplevelse.
Suveränt också att vi var ett gott gäng TMCK på startlinjen i år! Grabbarna och tjejerna tog sig runt och njöt 🙂

Fjällturen är ett växande långlopp med magiska vyer och fin bana. Njutfullt om man tittar upp, vilket rekommenderas. Jag är sugen på att återkomma fler gånger! Gällande själva arrangemanget är loppet ovanligt bra för att vara ett nytt långlopp. Det finns förbättringssynpunkter som ledningen redan vet om. Nästa år är tredje gången och jag rekommenderar dig att stå på startlinjen då! Startplatser släpps i september.

Från starten. Alla bilder finns här (foto: Angelica)

Boom! Då var det avklarat, det som alla säger är det roligaste loppet på kanske hela året. Mörksuggejakten i Rättvik.

Det var tur att jag var ute med några vänner och rekade första milen på lördagskvällen, för det hjälpte på själva tävlingsdagen.

I vanlig ordning dubbel portion gröt och lite annat smått och gott till frukost innan jag ”värmde upp” för att lägga cykeln längst fram i fålla 2. En bra start alltså, med tanke på att jag lika gärna hade kunnat hamna betydligt längre bak.

Masterstarten är den lugnaste jag varit med om på ett långlopp hittils och sedan börjar vi köra upp till Vidablick.

Jag kör på ganska tunga Maxxis Ikon-däck som är bättre på stökiga stigar än ren asfalt uppför. Annat än det så gick det på hyggligt uppför till Vidablick och jag låg helt klart på max delar av biten upp dit. Inte riktigt enligt plan, men det var bra, tänkte jag, för då skulle jag ha lite folk bakom mig på stigarna. Jag är dock rätt trött efter backen och tappar 20-talet placeringar på grusvägen. Sedan blir det stigåkning!

Stigåkningen går finfint fram till surhålet där det så klart klickas ur till höger och vänster. Jag tappar förmodligen en minut och ytterligare placeringar innan vi kommer till det sådär härligt leriga och blöta partiet på väg mot den snabba grusvägen utför. Det är alltid svårt att välja rätt när det är folk omkring en, men här gick det ändå över förväntan för min del. Sedan ut på snabba grusvägen och nu känns också racet igång på riktigt! Jag passar på att dra i mig en halv gel innan loppet viker av till höger ut på fin singletrack. Sedan är det bara att mata på allt vad jag kan.

Första 15 km av mitt lopp:

Jag kör solo ett tag innan jag ser en mindre grupp på 10 st framför mig att ta sikte på. Kommer ikapp dem efter ett tag, med några till bakom mig ansluter. I klungan finns minst en annan elit, från SMACK. Jag säger till mig själv att honom är jag före i mål. Efter ett gäng kurvor börjar jag tröttna på att de två direkt framför mig släpper lucka varje gång, så jag tar mig upp i fältet och får en lite behagligare resa.

Jag hinner så klart inte njuta speciellt av loppet och omgivningarna. Vädret är nice, dock rätt varmt. Av någon oklar anledning svettas och fryser jag samtidigt. Ända sedan Vidablick. Ungefär som när jag i Pyrenéerna förra sommaren cyklade 10 % lutning i 42 plusgrader..

Jag är hela tiden supernoga med att dricka och då och då dra i mig en bit gel. Det flyter på, jag kan hjälpa till mer med farthållningen och så småningom på nästa parti stig så splittras gruppen rejält. Jag ligger långt fram och drar fördel av det. Hamnar en liten bit efter de två snabbaste i gruppen och soloåker ett tag innan jag kommer ikapp. Inget syns av gruppen bakom.

Från nu och till mål gör jag min bästa del av loppet. Jag och de två andra, #167 och #172, samarbetar hyggligt och det rullar på rätt bra. Känslan är okej, inga krampkänningar, tillräckligt med vätska och allt bara fungerar. Som det ska vara, alltså.

En bit in i loppet finns ett längre motlut med gräs på båda sidor om stigen. Det är småbrant. Det känns bra i kroppen och jag märker att jag orkar bra, fast det är jobbigt. Det bådar gott, alltså.

50 sek in i videon börjar motlutet:

Däremot märker jag en stor grupp bakom oss som jagar och efter ett tag är de ikapp oss och vi är ett tjugotal som kör. Minst en elit i gruppen. Återigen är vi 3-4 st som är ganska tongivande. Det känns rätt bra att vara starkare, men när öppna fälten dyker upp, langning och lite blåst så tryter krafterna något och jag ser till att ligga på rulle lite mer.

För övrigt fungerar langning nästan föredömligt. Jag lyckas få i mig några halva muggar vatten, få på mig några muggar till och så en banan på det under loppet. Skönast var killen som sprutade kallt vatten ur en vattenslang.. tack för det!

Precis när jag har en svacka efter dragjobb så dyker en duktigt brant backe upp. Bara att mata och jag är tacksam för att jag är lätt. Många andra lider mer än mig.

Med 15 km kvar av loppet så är vi återigen samma tre som är tongivande i klungan och in på nästa stigparti drar vi tre ifrån. Kilometrarna tickar undan, vi blir en stor grupp igen och tyvärr måste jag vika ner mig på ett parti grus här när det går snabbt. Men då är gruppen redan rejält splittrad och jag vet att ingen mer elit finns här.

Sista 10 km kör jag mycket solo och plockar in ena placeringen efter den andra. Rätt vad det är kommer jag ikapp en elitkille från CK Uni, som jag åker med en stund innan nästa rejäla backe där jag drar ifrån honom och en till framför.

In mot målet går det redigt snabbt och sista kurvan innan det jag tror är målet tar jag ytterligare två placeringar – för att sedan se att det är 600 m kvar till mål.. med riktigt stumma ben tar jag mig uppför de två sista motluten och rullar in i mål på 2:34:35 och en 45:e plats i elit.

Sista 10 km in mot mål:

Här är några fler klipp:

Sammanfattning

Ett varmt och jobbigt lopp där min kropp inte riktigt var med, men där det till slut gick okej ändå. Mörksuggan blev inte min nya favorit. Det lär dock garanterat bli fler race här!

Efter loppet blev det både lunch, kladdkaka, litet dopp i Siljan och mer därtill i goda vänners lag. God helg, alltså!

Tack till Angelica för support och alla bilder 😀

Foto: Johan Stegfors, X-kross

Första långloppet på ”hemmaplan” i Stockholm i och med Lida Loop. Deltävling i Långloppscupen och för mig tävling nr 2 i cupen. Och som Lida Loop levererade.

Jag, Peter & Vilma rullade ner till Lida friluftsgård och med några kilometer kvar kom kön som om det vore Essingeleden under rusningstrafik. Sakta men säkert tog vi oss framåt och slutligen hade vi en parkeringsplats på en fin gräsplätt 2 km från målområdet.

I och med att vi efteranmält oss och hämtat ut nummerlappar en dag tidigare var det inte bråttom och den där racestressen som kan infinna sig, ja, den lyste med sin frånvaro. Värma upp och så in med cykeln i startfålla 2 för egen del, och sedan se till att äta och dricka lite med halvtimmen kvar till start.

Starten går och det börjar med en ganska brant slalombacke. Jag gör en bra start, men jag vill öka farten i backen och det går inte, för det är så trångt. Folk börjar sicksacka och några cykellängder framför mig får jag höra folk som börjar klicka ur med 20 m kvar av backen. Givetvis stannar det upp totalt, attans! Jag hoppar av cykeln förbannad, springer sista biten och tar mig sedan upp på grusvägen och börjar plocka lite platser.

Loop 1: mycket grusväg och det går snabbt, rejält snabbt. Bara minutrar efter start så sänker vi farten rejält efter vurpa precis framför oss. Det ser inte bra ut. Cyklisten som ligger ner får hjälp och snart möter vi ambulansen på grusvägen. Tråkigt!

Nu är det dock bara att jaga och hålla koll på andra cyklister. Klungan har decimerats till en grupp på 20 st och vi snurrar på mer eller mindre hela loopen. Slutet på loop 1 ger äntligen lite rejäl stig och hällar. Jag släpper förbi mig några och jag tar mig förbi några fler. Det går som sämst när jag ligger i baken på någon och som bäst när jag har åtminstone lite överblick.. så jag tar mina egna spår där jag ser några meter framför mig och det går rätt bra.
Sedan ner mot varvning och loop 2 som är den mest tekniska loopen.

Loop 2 och loop 1 är i princip exakt samma sträckning första kilometrarna och det snurrar på snabbt. Jag ligger ensam nu och matar, kommer ikapp lite folk och sedan in i nästa parti med stig. Det är mycket rötter här och hällar med, något jag gillar. Nu kommer det legendariska surhålet och jag ser så många som gör ”fel” spårval och tappar rytmen. Eftersom jag cyklade här dagen innan vet jag precis vilket spårval jag ska göra och tar mig förbi minst 10 cyklister och fortsätter bort på hällarna. Riktigt skönt!

Återigen ligger jag ensam på grusväg och matar. Jag har två st några hundra meter framför mig och jag knappar igen på dem. När jag nästan är ifatt vänder jag mig om och ser en rejäl grupp bakom, slår av på farten lite och går in på rulle sista biten i vinden, innan vi tar oss uppför några backar på motionsspår. Samma grupp med cyklister jag tog mig förbi på stigarna alltså. Så här är det hela tiden på långlopp. 🙂

Foto: Johan Stegfors, X-kross

Rätt vad det är känner jag igen mig från Keps Cup i Tullinge i april. Stigar jag kan! Det går riktigt snabbt på singletrack:en och det är vansinnigt skoj. På något sätt hamnar jag längst fram i gruppen med 15-talet cyklister och där ser jag till att vara nu. Jag känner hur en kille biter sig fast på mitt hjul och vi dundrar på över grustag, BMX-bana och ett allmänt riktigt svängigt och snabbt parti där jag har suveränt flyt. Det är så klart jobbigt men så kul så jag är supernöjd. Snart påbörjar jag min andra gel och den behövs, för krafterna börjar tryta, känner jag i en backe. Gelen ger snabb effekt, vilket jag tackar för. Det är 27 km kvar räknar jag ut från GPS:en.

Några backar och stigar senare går jag in för varvning och ut på loop 3. Återigen ensam, några har dragit ifrån och jag har droppat några bakom mig, inklusive killen som var klistrad på mitt bakhjul i 15 min på andra loopen. Tredje loopen som ska vara lättåkt är väl mest en blandning av lättåkt, faktiskt enstaka partier asfalt, dock rätt mycket stig och en skön rock garden med! Dock känner jag hur det hugger till lite i baksida lår och jag vet att det kommer bli lite kramp detta lopp med.

Foto: Johan Stegfors, X-kross

Jag går ikapp några till framför mig. Det är samma folk hela tiden som jag ser. MTB Täby, någon Kolmården och en Valhall. Vi har hyggligt samarbete och nöter grus riktigt fint. I ett av de sista skakiga partierna på banan känner jag dock av kramp och måste sluta veva några sekunder. ”Min” grupp går iväg och jag har bara en kille till nära mig nu. Jag kollar igen att han inte är i elitklassen och då är det lugnt. Med 3 km kvar går vi upp på en raksträcka på grusvägen och jag matar. Det håller inte länge förrän krampen slår till igen och jag slänger i mig min sista dryck och sedan börjar pinna på mot mål. 2 km, 1 km och med 500 m kvar ut från skogen och in i sista backen. Sista backen med en fin, brant knäppa innan det bara är att köra utför och över mållinjen.

Plats 33 av 53 startande i elit, helt ok resultat och framför allt är jag supernöjd med tävlingen i stort. Finfint arrangerat, grymt väder och superkul bana.

Kul också att det gick helt okej att värma upp genom att köra 4+3 h distanspass dagarna innan. 🙂

Strava

För mina vänner Peter och Vilma gick det också bra. Peter trixade in sig precis under 3 h trots borrelia i kroppen och Vilma körde lite klassisk söndagscykling. Tipptopp, alltså!

Bäst resultat för dagen i ”vår” krets slog dock Anja Kullberg till med – en tredjeplats i sin klass! Grymt jobbat.

Peter krampade rätt fint under loppet och efter målgång..