Bra cykling

Så stod jag där på startlinjen till Långa Lugnet och min premiär i Långloppscupen. Förberedelserna var hyggliga och förväntan lagom – elitklassen tuff och banan likaså.

Bara en timme tidigare hade min styrstam fått sig en törn och självaste Bleckur kom till räddning med ny skruv. Tack för det och tack Cykloteket Racing Team för lite mekning och övriga tips.

Sedan ner med cykeln till startfålla 2 (tack för det!) och slutligen in i värmen en stund innan race.

På startlinjen då – säkerligen 700-800 deltagare och de absolut bästa runt omkring mig. Bakom mig några som inte går av för hackor heller.. startskottet går och killen framför mig får inte i pedalen och jag kan inte ta mig ut från hans rulle eftersom det är hundratals cyklister runt omkring. Slutligen kommer han igång och jag kan börja hitta luckor att forcera mig in i. Mitt i vimlet upptäcker jag Henrik Sandén som kört upp sig från fålla 4 och från och med nu kommer han och jag att ha rätt bra koll på varandra under loppet. Någonstans längre bak är Peter Hampus med.

Långa Lugnet består av 3 loopar och den första är mestadels på grus och rätt så rejält backig. Så pass att jag som förmodligen är lättast av alla får lite problem att hänga med i tempot. Inget att skylla på egentligen än en förkylning, dock rullar det på ganska bra ändå.

Eliten drar iväg så klart och det bildas fina smågrupper att anföra och samarbeta med. Henrik drar iväg i en grupp på gruset och jag orkar inte. I en tvär kurva så kör en kille framför mig rakt in i de sanslöst idiotiskt utplacerade kravallstaketen. Dessa staket står mitt i grusvägen på flertalet partier på första loopen och är så pass svåra att se att flera är millimeter från att köra in i dem när det till och med är raksträcka på gruset.

Falu CK, tips: gråa kravallstaket mitt på gråa grusvägar går fetbort.

I slutet på loop 1 finns punkastenen som inte ser så mycket ut för omvärlden. Sedan finns också riktigt härlig uppförsåkning på stig och jag börjar känna mig mer bekväm här än att nöta grus i 50 km/h. Mitt däcktryck för dagen gör sig bättre på dessa stigar och nu får jag vänta och sedan ta mig om en del när det finns plats. Alltid skoj att plocka placeringar 😉 Henrik ser jag dock inte till än.

Ut på loop 2 och här stiftar jag bekantskap med lite bredare motionsspår med en hel del rötter och stenar. Och så klart – backar! För det är rejält backigt. Jobbigt och jag gillar det. Jag snurrar på rätt fint och ansluter till två framför mig och går helt sonika om och trycker på. Min gel har gjort effekt och jag har riktigt bra flyt nu. Det går snabbt och killarna ligger på min rulle. Sedan kommer ett av de roligare partierna på hela banan – riktigt fin Falustig uppför och en bit senare en lite halvteknisk utförslöpa där en kille framför mig går över styret och jag i princip likaså.
När jag är klar med denna fantastiskt roliga och trånga utförslöpa ser jag något rött i gruppen en bit framför mig och inser att det är Henrik. Bara att mata på alltså 🙂

Värmen går upp och solen bryter fram genom regnmolnen som härjat över Falutrakten senaste dagarna. Rätt vad det är kommer ett nytt, fint stigparti och här är det hur lätt som helst att köra på. Jag plockar placering efter placering och går om Henrik (yes!) och fler därtill. Så fort det kommer grus tappar jag dock något och en liten stund senare börjar jag tappa orken med. Attans!

Tur då att loop 3 är nära. Den tredje loopen börjar med ett segt motlut där jag får känna att jag lever, och nu är det tungt, riktigt tungt. Henrik kommer ikapp och utbrister piggt ”Vilka fina vader du har”, innan han tar sig förbi och jag i princip släpper rullen.. Där det är grus drar han ifrån lätt, där det är riktig stig och backar drar jag ifrån. Och som det är kul med singletrack över breda gräsfält och det bara går uppför, uppför hela tiden. Riktigt skoj! Jag proppar i mig lite mer energi och det ger effekt. Jag får lucka till gruppen med cyklister jag hängt med ett tag och jag drar ifrån med 7-8 km kvar. Det känns bra nu, jag tar det sista av min gel och sköljer ner med gott vatten.

3 km senare tar det tvärstopp.

I en utförslöpa (!) får jag kramp på flera ställen och det är helt omöjligt att trampa. Jag har stora svårigheter att hitta rätt läge att minska krampen i. Helt i vanmakt tvingas jag härda ut tills jag kommer till en backe jag bara måste uppför. Jag vet inte om det kommer ta tvärstopp och jag måste kliva av stigen för att vila benen. Jag chansar, trampar till och i uppförsbacken känns krampen inte över huvud taget. Förlösande och magiskt! Jag hoppas på uppförsbacke resten av loppet nu, men det får jag så klart inte.

Det kommer snart en riktigt, riktigt skön utförslöpa med doserade kurvor. Jag börjar ensam där, ganska snabbt bildas en kö bakom mig. Vi kör i kanske 5 minuter innan vi kommer ut på gruset och där går samtliga om mig. Så länge det inte är Henrik eller någon elitkille kan jag inte bry mig. Jag har ändå inget att sätta till på platten eller utför.. tack och lov är det inga jag känner och inga i min klass, så jag fokuserar på att gneta mig sista biten till mål. Plötsligt dyker Lugnet upp och jag förbereder mig på avslutningsbacken. Mitt i allt ser jag portalen där det står ”Mål” och jag rullar något snopet över linjen, dock lättad och glad.

Så fort jag hoppar av cykeln slår krampen till både framtill och baktill och jag kan inte göra annat än att försöka le och hänga på cykeln som en gammal gubbe. Solen skiner, Angelica fotar och snart kommer Henrik i mål också och livet är rätt härligt.

Min officiella sluttid blir 2:35:56 vilket räcker till en 39:e plats av 50 startande i elit. Med tanke på motståndet är jag nöjd med det och framför allt nöjd med Långa Lugnet i stort som helt klart är roligaste långloppet hittils i år!

Strava

Jeppman trampade så det stod härliga till.

Ser bättre ut än vad det kändes..

Krampen slår till igen. Aj aj aj!

Polarna Martin & Henrik. Gott kört av Henrik!

Så blev det dags för årets andra långloppsrace och mitt andra långlopp någonsin. Vi var hela 7 pers som åkte ner i 2 bilar till Eskilstuna och SméRacet MTB som i år även hade tävlingsklasser.

Efteranmälan för några av oss och tydligen många till, för på startlinjen var det närmre 200 cyklister till skillnad från de något få 110 som föranmält sig.

Det var dock inte alls trångt på startlinjen och i elitklass var vi endast fyra (!) stycken som startade. Något som förklaras av andra MTB-tävlingar under helgen.

Bredvid mig stod Nils Lillpers från Sandvikens CK och det klargjordes ganska snabbt att han var favorit till att vinna. Någon att hålla ögonen på, alltså.

Masterstart och det tuffar på. In på gruset och det första som händer när mastern släpper oss är att en av motorcyklarna framför oss går omkull. Inga större problem dock för denne eller för oss och så är racet igång. Jag ligger topp 5 men får släppa några förbi mig på banvallen då tempot är lite för högt för mig. Sedan börjar Kjuula-loopen. In i skogen och första backen och jag får genast sota för att ha släppt några förbi mig – två st måste kliva av och gå i backen.. och där försvann täten.

Backar i de olika slag som finns har jag inget problem med, så det var synd att täten gick iväg här och jag inte kunde hänga på längre i racet. Dock bara att bita ihop och mala på!

Jag kör själv ett tag nu och det är först när de djupa och leriga traktorspåren blir fler och fler som jag får sällskap. Jag släpper förbi mig tre killar som drar ifrån på de lite mer tekniska partierna. Min hardtail bara studsar och studsar och jag inser att jag borde haft ännu lite lägre tryck i mina däck. Ut på gruset och dags att börja äta av min första gel och dricka ordentligt. För det är varmt, riktigt varmt!

Kjuula-loopen blandar och ger, ömsom teknisk stig, ömsom grus, ömsom singletrack. I nästa längre backe i skogen går jag ikapp de tre framför mig precis för att på krönet se dem sticka iväg på stigutflykt igen. Attans! Jag inser att det inte är någon idé för mig att jaga dem utan köra på i mitt eget tempo. Och det gör jag. Jag ligger ensam i princip hela tiden. Rätt vad det är dyker ett riktigt skönt singletrackparti upp och jag bara njuter i farten.

Vid mer än ett tillfälle kör jag dock fel p g a bristfällig märkning eller flaggvakter som inte visar var jag ska. Tillsammans med stökig terräng och så klart lite trötthet gör detta att jag tappar intresset lite. Dock ser jag nu något gult en bra bit framför mig (inte solen) och det är en av cyklisterna som har blivit ifrånåkt helt enkelt. Några minuter till och jag är ikapp och helt sonika går om honom. I backen har jag lucka direkt, så jag fortsätter att mata. I nästa stigparti knappar han in när jag har riktigt dåligt flyt och jag känner hur det börjar koka över för mig. När jag kommer ut på gruset igen och ska äta lite av min bar så biter jag mig i underläppen i stället och ryter till. Blodet bara kokar.

Det tycks hjälpa för där och då är sista gången jag ser killen i gult. Kilometrarna närmar sig sedan 43 som innebär varvning och ut på nästa loop, Vilsta-loopen. Kort och mer teknisk, enligt uppgift.

Vilsta-loopen börjar rejält skakigt med mycket rötter, stenar och annat att forcera. Den övergår sedan i väldigt mycket grusvägsrally och här och var lite singletrack. Några sköna bergshällar hinner jag också med innan jag är på toppen av höjden ovanför målgång. Här finns några trevliga doserade kurvor att ta sig genom och slutligen målgångsrakan med rak motvind. Sista biten blir jag påhejad av Angelica som kört klart sitt lopp.

Så småningom visar det sig att jag gick in som tvåa i elitklassen och det blir alltså upp på pallen för första gången någonsin för mig (i cykelsammanhang).

Vann gjorde Nils från Sandvikens CK, Henrik kom trea och Petter punkade tyvärr bort sig när han låg långt fram i racet. Totalt tror jag att jag blev 7:a eller 8:a av alla som gick i mål. Hyggligt.

SméRacet levererade kanonväder. Det blev lite bitter eftersmak i och med felkörningar (det var inte bara jag som körde fel idag), dock på det hela taget en positiv upplevelse. Väldigt synd att vi inte var fler som ställde upp och tävlade med.

Strava

Målgång.

Ler väl lite för kameran då!

I mål! Aningens irriterad över den inte alls så torra banan. Annars glad.

Strålande väder, bra uppladdning och en bana som var ovanligt torr inför årets race var förutsättningarna, som alltså knappast kunde bli bättre.

Jag och Peter Hampus åkte ner från Stockholm och kom i god tid för nummerlappsuthämtning och annat som behövdes göras. Ingen stress, lagom uppvärmning och så kunde vi slutligen lägga in cyklarna i andra ledet. Ingen av oss så klart seedade eftersom vi knappt kört något lopp. Än mindre jag eftersom detta var min tävlingspremiär i MTB.

Jag visste att första 15 km var grus och att det inte skulle vara något problem att positionera sig i klungan. Direkt efter start är jag med bra och jobbar upp mig ett gäng positioner. Jag skulle jobbat upp mig fler positioner för plötsligt släpper några framför mig lucka och klungan sticker iväg. Jag går ikapp några fler som åkt av inför spurtpriset. För varje kurva känner jag dock hur bakdäcket slirar på gruset. Till slut är jag tvungen att stanna vid vägkanten för att kolla däcktrycket. Inga problem där och jag dundrar iväg igen, nu helt ensam i lite av ingen mans land.

Innan första biten på stig så har jag gått ikapp två framför mig, en Örebrocyklist och någon annan som ligger först. Han som låg först hade bra tryck medan Örebrocyklisten verkade trött och slirade runt med mig väntandes bakom en del. Ut på nästa grusparti och jag öppnar första gelen. Pulsen har varit oroväckande hög hittils i loppet och jag tar det säkra före det osäkra och börjar äta tidigt. Nu var vi tre återsamlade, men jag tycker det går för långsamt, så jag ökar lite med killarna bakom mig.

In på nästa stigparti tar jag kommandot, men inte länge. Ena killen tar sig förbi när jag kör ner i ett av många surhål på banan. Sedan är det jag och Örebrokillen ett tag innan han får syna gräset noggrannare i en kurva. Där och då är sista gången jag ser honom och resten av loop 1 och en bit in på loop 2 kör jag helt ensam. In vid varvning en rätt trevlig uppförsbacke och rejält skakigt på gräset. Biter ihop och kör in snabbt på loop 2 som börjar med lättare stig och grus. Dock så har jag nu fått lite krampkänningar i ena vaden, konstigt nog. Så jag dricker rätt fint, drar i mig mer energi och hoppas på det bästa. Pulsen fortsatt rejält hög, men det fungerar. Benen tar mig runt och jag har ett gott tempo.

En liten bit in på loop 2 kommer en kille i orange från Kolmården MTB och går om. Jag tar hans hjul och han går ikapp en grupp om tre framför. Han lägger sig i täten medan jag lägger mig sist. Tyvärr, visar det sig, eftersom det kommer en ny stig rätt snart och jag tror att det ska vara okej att ligga sist denna gång. Det var inte okej. De längst fram ökar medan killen framför mig är riktigt trött på stigarna. Till slut kan jag ta mig förbi och börja jaga resten av gruppen som försvunnit iväg.

Sedan kommer loop 3 och det är drygt 20 km kvar. Jag inser att pulsen kommer inte gå ner och att jag också har fortsatt bra tryck i benen. Dock lite orolig för att vätskan inte räcker. Loop 3 är jobbig. Riktigt jobbig. Det finns flertalet rejäla surhål och på flera ställen måste man kliva av och springa/gå. Tack och lov är de framför mig tröttare och jag går om två pers från vår gamla grupp. Sedan kommer två lite mer rejäla klättringar på stig. Båda är jobbiga men jag fixar dem utan att kliva av. Framför allt sista, kallad trestegsraketen, ska tydligen vara en rejäl benmördare.

Jag plockar ytterligare placeringar och går så när ikapp Kolmårdencyklisten i orange som jag inte sett på någon timme. I ett surhål när jag kommer ifatt precis så har jag tagit ett ”bättre” och kortare spår. Det går kanon tills jag gräver ner framhjulet och kör en halv OTB och båda vader och lår krampar till rejält. Här och nu inser jag att det är bara att sluta jaga och i stället bevaka min position. Det är lätt eftersom jag kört ifrån dem bakom mig rätt rejält. Jag går några meter innan krampen släpper och jag kan sätta mig på cykeln och ta de sista kilometrarna till mål.

Väl i mål kan jag konstatera en tid på 2:33, helt okej i min tävlingspremiär.

Resultatlistan berättar om en 27:e plats av 70 startande, så jag är rätt nöjd med det.

Vad jag är mindre nöjd med är den så kallade ”torra banan” som var allt annat än torr, trots att den säkerligen var rekordtorr. Ett 20-talet rejäla surhål där jag kunde ta mig genom de flesta bra men några var så pass dryga att jag lite tappade lusten. Krampen som kom var så klart inte heller helt trevlig. Trots att jag kände att jag hade konditionen så fixade alltså benen och framför allt vaderna inte riktigt belastningen idag. Något jag tror beror på för lite dryck.

Peter och jag konstaterade också att jag gjort något av det jobbigaste i mitt liv, medan Peter hade haft en lugn, mysig tur.. Han rullade in 19 min bakom mig.

Materialet då? Jag körde med Rocket Ron 2.1 fram och bak med lite högre tryck än vanligt, för att slippa genomslag. Det gjorde att komforten inte var den bästa och det studsade rätt rejält här och var på stigarna. Tubeless blir det framöver då jag har allt material hemma för det. Annars var det inga problem, vilket jag är glad för.

Allt som allt ändå en fin dag och ett gott arrangemang av Kolmården MTB!

Strava

Sista biten stig inför loop 2. Så här såg det ut på många ställen idag!

Lyx med cykeltvätt. Det enda jag behövde göra var att vända på cykeln 🙂

Peter går i mål!